Hemarbete

Högar av papper och böcker i garderoben och på sängen i gästrummet. Datorn uppallad på en nattduksbordslåda med hjälp av ett plastlock från en stor låda och ett nummer av Men's health. En stängd dörr som ideligen öppnas av en liten ettåring som just lärt sig vrida om dörrhandtagen och helst av allt vill leka med den där gråa grejen med roliga tecken på knapparna som mamma trycker på. Arbetslusten som ger dåligt samvete när jag obetänksamt rusar iväg från lunchdisken för att komplettera manuset med ytterligare några fotnoter. Mysigt att fika både för- och eftermiddagsfika med familjen. På något märkligt sätt en känsla av högre effektivitet - deadlinen närmar sig - än tidigare. Likaså en känsla av tillfredsställelse när helheten börjar skymta och verkar ganska bra. Tre veckor kvar.

Fördomar fördummar

Häromkvällen satt jag och Jesper väntade på vår take-outorder av stans bästa kyckling, mumsiga sallader och läcker potatis med buljong och lök på California Chicken Café. I ögonvrån ser jag hur en hood-jacka med svartgrått mönster av dödskallar och allsköns skräckfigurer och hotfulla uttryck släntrar förbi mig för att kura ihop sig längst in i hörnet på väntsoffan. Huvan var uppdragen så att det lika gärna kunde ha varit en dementor från Harry Potters värld - och även om inte den iskyla och apati som en så'n för med sig drabbade mig, så blev jag iallafall lite mer på min vakt och inte lika avslappnat iakttagande längre. 

Plötsligt hör jag hooden prata. "Hey dude, I really like your boots! What are you up to, little man?" Det var Jesper han vände sig till, Jesper som satt där och lekte med snörena på sina mörkblåa conversedojjor. Jesper svarade på sitt obegripliga, men universellt gångbara, sätt: "Ba, ba, gaahhh, mama". Så var de plötsligt invecklade i en liten konversation, hooden och Jesper. 

Min beställning var färdig. Jag behövde bara en påse till för de byttor med salsa som jag försett mig med från condimentsdisken. Snabbt var hooden där och försedde mig med de påsar som var tänkta just för detta, men som jag tidigare missat. Och ett utbyte av "Have a good one!" avslutade vårt möte när jag rullade Jesper i vagnen mot dörren. 

Ännu ett exempel på den amerikanska barnkärleken och vänligheten mot främlingar även hos de coolaste.  Av många svenskar uppfattas det som ytligt, men det gör sannerligen mötena i  vardagen lite roligare och mer behagliga.

Lediga lördag

Efter ett intensivt nedläggande av Los Angeles-kontoret - packande, slängande och skickande av paket - vaknade Sara igår lördag på utflyktshumör. Lite panikkänsla inför våra blott fem helger innan hemresa bidrog till stämningen - vad har vi inte hunnit med av alla våra ambitiösa planer, vad vill vi absolut göra, vad får anstå till en ev. framtida återkomst?

Newport Beach har vi pratat om att se, bl.a. för att spana in en av de häftigaste surfvågorna på västkusten, "the Wedge". Men i övrigt, då, vad göra i Newport? Snabb koll på nätet - OK, verkar som att det ska finnas något slags mininöjesfält med pariserhjul och arkadhall. Bra, då kommer tjejerna att tycka att det är lite kul i Newport Beach - Let's go! 

20 grader varmt, strålande sol från klarblå himmel, PCH1 längs havet där människor njuter av sand, strand och vågor. Väl framme i Newport Beach var semesterstämningen total - flipflops, bikinitoppar och beachshorts vart än man vände sig. Folk på hyrcyklar och med surfingbrädor på axeln. Klick - som ett tryck på knappen och så infinner sig känslan av total ledighet... Mallis, Gran Canaria, vårt kära Smögen - känslan därifrån liksom. Tjejerna fixade lördagsgodis på arkadhallen (OK, med viss hjälp av mig och Andreas), cirkushästarna på karusellen var lika kul som alltid och efter viss initial rädsla gav Alice och Cecilia efter och följde med Andreas upp i det lilla pariserhjulet. De var nöjda efteråt! 

