Mest spoooooooooooooooooooooooooky

I går fick vi uppleva vad det amerikanska Halloween-firandet egentligen kan innebära. Hemma tycker vi ju att det är så amerikanskt, kommersiellt, vanvördigt och helt onödigt. Och det kanske det är - men samtidigt helt fantastiskt! På skolorna kommer ALLA utklädda - PreK-barn, kindergartenbarn, skolbarn i övrigt, alla lärare, resten av skolans personal - hela vägen upp till rektor. Och i alla möjliga utstyrslar!

     På amerikanskt manér måste härligheten visas upp och det gör man i en sprakande parad. På Cecilias skola samlades alla vid löparbanorna, sedan drogs ljudanläggningen på med dansmusik och så satte det igång! En klass i taget släpptes ut på löparbanan, tillsammans med sin givetvis utklädda lärare, och så presenterades klassen och läraren över högtaleriet  av en skolpersonal iförd pumpadräkt. Och så jublade alla föräldrar och syskon och kompisar och anställda och alla andra. Det var världens drag! Ungefär som en OS-invigning, bara lite mindre till formatet.

     Cecilia var så stolt, så stolt, där hon skred fram som prinsessan Belle med guldgul klänning, guldgult diadem, guldgula handskar och guldgula skor. Skorna var av modell flip-flop med lite klack och bidrog säkert till den skridande gången...

     På aftonen tände vi vår egenhändigt tillverkade Jack O'Lantern på balkongbordet och hade egentligen inga planer alls för resten av kvällen. Men Andreas fick vid svenska skolan i tisdags tips om ett hus på en gata, som skulle vara rätt extremt utsmyckat vid Halloween. Suget efter att få se det på kvällen på själva Halloween blev för starkt, så en övertalningskampanj om att åka en sväng inleddes. Tjejerna vägrade - de ville inte ut och åka, de ville inte se något läskigt och de ville absolut inte se det där hemska huset. Motförslaget blev att de skulle ta på sig nattlinnen, ta med sig sina gosedjur, ta på sig sina hörlurar och köra sagor på mp3-spelarna och ta med sig var sin sagobok på svenska och inte titta ut genom rutorna alls. Det tyckte de lät jättemysigt, så det ville de göra!

     Efter att ha fått allt på plats kom vi iväg och styrde mot det omtalade huset. Och vilket hus... Det går inte att beskriva! Runt huset har de byggt en kyrkogård med gravstenar, stenkistor med locken på glänt, halvruttna lik, rasslande skelett, piratspöken och allt man kan tänka sig eller inte vill tänka sig. Allt upplyst av blått, grönt, grått, silvrigt, lila och med rök som vällde fram över kyrkogården och slingrade sig mellan gravstenarna. Åskdunder fanns givetvis och stroboskopbelysning uppe i träden, där det även klättrade en gigantisk, svart spindel. En helt vidrig tortyrkammare var uppbyggd på garageuppfarten, med rester av dem som utsatts för tekniken för länge sedan, för inte så länge sedan och alldeles nyss... Utanför kyrkogårdens rostiga och gistna staket löpte en lång kö av människor som några i taget släpptes in i den dödens och skräckens labyrint som husägarna hade byggt upp INNE i huset! Helt makalöst - de körde alltså en hel skräck-show i sitt eget hus, hela kvällen, för alla som vågade.

     Vi vågade inte. I stället seglade vi vidare i folkhavet - det var hundratals, om inte tusentals, människor ute i detta område. Det där huset drar givetvis till sig folk från när och fjärran. Vi gick över en ordentligt upplyst korsning och kom sedan fram till ännu ett spökhus. Som vi stod där och med kraftigt nedsatt mörkerseende försökte titta på en vitaktig spökdocka i mänsklig storlek och en gigantisk, uppstoppad gorilla som satt på alla fyra alldeles vid trädgårdsgången och det strömmade till barn från alla håll som slutligen vågade sig in på trädgårdsgången för att söka sig till det lockande godiset vid entrén KASTADE SIG PLÖTSLIGT GORILLAN FRAM MED ETT VRÅL och spöket började glida längs med trädgårdsgången bland barnen, som skreeeeeeeeeeeeeeeek i högan sky och slängde sig åt alla håll, trillade, kravlade sig upp på fötter och rusade ut på gatan i vild panik, innan de insåg att de blivit utsatta för ett practical joke av kolossalformat och lyckades samla sig såpass att de gick tillbaka till huset och fick sitt godis. J-drar i min lilla låda, vad skraja vi blev.

