Mer trafik

De som har varit på besök hos oss och har åkt eller kört bil här har vid olika tillfällen behövt åka över s.k. speed bumps respektive speed humps. Vad är det för skillnad, undrar man?

     Här är det enkla svaret: humps är normalt sett lägre och längre och därmed mjukare att köra över. Bilar passerar sådana humps i ca 15 mph och kör emellan dem i ca 30 mph. Bumps däremot är högre och kortare och är riktigt otrevliga att köra över, så de flesta sänker farten till ca 5 mph.

     Så är det i alla fall tänkt. För oss som kör SUV:ar eller andra monsterbilar med hög markfrigång och svampig fjädring spelar det inte så stor roll. Man  bränner över såväl humps som bumps i 50 mph om man vill och det enda som skiljer är att bilen gungar under lite längre tid efter humps och att det låter ka-dok när man passerar bumps.

     Humpty Dumpty, däremot, är en barnsång som handlar om ett ägg och som heter Lille Trille på svenska. Men det är ju något helt annat. Apropå barn så har våra barnvakter nu åkt hem - finns det några hugade efterträdare? Skynda, skynda - bara sju veckor kvar!

Close encounter...

I USA finns (överallt utom i staden New York) en jättebra trafiklösning: man får svänga höger vid rött ljus. Man ska egentligen stanna helt först, men det är det nästan ingen som gör. I USA finns även en jättefånig trafiklösning: stopplikt från alla håll i en korsning. Den får köra först som kom fram till sin stopplinje först.

     Kombinationen av reglerna kan dock skapa förvirring, så i dag när jag kom fram till en ljusreglerad korsning med rött ljus, men med en separat svängfil åt höger med stopplikt, så bromsade jag bara in lite lätt och kollade att det var fritt och körde sedan vidare. 

     "Ooooooaaaaaaaooooooooaaaaaa" lät det då helt plötsligt bakom mig, och i backspegeln såg jag en av LAPD:s bilar med saftblandarna i full sving. "Oj, oj, bäst att lägga sig långt till höger så att han kommer förbi till sitt viktiga värv", tänkte jag och gjorde så. "Ouitt, ouitt" lät det då från polisbilen och i backspegeln såg jag att han helljusblinkade åt mig.

     Så in till trottoarkanten, stanna bilen och fundera på vad som nu skulle ske. Jag hoppade ur bilen för att tala med officern, som dock inte alls var intresserad av att föra några konversationer ute i det fria, utan med handen vid pilstolhölstret ropade: "Step into the car, sir!". Det gjorde jag.

     Officern upplyste mig om att jag inte hade stannat vid stopplinjen i korsningen där bakom oss. Nej, det fick jag ju erkänna att jag inte hade gjort. Efter att ha visat officern mitt körkort och förklarat att jag var endast tillfälligt i landet insåg han väl att det inte var någon större vits med att försöka lagföra mig, så han sa bara: "You gotta be careful!" och lät mig åka.

     Tur att han inte såg u-svängen över dubbla heldragna linjer följt av gasen i botten för att undkomma mötande trafik i tre filer som jag gjorde precis innan jag kom fram till korsningen med stopplikten...

Vad har hockey med krig att göra?

Innan NHL-matchen körde i gång i lördags hyllades the "Hero of the day": en armelöjtnant som tjänstgjort i över 16 år och som deltagit bl.a. i båda Irakkrigen. Publikens jubel var öronbedövande. Jag funderade på varför.

     Sedan framfördes USA:s nationalsång av en countrytenor (icke att förväxlas med countertenor; vid närmare eftertanke föreligger dock ingen förväxlingsrisk...), till ackompanjemang av det subtilaste av alla instrument, hockeyorgeln! Jag har hört nationalsången hundratals gånger, men jag har ärligt talat aldrig lagt märke till orden. När jag nu i lördags tog tillfället i akt och lyssnade till vad de egentligen sjunger om förstod jag plötsligt varför.

     Min enkla analys är att amerikanerna måste betecknas som ett krigarfolk. Landet har erövrats i kamp med dem som bodde här först, med dem som först koloniserade delar av landet och med själva naturen, kan man väl säga. Unionen bildades en gång i tiden av en utbrytargruppering som helt enkelt ville ha landet för sig själv och som inte ville låta sig styras av England, som ju rätteligen ägde och styrde landet som en del av det engelska samväldet. Det amerikanska revolutionskriget pågick 1775-1783. Sedan dess har unionen i princip konstant varit i krig. Gå in på http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_conflicts_in_the_United_States och se själva. Man tror nästan inte att det är sant, men det är det ju.