En liten biltur genom den minst sagt tätbebyggda Balboahalvön gjorde att Hässelby plötsligt ter sig glesbebyggt. De nybyggda husen i varierande stilar låg i princip vägg i vägg med varandra på obefintliga tomter. Vad ska man med tomt till när man har en kanal som leder ut i Stilla havet direkt utanför altandörren?  

Så styrde vi kosan österut mot Downtown Disney för dagens andra planerade besök: Rainforest Café. Vi stötte på restaurangen/shopen första gången i San Francisco. Eftersom det är ca 20 minuter mellan Newport Beach och Disneyland Resort, där kedjan har en filial, hade vi bestämt oss för att inta kvällsvarden där. Downtown Disney är inte en del av nöjesparkerna, utan ett restaurang- och shoppingområde där man kan ströva fritt utan att erlägga inträde. Att det finns annat att spendera pengarna på är väl självklart. Cillas och Alices sista besparingar lades på varsin burk med lösviktslego. Hemma finns bara duplobitarna - nu köpte de sina första "riktiga" legobitar, som bl.a. blev till en fin födelsedagstårta till mig idag. (Nä, jag fyller inte än, men damerna gillar att fira.)

Restaurangen var helt OK, en kul upplevelse med regelbundna åskväder inomhus, om än inte oförglömlig. Vad vi förglömde på vår utflykt var däremot själva stranden i Newport Beach. Så "the Wedge" har vi fortfarande inte sett... 

Ja, det var då ett välsignat julspel!

Som liten pingstvän läste jag min första självhjälpsbok (eller i detta fall kanske mer korrekt gudshjälpsbok), en bok av pastorn Robert H. Schuller som jag tror hette något med positivt tänkande (kanske den som på engelska heter Move Ahead With Possibility Thinking). Den berättade den fascinerande berättelsen om den enkle pastorn som började predika på en drive-in-biograf och som genom tro och positivt tänkande byggde upp en stor församling och en världskänd kyrkobyggnad i Californien. Du kanske har hört talas om Kristallkyrkan/Crystal Cathedral? Dit for vi igår för att bevittna det beryktade julspelet med levande kameler och änglar i taket. Familjen Lundström var ju där i november, och nu på julspelets sista dag var det vår tur. 

En timme - den tid det tar att fara någonstans överhuvudtaget på utflykt här i L.A. - sydost om oss låg härligheten. Ett stort område med massor av parkeringsplatser (församlingen erbjuder fortfarande drive-in-deltagande i sina gudstjänster för den som är förhindrad fysiskt eller annorledes att lämna sin bil) och utsmyckat med vattenspeglar, fontäner, planteringar, gångar med stenläggningar prydda av bibelord och skulpturer föreställandes bibelscener (tjejernas nyfikenhet ställde mina något dammiga bibelkunskaper på prov). Bara den enormt påkostade damtoaletten var värd en resa nästan: det mest marmor- och guldglänsande damrum jag någonsin sett. Möjliggjort av en anonym donator som ville visa församlingens damer hur vackra de är och vilken elegans de förtjänar i sina liv! 

Väl inne i den magnifika kyrkobyggnaden - vilken rymd! Nu var det mörkt ute när vi kom in, men jag kan tänka mig att det är härligt att sitta där en strålande dag när uterummet förenas med inne (om man nu tänker bort metallkonstruktionen som bär upp alla glasrutorna som utgör fasaden). 

Ett magnifikt orgelpreludium på den väl- och högljudande orgeln inledde. Cecilia tyckte att den lät alldeles för mycket och höll för öronen och blundade. Sedan kom trumpetare ackompanjerade av en mycket välljudande, men förinspelad, orkester. Dansare och Robert Schuller himself (också förinspelad) inledde berättelsen om Josef och Maria, som snart kom ridande på en riktig åsna mot Betlehem. Fast först hade romerska soldater på riktiga hästar (som kom in alldeles bredvid oss i sidogången) förklarat att alla måste bege sig till sin släkts stad för att skattskriva sig. Och det hördes på soldatens röst att det här med SKATT, det är ett otyg av motsatsen till himmelskt ursprung, om du förstår... Och jag glömde, en ängel som kom flygande på vajrar i taket hade berättat för Maria att hon skulle föda Jesus. Då tinade även Cecilia och lät sig fascineras. 