     Men tjejerna då, vad gjorde de ute - de skulle ju sitta i bilen? Jojo - de fick syn på alla enorma mängder godis som fanns inom räckhåll och som tydligen gavs bort till alla barn som vågade sig fram och sa "Trick or treat!" eller "Happy Halloween!" eller både och. Det incitamentet var tillräckligt för att tjejerna skulle ta sig ut ur bilen och utrusta sig med Saras handväska som godissäck för att sedan gå runt i sina nattlinnen och niga och le vid hus efter hus och få godis av det ena spöket efter det andra. Så bygger man mod!

     Som avslutning satte vi oss i bilen och åkte till ett helt annat villaområde, där vi parkerade utanför ett hus, som hade två Jack O'Lantern hemskt glimmande på farstubron. Så sa vi till tjejerna att här får ni gå fram och ringa på eller knacka hårt på dörren och se vad som händer... Detta var läskigt! Tjejerna vågade inte riktigt, men smög sig ändå försiktigt närmare dörren. De vände sig om flera gånger och frågade vad som fanns där inne i huset, men vi sa bara att vi inte visste och ni får väl se när de öppnar...

     Till slut knackade Sara på dörren och sprang och gömde sig och efter ett par sekunder öppnades dörren ...    av ANNA OCH LISA! Tjejernas kompisar från svenska skolan, alltså Saras kollegas, Karins, underbara döttrar. Där blev det lek och stoj resten av kvällen och pappa Andreas bjöds på pilsner och alla var sååå lyckliga.

Bilder från skolparader och hemskheterna under kvällen hittar ni här: 

http://picasaweb.google.com/sara.modig/LiteHalloweenBilder#

Mera spooky...

(Klicka på bilden för att se hela sången - det funkar åtminstone på min dator)

Den här sången har jag lärt mig av min boot camp-instruktör, som i sin tur lärt sig den som barn av sin förskolefröken. Det är J. Scotts (han heter så, instruktören - i förnamn) "spooky Halloween song". Den blir extra läskig om den framförs i kanon av tre grupper om fyra personer, som alla ligger på armbågarna på marken och gör plankan, i totalt mörker kl. 06.15 en fredagmorgon och med regnet (!) lätt strilande i nacken, allt medan en f.d. marinkårskapten iförd kamouflagebyxor och svart T-shirt vankar omkring bland de alltmer ansträngda körsångarna och fyller i där det behövs... ooooooaaaaahhhh

Halloween är här - spooooooky!

Så är den då här: den mest hårresande av alla amerikanska högtider - Halloween. Trädgårdarna är dekorerade med skelett, liemän, vampyrer, Greve Dracula, kistor, blodbestänkta gravstenar, spindelnät, häxor och givetvis, det hemskaste av det hemska - Jack O'Lantern, pumpamannen... blodet isar sig när man hör hans namn... På bilden ser ni hur han ser ut - skrämmande va?

     Bilden är tagen på Alices Halloweenfest på skolan i dag. Det var ett kalas, det! Alla barn var utklädda: tjejerna till små näpna prinsessor och pojkarna till superhjältar. Märkligt hur det kan bli. Finast av alla var Alices fröken, Mrs Tokofsky, utklädd som hon var till något slags sandwich-gumma med plakat på mage och rygg med bild på Obama och krönt med en rödvit hatt med dinglande stjärnor. Hon och hennes medarbetare ställde upp alla barnen i de fyra Pre-K-klasserna på led och sedan blev det parad! Nästan som på Disneyland: där fanns Belle, Törnrosa, Tingeling, Buzz Lightyear, Superman, Luke Skywalker och mängder av andra filmstjärnor.

