Västerlandets musikhistoria

ÄNTLIGEN!

     Efter 19 år har jag äntligen hittat Klippet, med stort K. Nitton år... Jag talar alltså om år 1989 - samma år som Sara och jag träffades och blev ett par på skofabriken, som det kallades, Betelseminariet. Men det finns mig veterligen inga klipp från den händelsen, även om den är väl värd att både bevara och berätta.

     Så vad hände då, 1989? Tja, Sovjetunionens ockupation av Afghanistan upphörde och demokratiska vindar började blåsa i hela Östeuropa, George H.W. Bush tillträdde som president i USA, seriemördaren Ted Bundy avrättades, P.W. Botha avgick som president i Sydafrika, Salman Rushdie tvingades gå under jorden, Exxon Valdez gick på grund utanför Alaska och läckte ut över 40 miljoner liter olja i ett av världens känsligaste hav, Solidaritet vann parlamentsvalen i Polen och - inte minst - Seinfeld sändes för första gången, något som skulle påverka hela världen under lång tid framöver.

     Men det var inte det jag fastnade för det året. Utöver Sara var det ett inslag på TV, som sändes mitt i natten någon gång i februari. Grammy-galan! Vid galan delades priser ut till bl.a. Take 6 för deras debutplatta (bl.a. i den självklara kategorin "Best Soul Gospel Performance by a Duo or Group, Choir or Chorus") och till årets gigant - Bobby McFerrin - som fick med sig inte mindre än fyra Grammys från galan. Minns ni låten som banade väg för hans succé? Jomen, "Don´t worry, be happy" - ett plågoris alltsedan dess, ungefär som Stevie Wonders "I just called to say I love you".

     Men nu var det inte priserna eller nomineringarna eller något sådant som jag fastnade för. Inte heller Bobby McFerrins prisskörd. Utan det var ett inslag mellan alla nomineringar, prisutdelningar och tacktal: en presentation av världens musikhistoria, alltsedan the Big Bang och fram till 1980-talets pop-era. Presentationen gjordes av Grammy-galans värd det året, Billy Crystal, ackompanjerad av "The Grammy Symphony Orchestra". Som bestod av: Bobby McFerrin...

     Med makalöst vokalartisteri av McFerrin och briljanta lustigheter av Crystal får man sig hela musikhistorien till livs, från apstadie-musik via lustmord på opera till elgitarrens genomslag. Jag tycker att inslaget håller hög klass och är väl värt att lägga fem minuter på än i dag. Klicka på länken: http://www.youtube.com/watch?v=0aBo8TerY4k, så får ni uppleva riktig "infotainment".

En Soccer Dad´s vardag

På engelska Wikipedia läser jag följande:

In North American social, cultural and political discourse, soccer mom broadly refers to a middle-class suburban woman who spends a significant amount of her time transporting her school-age children to activities such as soccer practice and music lessons. The phrase became popular during the 1996 United States presidential election campaign.

The male equivalent, soccer dad, is less-used because of the prevailing American cultural tradition that emphasizes engaged motherhood over engaged fatherhood.

     Nu finns det dock en Soccer Dad i Marina Del Rey, hur oamerikanskt det än kan vara. Vår familj är ju för övrigt oamerikansk, så det är kanske inte så konstigt. Men den hemmavarande pappan har en helt amerikansk mamma-vardag, inklusive att forsla folk i en vit sjusitsig "people hauler" (en skön grej med resan till San Francisco var faktiskt att det inte var så många sådana på allfarvägarna - här i stan ser man väl ungefär 200 Toyota Sienna och Honda Odyssey per minut, vilket till slut går en på nerverna, hur konstigt det än kan låta. Jag får väl söka hjälp för det när jag kommer hem.).

     Så här kan en soccer dad-dag se ut.

Kl. 05.30 - snabb frukost

Kl. 05.45 - bilresa ca 10 min till träningen

Kl. 06.00 - Extreme Boot Camp

Kl. 07.00 - bilresa ca 10 min från träningen

Kl. 07.15 - frukost för alla, se till att Cecilia har alla grejer

Kl. 08.00 - bilresa ca 10 min till Cecilias skola

Kl. 08.15 - bilresa ca 10 från Cecilias skola

Kl. 08.30 - bäddning, tvättning, torkning, matning av hemmavarande barn

Kl. 10.45 - bilresa ca 15 min till Jespers barnvakt

Kl. 11.10 - bilresa ca 15 min till Alices skola

Kl. 11.30 - bilresa ca 10 min till Ralph´s för matinköp

Kl. 12.45 - bilresa ca 10 min från Ralph´s till hemmet

Kl. 13.00 - inplockning av matvaror, tumling av någon maskin, snabbdusch, snabblunch

Kl. 13.20 - bilresa ca 10 min till Cecilias skola

Kl. 13.40 - bilresa ca 10 min till Alices skola

Kl. 14.00 - bilresa ca 15 min till Jespers barnvakt

Kl. 14.20 - bilresa ca 20 min till klädaffär för uthämtning av beställda grejer

Kl. 14.50 - bilresa ca 15 min till Saras jobb för snabb fika

Kl. 15.30 - bilresa ca 20 min till barnens eftermiddagsaktiviteter

Kl. 18.10 - bilresa ca 20 min till hemmet

Kl. 18.30 - middagsförberedelser, middag, efterbörd, tandborstning, läggning, etc. m.m. o.s.v. till

Kl. 22.00 - lampan släcks

     Sedan börjar det om...

Free at last

I dag var det skolavslutning! Inte för Alice, inte för Cecilia, men för mig! Ett fint diplom fick jag, som ni ser. Mitt namn är felstavat. Det är ju rätt komiskt att man stavar fel på föräldrarnas namn på en kurs som i grunden handlar om barns språkutveckling! (Sedan kan ju ni precis som jag fundera över hur de ämnen som vi har diskuterat på kursen och som jag har redogjort för här på bloggen har med språk att göra...)

     Man måste se komiken i vardagen, det blir roligare då. Så gissa om jag log när lärarinnan sa att hon hoppades att vi alla nu skulle läsa för och med våra barn och en mamma sa: "No. I don´t like to read. Least of all to my children.". I brist på kaffe höll det uttalandet mig uppiggad under återstoden av lektionen.

     När allt var över och vi hade fått våra diplom och tagit i hand och tackat varandra fram och åter kunde jag vandra ut i den ljumma Los Angeles-luften, blicka upp mot den blå himlen och den strålande solen och tyst för mig själv mumla avslutningen av Martin Luther King Jr:s I have a dream-tal: "Free at last! Free at last! Thank God Almighty, we are free at last!".