När Jesusbarnet väl var fött kom de tre vise männen på riktiga kameler (återigen travade inte bara en utan två stycken mindre än en halvmeter förbi mig - det luktade kamel, så att säga...) för att hylla honom. Även olika sångare bar fram sina hyllningar i versioner som blev mer och mer pompösa. Versionen av O helga natt med en gospelbaryton fick Gustav Holsts Planeterna att framstå som rena kammarmusiken. Och änglaskaran som lovade Gud för den nyfödde fredsprinsen uppgick till slut till sju änglar som flög fram under det höga taket. 

Alla var nöjda och lyckliga när vi åkte hemåt igen. Alice flög omkring som den mörkhåriga ängeln resten av kvällen, medan Cecilia var den ljushåriga. Cecilia undrade förresten i bilen på vägen hem varför vi inte fick se när Maria födde Jesus. Tja, vad säger man? "Det där med kvinnoblod och snippor, det är inte riktigt rumsrent att visa för allmänheten. Blod som kommer från knivhugg eller skottsår - det är dock inte lika kinkigt."

Tindrande barnaögon inför julevangeliet - en liten motvikt mot den annars rätt så kommersiella julen. Så därför far vi till Las Vegas i morgon...

Göra ingenting

Tillbaka efter ett par dagar i öknen. Sara och Andreas styrde Suzukin i riktning mot de snöklädda bergen i öster på lördagseftermiddagen längs Interstate 10, som bar nästan hela vägen fram till Palm Springs. Att vi hamnade just i Palm Springs på vår föräldrasemester berodde främst på att "Ankis lista med L.A.-tips", dvs. den lista med tips på bl.a. the Grove som Sara fick av sin chef innan avresa, innehöll ett tips om hotellet Korakia i just Palm Springs. Bilderna på hemsidan är minst sagt lockande, som ni själva kan se. 

     När vi väl hade checkat in i Adobe-rummet, som utgjorde en liten egen påbyggnad på huvudbyggnaden, med dubbeldörrar ut mot innergården med varm pool och utomhuslounge med vattenfall, började vi undra vad vi egentligen skulle göra i Palm Springs. Vad var det för ställe egentligen? När vi ögnade igenom det turistmaterial som fanns på hotellet kändes det som att målgruppen för orten nog egentligen var samma som den för showen Palm Springs Follies, som säljer in sig med sloganen  "a celebration of the music, dance, and comedy of the 30's, 40's, and 50's with a cast old enough to have lived it!". Det är årtioendena, inte ålderskategorierna, vi talar om här. Ja, ja, vi är väl fördomsfulla och inte direkt purunga själva - vad hände egentligen - men lite bedagat var intrycket vi fick när vi bläddrade bland erbjudandena från plastikkiruger, spa:n, casinon och hotellbarer. 

     Bio måste finnas, bestämde vi oss för. Andreas har velat se Quantum of Solace (den senaste Bond), trots dåliga recensioner, så iväg för att leta efter någon bio där den gick. Vi hittade en i det mycket tjusiga centrumet The River, och hann med nöd och näppe avnjuta en middag på Cheesecake Factory innan. Mycket fantasilöst av oss. Filmen var för övrigt lika dålig i våra ögon som recensenterna uppfattat den  - för en gångs skull var vi och recensenterna överens. 

     Att vi skulle åka den roterande linbanan Palm Springs Aerial Tramway hade vi iallafall bestämt oss för innan vi for. Efter en ljuvlig frukost - fattiga riddare med färska jordgubbar, pinfärskpressad apelsinjuice och badbaljor med kaffe under apelsinträd och blommande bougainvilla - drog vi iväg mot bergen. Efter två timmars väntan vid dalstationen (tur att det var sol och härligt varmt) var det vår tur att bege oss upp till snön. Att det är ca en meter snö i St Jacinto-bergen var inget som vi hade kunnat begripa, så våra planer på att hika (fotvandra) fick snabbt ändras till att hjälpligt ta oss fram pulsandes i snön och storögt tittande på alla barnsligt glada amerikaner, mexikaner och japaner som njöt av pulkaåkning, snögubbebyggande och snöbollskrig. 

