Resfeber

Just nu råder lugnet före stormen här i huset. Utanför huset har det redan stormat, men ovädret har bedarrat. Hoppas vi. Vi ska nämligen fara norrut i dag, mot San Francisco. På "The Golden State Freeway", I-5:an, som ni ser en pytteliten bit av på bilden här intill.

     Efter att ha legat still i Los Angeles i 2,5 månader och knappt lämnat staden känns det lite pirrigt. Hur kommer det att gå för Jesper att åka 60 mil i bil? Hur gör man nu igen när man reser? Och framförallt: hur packar man?

     Vad som garanterat ska med i packningen är den splitternya dator som anlände med posten i går. Datorn har Wi-Fi och allt möjligt jox. Därmed ska vi förhoppningsvis kunna blogga under resan - vi får se! Den nya datorn hoppas vi ska ta oss in i det 21:a århundradet och göra det möjligt även för oss att besöka Second Life (det funkar, säger Sara), surfa trådlöst (det funkar, säger Sara) och använda Skype för kommunikation (vi får väl se - där måste bredbandsuppkopplingen vara pålitlig också).

     När vi har säkerställt att alla dokument m.m. som oundgängligen måste bevaras har sparats på ett säkert sätt till en extern hårddisk kommer den här datorn som jag nu slåss med - fungerar ungefär lika pålitligt som en gammal Volvo 850 - att lämnas in till "Laptop Repair" för en total återställning och lagning av en havererad piltangent. Sedan kommer förhoppningsvis även den här datorn att fungera normalt igen (det har den inte gjort på länge - ni anar inte vilka speciallösningar och omvägar man måste ta till bara för att hantera den här bloggen, särskilt bilderna). Sedan slipper vi slåss om en och samma dator inom familjen - det är svårt att ställa upp någon välgrundad prioritetsordning mellan att blogga, kolla dn.se, lägga Bamsepussel eller stajla Barbie.

     Men, varför sitter jag här och bloggar - skulle jag inte packa? Jo, men jag kommer ju inte på hur man gör. Jespers resesäng är klar, Jesper kläder och barnens necessärer. Men sedan då? Plötsligt ska man rusta sig för regn, betydligt kallare vindar och dimbankar som rullar in över ett isande hav. Bäst att konsultera den resvane i familjen. Och nu hinner jag inte packa - jag måste i väg till Alices skola nu. Och så slog jag i knät på träningen i morse, så jag måste ta det lite lugnt. Och det är ju ändå inte någon brådska. Förmodligen får jag en välriktad spark mot det onda knät av min fru i eftermiddag, men det är då det. Nu råder som sagt lugnet före stormen...

En lite lugnare utflykt

I söndags var alla lite trötta efter lördagen - Cecilia och jag för att vi hade varit på heldagsutflykt till Universal Studios Hollywood och resten av familjen för att de hade farit runt i halva West L.A. och letat vad det nu var. Så då åkte vi på en liten trevlig utflykt till Griffith Park, som ligger utanför norra änden av staden. Det är USA:s största vildmarksstadspark ("municipal park with urban wilderness") och där kan man vandra, hajka, cykla och göra lite allt möjligt. Som alltid finns det också ett "recreation center", vilket innebär att man har byggt basketplaner och tennisbanor och annat som gör sig bra i betong och asfalt.

     Men vi siktade in oss på en attraktion byggd redan 1948: Griffith Park & Southern Railroad - en miniatyrjärnväg som sträcker sig en mile (1,6 km) runt ett grönområde och som passerar broar, tunnlar, vilda västern-städer och djurfamiljer och konstigt nog även Snövit och några dvärgar. Hela familjen kunde åka det lilla tåget, som fullastat med folk är så tungt att loket spinner loss vid starten innan de sex drivhjulen får lite fäste och så sakteliga kan börja dra tåget från stationen.

     Då gick det undan värre på nästa attraktion: ponnyridning för Cecilia och Alice! Här var det inte som hemma, att barnet får en hjälm och får sitta upp på en sadel och försöka hålla i sig, medan en ansvarig går bredvid ponny och barn och håller ordning på hela ekipaget. Nej, inga hjälmar, däremot spändes barnen fast i sadeln med remmar och så kunde ponnysarna bara ta sig fram i särskilda banor/fållor, ungefär som en båt i flumeride på Liseberg. Men de satte direkt iväg i trav, så det var spännande! Cecilia sa efteråt att hon tyckte det var jättekul, men när hon for förbi mig där jag stod med Jesper såg hon ut som att hon helst ville få stopp på hästkraken och hoppa av.