     I Alices klass finns det en flicka som heter Clarissa, som lever hela dagarna i en fantasivärld och leker prinsessa, Dora, den och den och prinsessa igen. Känns igen va? Precis som Alice. Och vad passade väl då bättre än att både Clarissa och Alice kom utklädda till Törnrosa i dag! Så var det - samma rosa färg på klänningarna, samma förtjusning i prinsesseriet och - som tur är - samma oprinsessaktiga leklust. De for runt som flipperkulor över skolgården och jagade varandra, klättrade ikapp i lekställningarna och åkte rutchkana ihop. En bedårande syn!

     Efter paraden blev det knytkalas - det är dom ruskigt bra på här borta. Det minns jag från en körresa med Kammarkören Levande Ton 1993, att det liksom vällde in folk som bar på kylväskor och allt möjligt och plötsligt stod ett långbord färdigt med tonfiskpasta, macaroni & cheese, pastasallader, submarines, trekantsmackor, vatten, läsk, lemonad, vindruvor, ananaser, meloner, äpplen,  muffins, kakor, bullar,  kaffe, godis och allt möjligt. Så var det i dag, med det tillägget att allt var mer eller mindre orange eller svart.

     Jag hade i uppdrag att införskaffa ett dussin små äpplen. Det gjorde jag också - de ligger fortfarande kvar i Alices ryggsäck, som jag glömde hemma i lägenheten i morse... Nu gjorde det ingenting, för det var två andra som hade fått samma uppgift och trots att det alltså saknades 12 äpplen var det minst 10 kvar när festen var slut. Man ska ha tur ibland.

     Efter knytkalaset utbröt ett tydligen organiserat kaos av olika lekar och tävlingar. Man skulle fiska upp de små äpplena ur en skål med vatten, endast med hjälp av munnen. Samma teknik skulle användas på härligt kladdiga munkar, som hade trätts upp på ett snöre uppspänt mellan två träd. Dessa och andra lekar skulle på något sätt bedrivas samtidigt som prinsessor, feer, älvor, spindelmän, muterade ninjasköldpaddor, brandmän och poliser for omkring och tjöt som häxpipare kors och tvärs över skolgården, in och ut mellan kaffedrickande vuxna och upp och ner i klätterställningarna. Toppen, helt enkelt! Jesper tyckte att allt var pin livat och hann i obevakade ögonblick med att käka lite JellO, pilla med lite målarfärg och dricka lite kaffe.

     Sedan var det dags för finalen: en piñata i form av en hemsk häxa upphängd i det stora trädet på skolgården. Barnen ställdes upp på led och fick sedan i tur och ordning ta frökens basebollträ i ihålig plast och sedan dunka på häxan för allt var de var värda. Jag tror att alla barn fick chansen att klå häxan tre gånger var, innan det hände någonting - ett ben lossnade äntligen. Sedan fick en pappa chansen att gå lös på häxan och jag måste säga att han såg bekväm ut i sin roll som bärsärk. Undrar hur han tränat upp en sådan frenesi och teknik...

     Häxan gick i tusen bitar och dess innehåll i form av godis spreds över hela skolgården och plötsligt såg det ut som på New York-börsen de senaste veckorna - folk överallt som sprang omkring och slogs om skärvor, flisor, papperslappar - kanske fanns det godis i den där?, kanske i den?, men va - hur fick du tag i det där?, var ÄR godsakerna?, nähä, den där ska jag ha!, den är min!, jag såg den först! Min min min!

     Där stod sig Alice slätt, kan jag säga. Men som hon stod där med sin tomma godispåse, oförmögen att röra sig, och bevittnade hur paradiset inom loppet av några sekunder förintades under kunskapens träd (Va? Där fick jag till det!) kom en mamma och smög ned lite godis i Alices påse. Den första hjälpsändningen följdes av flera och jag tror faktiskt att Alice gick från kalaset med den mest välfyllda godispåsen av alla. Så ska väl en riktig saga sluta!