     Angrepp mot USA som statsbildning har rent faktiskt skett upprepade gånger från externa agressorer, liksom från utbrytargrupperingar och upprorsmakare inom landets gränser. För att inte tala om alla gånger då USA har upplevt sig angripet eller i vart fall ansett att något av dess intressen varit i fara. Lägg till detta att fyra av unionens presidenter har mördats, att mordförsök har utförts mot ytterligare fyra presidenter och att terrorister har angripit viktiga byggnader i tid och otid (ambassader utomlands, WTC 2 ggr, Pentagon, Vita huset m.fl.), så börjar man ana vidden.

     Det som erövras med våld måste försvaras med våld, så enkelt kanske sambandet ser ut (det skulle kunna appliceras på Israel också, om man verkligen vill förenkla saker och ting). Och då måste man ha en krigsmakt som ständigt är på tårna. Och denna krigsmakt måste ständigt bemannas. Och de som hörsammar kallelsen och offrar sig för att alla amerikaner ska kunna leva trygga och fria hyllas som hjältar. Det kanske de är också, men som gammal vapenvägrare har jag lite svårt att frigöra mig från pacifistidéerna och acceptera krig som en lösning på en konflikt. Tur att jag inte kan bli president i det här landet, det skulle ställa mig inför alldeles för många och svåra dilemman.

     Men hur kan alla dessa funderingar dyka upp i hjärnan när man hör USA:s nationalsång inför en hockeymatch? Texten! Den skrevs av en ung advokat som hade fått i uppdrag att förhandla med engelska flottan om att en tillfångatagen och till döden dömd amerikansk läkare skulle friges. Året var 1814 och det var krig mellan England och USA igen. Denna gång ett rent terrorkrig från engelsmännens sida för att amerikanerna inte skulle stödja fransmännen i Napoleonkrigen i Europa, som tack för den massiva hjälp amerikanerna hade fått från fransmännen i sin revolution mot England, ja ni fattar. Engelsmännen brände bl.a. ned Vita huset - så det Vita huset som Obama ska flytta in i om en vecka är en kopia av det ursprungliga, byggd på ruinerna av det första Vita huset.

     Förhandlingen lyckades, men advokaten och läkaren hölls kvar på engelska skepp under det att flottan oavbrutet under 25 timmar bombarderade det sista amerikanska fäste - Fort McHenry - som skyddade huvudstaden. I skenet av granatelden såg advokaten den amerikanska flaggan alltmer sargad vaja på fortet under natten, tills han utmattad somnade på golvet i sin cell. När han vaknade var allt tyst och han undrade oroligt hur striden hade avlöpt. När han kravlat sig upp till cellfönstret såg han i morgonsolens strålar att Stjärnbanéret alltjämt vajade över fortet. Han insåg att den engelska flottan skjutit slut på all sin ammunition och förlorat slaget. Upprymd över den amerikanska segern och rörd av soldaternas outtröttliga kamp krafsade han genast ned en dikt, på baksidan av ett brev som han hade i fickan. Dikten fulländades senare på ett närbeläget värdshus, sedan han och läkaren hade satts i land. Bara dagar senare hade en förläggare insett att dikten passade till en gammal engelsk dryckesvisa och tryckt upp noter med text och allt, och detta alster reproducerades sedan i flera dagstidningar längs hela östkusten och - resten är historia, som det heter.

     Sången är nästan osångbar, eftersom den sträcker sig över 1 ½ oktav och orden bara delvis passar med melodin (det senare enligt min uppfattning). En amerikansk humorist har skrivit att det var när engelsmännen hörde sången sjungas som de flydde i skräck för att aldrig mer gå i krig mot USA. Fjärde och sista versen slutar så här: 

"Then conquer we must, when our cause it is just,

And this be our motto: 'In God we trust.'

And the star-spangled banner in triumph shall wave

O'er the land of the free and the home of the brave!".

     Varje amerikan lär sig alltså utantill och sjunger vid alla möjliga sammanhang, inklusive idrottsliga sådana, en sång som hyllar landets modiga krigare och invånarnas obändiga stridsvilja, symboliserat av den i triumf vajande unionsflaggan (som ju dessutom alla skolbarn svär trohet till varje morgon). Ganska långt från det naturromantiska epos som vi själva sjunger i vårt land, där ju texten till och med riktar sig direkt till själva naturen. Och där någonstans ligger kanske ytterligare en förklaring till skillnaderna mellan svenskar och amerikaner.