     Efter dessa äventyr skulle vi avsluta besöket med en tur till observatoriet högre upp i parken, för att kanske kolla på planetariet eller kanske till och med kika i teleskopen. Men vi är som bekant inte ensamma i den här staden... Så efter att ha konstaterat att vi inte skulle få någon parkering i närheten av observatoriet och beslutat oss för att inte vilja gå upp från en lägre belägen parkering (det är brant) bestämde vi oss för att åka hem igen.

     Att åka hem är man dock inte heller ensam om att göra i den här staden, så det tog oss över två timmar - vi blev till slut tvungna att stanna och äta på restaurang för att klara oss hela vägen!

     Lite bilder hittar ni på http://picasaweb.google.com/sara.modig/GriffithPark23November#

Det var ett kalas, det!

I går var det födelsedagskalas för en av Cecilias klasskompisar, en numera sexårig herre vid namn Jett. Inbjudningskortet med Spiderman avslöjade redan tidigt var kalaset skulle hållas: Universal Studios Hollywood...

     Limousinbuss med drinkar (saft) och tilltugg avgick kl. 10.30 härifrån Marina Del Rey och tog hela sällskapet om ca 30 personer till festplatsen. Där gick vi direkt till en restaurang för utfordring av hela gänget, innan aktiviteterna skulle ta vid. Ett smart drag!

     Restaurangen visade sig vara en kombination av restaurang och spelhall. Inget för oss, tänkte jag, men vips hade på något magiskt sätt samtliga barn utrustats med spelkort laddade med tillräckligt med pengar för att de skulle kunna hålla sig sysselsatta under den tid det tog att ställa i ordning för lunchen, under den tid det tog att övergå från lunch till tårtkalas och en god stund därefter. Och märkligast av allt - alla barn verkade veta precis hur man skulle göra med spelkorten, hur de olika spelautomaterna fungerade och vad man skulle göra med de särskilda biljetter som automaterna spottade ur sig allteftersom spelen pågick. Även Cecilia, hmm.

     Efter lunchen/spelhysterin gick vi vidare till den väntande parken. Jag hade inbillat mig att det var något slags organiserad, kalasliknande gruppaktivitet som nu skulle vidta, under ledning av någon anställd festansvarig, men icke. In genom grindarna och sedan var det fri åkning! Helt fantastiskt, men kanske inte om man är en lite räddhågsen tjej på fem år... Vi åkte Jurassic Park, men den var alldeles för läskig. Så då hoppade vi över "Revenge of the Mummy", "Terminator 2", "Fear Factor", "House of Horror" och några till. Men vi åkte The Simpsons Ride - en simulator med tecknad jättefilm som var helt hysterisk och där man studsade runt som en pingpongboll alltmedan högtalaranläggningen vrålade ur sig ljudeffekter i 120 decibel. Efter den turen mådde både jag och Cecilia dåligt.

     Vi tänkte att vi skulle lugna ner tillställningen med ett besök i Nicke Nyfiken-landet, men det var stängt för julförberedelser. Samma visa i Nickelodeon-anläggningen, där vi tänkte kolla in Dora och hennes kompisar. Och först när det var för sent kom vi på att vi hade kunnat åka "Studio Tour" - en 45 minuter lång rundtur i ett långsamt gående turisttåg, det hade ju faktiskt varit perfekt. I stället blev det "Shrek 4D", där man blev vattnad i ansiktet och kittlad på benen, alltmedan bänkarna skakade och det såg ut som att det regnade spindlar i hela lokalen. Cecilia och jag smög ut efter 4-5 minuter...

     Vi avslutade med att gå in i en affär, där man kunde bygga sin egen Svampbob Fyrkant, köpa allt som har ens avlägsen relation till någon TV-serie eller bara titta. Cecilia hittade en liten plånbok med Dora på ena sidan och hennes kompis Boots på den andra och den ville hon köpa till Alice, så det gjorde vi.

     Sedan var det dags att ta limousinbussen hem igen - genom alla köerna på 405:an. Med ungarna parkerade längst bak i bussen med videon påslagen kunde föräldrarna umgås i lugn och ro i sällskapsutrymmet fram i bussen och då gjorde det inget att det var kö, tvärtom. Som en förälder uttryckte det: det här var det bästa sättet han nånsin hade upplevt köerna på 405:an, i en bekväm buss, efter en rolig dag på Universal, med trevligt sällskap och med en kall öl i näven!

     Och när vi klev av fick alla varsin "treat bag", som var så välfyllda att jag tror att klasskompisarna fick fler presenter än Jett, som fyllde år. En toppendag för Cecilia i L.A.! Lite bilder från äventyret finns på Picasaweb: http://picasaweb.google.com/sara.modig/JettSBirthdayPartyAtUniversalStudiosHollywood22November2008#