     Blöta byxben och nedkylda fötter är inte jättecharmigt, även om man befinner sig mitt ute i den kaliforniska öknen, så vi vände hemåt igen för att tina upp oss i poolen. Kvällens nöjen blev lite mer raffinerade än vår första kväll. Fördrink intogs i det tjusiga hotellet Viceroys bar, middag på en utmärkt asiatisk resto. Trevligt sällskap hade vi också, då min kollega Karin med man anlänt till Korakia under dagen (jag delar frikostigt med mig av Ankis tips) och visade oss rätt i Palm Springsdjungeln. 

     De visade oss rätt även vad det gäller hikningsmöjligheterna. Så på måndagen stegade vi iväg på Carl Lykkens trail, längs bergssidan över Palm Springs. Ingen snö, däremot gassande sol. Någon jättestrapats blev det inte, det var inte heller planen, men en dryg timmes promenad hanns i alla fall med. Härligt utvilade lämnade vi sedan Palm Springs och konstaterade att det där är väldigt lätt att göra - ingenting.

     På vägen hem började vi göra saker igen. I huvudsak hängav vi oss åt shoppingens ädla konst, föranledda därtill av att vi passerade en gigantisk outlet på vägen och att tjejerna behövde nya skor. Konstaterade att vad man betraktar som fynd är relativt - Armanikostymer för 1800 dollar kanske är billigt för andra. Inte för oss. Vi hittade dock billigare skor och några basplagg innan vi rätt utmattade gav oss tillbaka hemåt. 

     Farmor och farfar och barnen då? De har roat sig på lekplatserna i närheten, käkat hamburgare på Cheesecake factory och bakat både muffins och äppelpaj, som vi välkomnades hem med. Nu är det skönt att vara hemma igen!

Black Friday och bluesky Saturday

Oh my God! som Cecilia brukar säga - en ny stad, en dag på plats och tre barn i släptåg... Ge mig semester! OK, ska inte klaga. De är ju självförvållade så att säga, och dessutom är det härligt att upptäcka världen igen genom deras ögon. Cecilias hänförelse över våra hotellrum: -"Åh, kolla, vilket coolt badrum! Åh, kolla, ett kylskåp! Åh, wow, en fön som sitter fast på väggen!" är faktiskt ganska uppfriskande när man som vuxen sett några hotellrum.
     Åka cable car är kul, det upptäckte familjens damer redan på torsdagskvällen, så det gjorde vi massor igår fredag. Efter att ha besett Union Square ännu en gång tog vi tricken norrut. Upp och ner, ibland vääääldigt mycket ner - lite kittlande är det att sitta ute på de hala träbänkarna när det lutar brant utför. Målet var Fishermans wharf, som kan liknas vid Smögenbryggan upphöjt i, tja, 10-20 sådär. Souvenirbutiker varvade med glassbarer och fiskrestauranger, massor av sightseeingmöjligheter - cykel, amfibiebil, streetcars... Vi tittade på de sällskapssjuka sjölejonen som sträcker ut sig vid Pier 39, vi lät oss underhållas av en gatuartist som trollade och showade med glatt humör, vi åt glass och vi tittade i roliga affärer och gallerier. Helt överens om vad vi ville göra var vi väl inte hela tiden, därav sucken i början...
     På hemvägen hoppade vi av vagnen för att strosa i Chinatown. Tjejerna älskar affärerna i såväl LAs som SFs Chinatowns - massa fina kläder, solfjädrar och HelloKitty-dockor. Passade även på att käka kinamat - nu har Cecilia ätit anka för första gången. Det gick hem!
     När vi väl kom tillbaka ner mot Union Square var det svart med folk. Flera anledningar: dels är Union Square centrum för ett antal stora varuhus, och fredagen efter Thanksgiving Day är av tradition startskottet för den stora julhandeln. Och eftersom detta är USA talar vi STOOORA julhandeln. Dagen kallas för Black Friday, eftersom handelns röda (förlust) siffror denna dag vänds till svarta (vinst). Dels var det julgranständning på Union Square - från nu och fram till jul är det fullt ös på julpyntet. Inte någon liten gradvis upptrappning som hemma (åtminstone som vi på Sjöbacken försöker göra det), nej, fram med rubbet! Så när vi sent omsider kom tillbaka till hotellet fylldes näsan av härlig grandoft: en tjusigt pyntad gran med paket i guld och rött under prydde lobbyn.
     Idag tog vi bilen under den klarblå himlen för att avverka de sista turistmåstena i SF: Lombard street - den krokigaste gatan i världen sägs det - , Embarcadero och Golden Gatebron. Sedan styrde vi kosan söderut mot Monterey. Här hittade vi det som jag tror att barnen kommer att komma ihåg som roligast på hela resan, så mycket spårvagn och akvarier vi än avverkar. En stor och rikligt utrustad lekplats aktiverade både fantasi och fysik en lång, lång stund innan vi drog ner till gamla Monterey för kvällsmat.

