Saker jag kommer att sakna, #6

I Los Angeles åker alla bil. Det gäller även givetvis även alla skolbarn, som blir skjutsade till skolan av sina föräldrar eller nannys. Det är därför en faslig massa bilar som ska åka in på de ofta trånga gatorna där skolorna ligger. Man skulle kunna tänka sig att det därmed uppstår ett osannolikt kaos av bilar som står parkerade huller om buller och bilar som gör u-svängar och bilar som försöker hitta parkeringsplatser. Men icke!

     Förklaringen heter "drop off zone", en mycket enkel lösning på ett vardagsproblem. Ett antal orange plastkoner ställs ut i gatan så att det bildas ett slags VIP-fil precis vid grinden in till skolan. De som ska lämna barn vid skolan kör helt enkelt in i drop off zone, stannar så långt fram som möjligt och spänner loss barnet, som sitter i barnstol i framsätet med kläder och skolväska i ordning. En volontär - vanligtvis en förälder till ett barn i skolan - öppnar bildörren och hjälper barnet ut och säkerställer att barnet kommer in på skolområdet.

     Barnet klarar normalt självt att ta sig till sitt klassrum eller den plats där eleverna ska samlas. Det gäller även för eleverna i pre-K, som alltså är fyra år. Skulle barnet vid något tillfälle anse sig inte klara detta hjälper volontären till, normalt genom att be någon annan vuxen eller äldre elev att lotsa barnet rätt.

     För den som lämnar barnet underlättar systemet med drop off zone lämningen alldeles oerhört och bidrar därmed till att lindra vardagsstressen. För skolan och allas säkerhet är det också bra. Något liknande system finns dock inte vid vår förskola hemma i Hässelby. Att försöka skapa något sådant vore givetvis en tanke, men jag undrar om det inte är alltför politiskt inkorrekt - i ekofundamentalismens tidevarv är det snarare "vandrande skolbussar" som gäller.

     Så "drop off zone" kommer jag att sakna när jag kommer hem!

Seek, and ye shall find! (Based on a true story)

När jag var 15 år gick en dröm nästan i uppfyllelse - jag skulle få sjunga på Kungliga Operan! Jag skulle spela en av guvernören Riccardos pager i Verdis Maskeradbalen! Jag skulle få sjunga några takter kvartett med de andra pagerna. Flera kvällar i veckan. Helt otroligt, vilken chans, vilka möjligheter!

     Så tappade jag rösten. Den bara försvann alldeles. Knutor på stämbanden. Det kanske hade att göra med att jag gick på Stockholms musikgymnasium och sjöng i kör där, sjöng i Adolf Fredriks Motettkör vid sidan av, sjöng och ledde i kör i Vallentuna, sjöng i en vokalgrupp och hade extra musikundervisning med mycket sång. Oavsett orsak så ledde det till att drömmen om Operan gick samma öde till mötes som guvernören Riccardo och dog.

     Sedan dess har jag försökt få ordning på rösten. Jag har gått till logoped på Danderyds sjukhus, jag har gått hos de främsta halsläkarna i Sverige, jag har gått till välrenommerade sångpedagoger i Sverige, jag har läst böcker, facktidskrifter, internetartiklar, jag har övat och jag har slitit och jag har lagt ned tiotusentals kronor för att nå mitt mål. Allt utan att finna "det".

     Tills nu. Tjugofem år senare är sökandet över. "Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.", som Churchill uttalade efter de allierades seger vid El Alamein i november 1942. The tipping point - när det vänder och allt går åt rätt håll. Hur kan man komma dithän som pappaledig i Los Angeles?

     Förklaringen stavas Per Bristow. Sångpedagog, ursprungligen från Sverige men sedan länge verksam i Los Angeles. Det går inte att blogg-kort förklara vad det är han har gjort, men han har på två månader lyckats med det som inga andra under 25 år har klarat av.

     Om min snart förlösta förmåga räcker hela vägen tillbaka till Operan får vi se. Men att något bra kommer av detta är givet. "Skicka en kopia av plattan!", sa Per när vi skildes åt efter sista lektionen. You bet!

Uppföljning

I morgon är det Alices sista dag i Grand View Blvd Elementary School. I ett tidigt inlägg bävade jag över hur det skulle gå för tjejerna att gå i amerikanska skolor, med tanke på att de inte kunde någon engelska (se inlägg den 24 september 2008). Jag var nog mest orolig för Alice, som inte hunnit med lika många år på dagis och andra sammanhang som Cecilia och därför inte tränats lika mycket i anpassningens svåra konst.

     Samtidigt var jag begeistrad över att både Alice och Cecilia fick komma in i sammanhang där attityden är så positiv till individens inneboende styrkor, förmågor och drömmar. Jag frågade mig om Alice i februari kanske kommer att ha bytt sitt tidigare standarsvar "Vi får se!" mot ett mera amerikanskt "I can do it!".

     Alice har gillat skolan - men hur har det gått med språket? Jag frågade henne i dag, som så: 

"Alice?"

"Ja."

"Kan du engelska?"

"Ja."

"Är det kul?"

"Ja."

"Är det svårt?"

"Nej."

     Ett paradigmskifte på mikronivå!