Igår kväll kom jag hem från en två-och-en-halvdagars tjänsteresa till Washington DC. Det är ingen liten resa det handlar om - en hel kontinent ska korsas och tre timmars tidskillnad ska noteras, mer om det senare.
Det känns som att det även mentalt ligger en hel kontinent mellan Los Angeles och Washington. L.A. känns som staden som hela tiden ligger på gränsen till något - den stora naturkatastrofen, den brokiga, helt galna stadsbilden med sneda telefonstolpar, skyhöga palmer, låga hus i oplanerade stilar, lyx och misär sida vid sida. Washington däremot är de svarta kostymernas, imposanta fasadernas och polityrens stad. Det enda de har gemensamt är arbetsmoralen - jobba hårt, odla dina kontakter och var beredd på att sälja din själ för att nå dina drömmars mål, oavsett om drömmarna handlar om vita duken eller vita huset.
I måndags promenerade jag in till downtown Washington från House of Sweden, där ITPS har sitt kontor och tillika gästrum. Det började bra, eftersom House of Sweden ligger i Georgetown. Här präglas stadsbilden av tvåvåningshus i något slags ganska småmysig viktoriansk stil. Affärerna ligger vägg i vägg med caféer (frukost på Starbucks) och restauranger. Enligt taxichauffören som körde mig från flygplatsen under den helt döda söndagsnatten lever stadsdelen upp varje torsdag-lördagskväll då den hårt arbetande befolkningen söker sig till småstadsatmosfären.
Snart nog tog dock maktens höga ointrängliga fasader över. I Paris, som är en annan stad som jag förknippar med pampiga byggnader, inryms affärer eller caféer i de flesta bottenvåningarna. Men inte så i Washington - här glänser receptionsdiskarna till alla viktiga kontor för påtryckarna, konsulterna och de andra som livnär sig på demokratins navelsträng mellan folket och makthavarna.
OK, några födoställen för kavajbärarna fanns det. Men för mig som älskar att titta i skyltfönster - ju fler siffror på prislappen, desto vildare kan fantasin spinna loss - fanns inte mycket att hämta.
Nåja, nu var ju det här ingen nöjesresa. Jag skulle träffa en gammal bekant, Chad Evans från Council on Competitiveness, för att prata tjänsteinnovation. Rådets kontor var under renovering, så samtalet ägde rum över en kaffe på Starbucks - en av två-tre stycken bara runt McPherson Square. Flera goda idéer i båda riktningarna, roligt nog, utbyttes.
Washingtons tunnelbana är som staden (OK, jag vet, den blir säkert mysig när man bor där en längre tid, men än så länge har den uppförsbacke till mitt hjärta) – strömlinjeformade, mörka, trista stationer men fruktansvärt effektiv. Orangea linjen bar mig först till National Science Foundation, som motsvarar Vetenskapsrådet hemma ungefär, där jag träffade den programansvarige för deras program Service Enterprise Systems.
På väg till NSF från tunnelbanan hade jag skymtat ett Macy’s. Shoppingmöjligheter öppnade sig! Efter avslutad tjänsteförättning begav jag mig till templet för att dyrka Mammon. Härliga skyltar med det glada budskapet REA mötte mig. Det första jag sprang på var sjalar och handskar – nå’n däruppe måste ha sett mig på min huttrande vandring i snålblåsten och tänkt att nu så…
En ny varm storsjal och nya skinnhandskar kändes plötsligt mycket motiverade – har bara tagit med mig min älskade men urtvättade skaljacka till USA och den var inte med till WDC. Ett ganska sorgligt inomhuscentrum i anslutning till varuhuset gjorde att jag faktiskt tappade den lilla köplust jag hade kvar. Och eftersom jag var mycket inspirerad av dagens möten åkte jag tillbaka till kontoret/bäddsoffan för att jobba.
Dag tvås möten inleddes med en träff med VD:n Tim Ogilvie för Peer Insight LLC, ett mycket välrenommerat konsultföretag i serviceinnovationsbranschen. Deras grundare och ordförande, Jeananne Rae, är återkommande kolumnist på Businessweek.
Tunnelbanan gick nästan ända fram även denna gång, ut i Alexandria, Virginia. (Washington är ju en del av en metropol som bl.a. består av Alexandria, WDC och Baltimore, Bethesda m.fl. orter.) Ett mycket trevligt och inspirerande möte, med bl.a. lokalt rostat kaffe från Mischas. Ljuvligt doftande lokal!
Dagens andra möte, med Rob Atkinson och Stephen Ezell vid ITIF, var ursprungligen överenskommet att hållas 14.30. När outlook-kallelsen damp ner i inboxen för några veckor sedan var tiden dock ändrad till 11.30. Ja, ja, tänkte jag, de här personerna är ju viktiga typer och behöver ändra sina scheman titt som tätt, även om det ju bara gav mig en halvtimme mellan mötet med Tim och mötet med ITIF. Skrev också en mail med lite bakgrundsmaterial inför mitt möte där jag bekräftade tiden 11.30. Med andan i halsen klev jag in på ITIF:s kontor bara några minuter sen – mötet med Tim var som sagt var mycket intressant och innehållsrikt – bara för att mötas av en förvånad sekreterare: ”Mötet är ju klockan 14.30 som vi sagt”.
Jaha. Arg på mig själv – hur kunde jag ha läst fel, jag kollade ju jättenoga bara i fredags – begav jag mig till kontoret för att jobba och packa ihop. Väl uppkopplad kollade jag i min sällan använda outlookkalender – 14.30 stod det. Sakta gick det upp för mig – tidskillnaden finns även i cyberrymden. När kallelsen anlände till mig och las in kalendern hade tidsangivelsen helt enkelt konverterats till Pacific time. Så har man lärt sig den läxan.
När mötet väl blev av, var det värt allt besvär. Herrarna var ytterst generösa med tid och kunskap, även i uppföljningsmail.
Sedan var det bara att genomlida 4,5 timmars flygresa med tillhörande frustrationsskapande boardingprocess. Serviceinnovation, var det, ja. Kanske ska föreslå en särskild satsning på logistiken för att få ombord 230 människor på en Boeing 777, alla med maximalt med handbagage som ska trixas genom trånga gångar och upp på ännu trängre hyllor innan man knör ned sig själv, böcker, mp3-spelare, dator m.m. i det minimala sätet. Så högteknologiskt flyget än är, är själva upplevelsen ganska primitiv.
Borta bra, hemma bäst!
Inlägg
