Ett annorlunda nyår

Ursäkta uppehållet - det har varit lite annat att göra än att blogga, tyvärr, men nu ska vi väl få upp ångan igen.

     Vi skulle ju fira nyår, var det tänkt, och köpte därför in både skumpa till oss och bubbeldricka till barnen, ordnade en fin lax och förberedde ett storstilat kalas. I Marina Del Rey utlovades även ett stort nyårsfyrverkeri!

     Men det ville sig inte riktigt. Vi hade inga amerikaner att fira med, eller expatrierade svenskar med amerikanska vanor, utan det blev en renodlad familjeföreställning, som besökare i främmande land. Redan strax efter kl. 15 på nyårsafton hade vi utbytt nyårshälsningar med vänner hemma i Sverige, där de vid det dagset hade firat i 5-6 timmar och passerat 12-slaget och hade hunnit en bit in på 2009. Vid 21-tiden, när vi höll på att avsluta vår middag, hade man firat in det nya året vid Times Square i New York. Då var det 3 timmar kvar till vårt nyår...

     Vi var av olika anledningar - dålig nattro, smärre infektioner m.m. - trötta lite till mans, så vid 22-tiden beslutade vi att inte vänta in 12-slaget, utan "kalla det en dag" som det heter här, och alla gick och lade sig.

     Väl i säng kunde i alla fall inte jag somna, så fram med datorn och leta fram en film - det blev det otroligt upplyftande och nyårsfestliga (ironi) eposet "Babel", om ett utarbetat par på semester i Marocko där kvinnan av misstag blir skjuten genom ett bussfönster, med ett gevär som skänkts till en marockan av en japansk affärsman, tillika fader till en deprimerad dövstum flicka i Tokyo som desperat söker bekräftelse av att hon duger som människa, allt medan det i Marocko semestrande parets barn tas med av sin nanny i San Diego över gränsen till Mexico och på återresan stoppas vid gränsen och flyr ut i öknen och håller på att dö av uttorkning och nannyn på grund av det inträffade blir utvisad på livstid trots att hon bott och arbetat i USA i 16 år... Festligt va?

     En bra bit in i filmen insåg jag att klockan faktiskt var nästan 12, så jag smög upp och tog mig ut på balkongen för att beskåda fyrverkerierna. Från havet hade dock dimman rullat in, så jag såg inte en enda raket - jag fick nöja mig med att lyssna till explosionerna. På takterrassen på huset mitt över gatan pågick en intensiv fest och som traditionen bjuder här borta stämde de alla upp i "Auld lang syne". I alla fall melodin - vid det här laget var det uppenbarligen ingen som kom ihåg texten. Förmodligen kom de inte ens ihåg år 2008.

     Efter ett stilla begrundande av de skilda villkor under vilka olika människor framlever sina dagar tog jag mig huttrande tillbaka till sängen för att se upplösningen av filmen. Gäsp. Sedan gick det bra att somna!

Gott nytt år!

Göra ingenting

Tillbaka efter ett par dagar i öknen. Sara och Andreas styrde Suzukin i riktning mot de snöklädda bergen i öster på lördagseftermiddagen längs Interstate 10, som bar nästan hela vägen fram till Palm Springs. Att vi hamnade just i Palm Springs på vår föräldrasemester berodde främst på att "Ankis lista med L.A.-tips", dvs. den lista med tips på bl.a. the Grove som Sara fick av sin chef innan avresa, innehöll ett tips om hotellet Korakia i just Palm Springs. Bilderna på hemsidan är minst sagt lockande, som ni själva kan se. 

     När vi väl hade checkat in i Adobe-rummet, som utgjorde en liten egen påbyggnad på huvudbyggnaden, med dubbeldörrar ut mot innergården med varm pool och utomhuslounge med vattenfall, började vi undra vad vi egentligen skulle göra i Palm Springs. Vad var det för ställe egentligen? När vi ögnade igenom det turistmaterial som fanns på hotellet kändes det som att målgruppen för orten nog egentligen var samma som den för showen Palm Springs Follies, som säljer in sig med sloganen  "a celebration of the music, dance, and comedy of the 30's, 40's, and 50's with a cast old enough to have lived it!". Det är årtioendena, inte ålderskategorierna, vi talar om här. Ja, ja, vi är väl fördomsfulla och inte direkt purunga själva - vad hände egentligen - men lite bedagat var intrycket vi fick när vi bläddrade bland erbjudandena från plastikkiruger, spa:n, casinon och hotellbarer. 

     Bio måste finnas, bestämde vi oss för. Andreas har velat se Quantum of Solace (den senaste Bond), trots dåliga recensioner, så iväg för att leta efter någon bio där den gick. Vi hittade en i det mycket tjusiga centrumet The River, och hann med nöd och näppe avnjuta en middag på Cheesecake Factory innan. Mycket fantasilöst av oss. Filmen var för övrigt lika dålig i våra ögon som recensenterna uppfattat den  - för en gångs skull var vi och recensenterna överens. 

     Att vi skulle åka den roterande linbanan Palm Springs Aerial Tramway hade vi iallafall bestämt oss för innan vi for. Efter en ljuvlig frukost - fattiga riddare med färska jordgubbar, pinfärskpressad apelsinjuice och badbaljor med kaffe under apelsinträd och blommande bougainvilla - drog vi iväg mot bergen. Efter två timmars väntan vid dalstationen (tur att det var sol och härligt varmt) var det vår tur att bege oss upp till snön. Att det är ca en meter snö i St Jacinto-bergen var inget som vi hade kunnat begripa, så våra planer på att hika (fotvandra) fick snabbt ändras till att hjälpligt ta oss fram pulsandes i snön och storögt tittande på alla barnsligt glada amerikaner, mexikaner och japaner som njöt av pulkaåkning, snögubbebyggande och snöbollskrig. 

     Blöta byxben och nedkylda fötter är inte jättecharmigt, även om man befinner sig mitt ute i den kaliforniska öknen, så vi vände hemåt igen för att tina upp oss i poolen. Kvällens nöjen blev lite mer raffinerade än vår första kväll. Fördrink intogs i det tjusiga hotellet Viceroys bar, middag på en utmärkt asiatisk resto. Trevligt sällskap hade vi också, då min kollega Karin med man anlänt till Korakia under dagen (jag delar frikostigt med mig av Ankis tips) och visade oss rätt i Palm Springsdjungeln. 

     De visade oss rätt även vad det gäller hikningsmöjligheterna. Så på måndagen stegade vi iväg på Carl Lykkens trail, längs bergssidan över Palm Springs. Ingen snö, däremot gassande sol. Någon jättestrapats blev det inte, det var inte heller planen, men en dryg timmes promenad hanns i alla fall med. Härligt utvilade lämnade vi sedan Palm Springs och konstaterade att det där är väldigt lätt att göra - ingenting.

     På vägen hem började vi göra saker igen. I huvudsak hängav vi oss åt shoppingens ädla konst, föranledda därtill av att vi passerade en gigantisk outlet på vägen och att tjejerna behövde nya skor. Konstaterade att vad man betraktar som fynd är relativt - Armanikostymer för 1800 dollar kanske är billigt för andra. Inte för oss. Vi hittade dock billigare skor och några basplagg innan vi rätt utmattade gav oss tillbaka hemåt. 

     Farmor och farfar och barnen då? De har roat sig på lekplatserna i närheten, käkat hamburgare på Cheesecake factory och bakat både muffins och äppelpaj, som vi välkomnades hem med. Nu är det skönt att vara hemma igen!