Här hittar du blandade bilder från gårdagen och dagen.

Tack och lov!

Att vi gett oss ut på resa just denna helg beror på att Sara och döttrarna är långlediga, eftersom det var Thanksgiving Day i torsdags. Glöm jul och nyår - Thanksgiving Day leder helgligan by far här i USA. Som Cecilia och Alice lärt sig i skolan firas helgen till minne av den skörd som ett gäng pilgrimer i Plymouth, MA, efter mycken möda och stort besvär till slut fick, när de lärt sig vad de kunde odla i det nya landet av den infödde amerikanen Squanto. I två veckor har de ritat kalkoner och "cornucopias", ymnighetshorn som flödar över av frukt och grönt.
     Efter alla bilköer var det ganska lätt att känna tacksamhet över att äntligen ha nått målet för resan, så även familjen Modig valde att inta en thanksgiving dinner i torsdags. På David's dinner ett par kvarter från hotellet beställde vi in den traditionella menyn och fick:

• Fantastiskt mört kalkonkött med traditionell, kryddig stuffing;
• Hemlagat potatismos med en god gravy (steksås) med persilja i;
• Kokt sötpotatis med pepparkakskryddor;
• Broccoli, blomkål, morötter;
• Tranbärskompott; och
• Pumpapaj - en pepparkakssmakande anrättning åt cheesekakehållet till - tjejernas absoluta favorit.

Mycket smarrigt och otroligt vällagat tyckte hela familjen inklusive Jesper! Hur 17 jag ska få till en sådan kalkon på juldagen återstår att se. "Köp in" sa Andreas.

Röd sol

Det brinner i Los Angeles igen. Den här gången är det värre än någonsin. Som framgår av även svenska nyheter har hundratals hem brunnit upp. Rik som fattig har drabbats av de urskiljningslösa lågorna, som slukat såväl mobil homes som mångmiljonsvillor.

     Bränderna orsakar en kraftigt försämrad luftkvalitet. Det märks inte minst genom de askflagor som flyger omkring även här ute vid kusten. Efter att Andreas nya mp3-spelare legat kvar en kvart eller så efter morgontidningsläsningen (vi är numera prenumeranter på LA-times) på balkongen var den täckt med svarta och gråvita partiklar. Så bra då att hela familjen varit ute på morgonträning just idag - inte. Inte bra, alltså, för tränade gjorde både Andreas och tjejerna i omgångar, med mamma som vallade de senare.

     En annan effekt av brandröken är den röda solen. När vi igår åkte till Manhattan Beach för att titta på solnedgången och folklivet vid piren insåg vi snart att luften närmast horisonten var täckt av rök. Den sol vi såg var lika eldröd som lågorna.

     I dag styrde vi söderut, mot vad som såg ut som en stor brungråröd vägg av brandrök. Vårt mål var kusten, närmare bestämt Long Beach, och Aquarium of the Pacific . Ett häftigt ställe, med informativa utställningar som berättar om Stilla havet och dess invånare. Många interaktiva moment, t.ex. klappa rockor, klappa sjöstjärnor och havsanemoner, klappa ormar och mata papegojor. Sådana aktiviter är väl främst tänkta att roa barnen. I vår familj bangades dock de flesta aktiviteter av döttrarna (Jesper släpper vi inte lös på några levande varelser) , ja, utom att bli kramad av den rocka i plysch som gick omkring på två ben i den stora entréhallen - en mutation till följd av övergödning och försurning?

     Namnet Modig fick idag hedras av den enda i familjen som inte är född, utan bara ingift, i namnet (det fakumet är annars mitt standardssvar när jag får någon käck kommentar om vad jag har att leva upp till). Tyvärr hade Andreas med fågelfobin försvunnit med kameran när jag stod där med en papegoja på vardera handen och en på axeln.

     Häftiga djur finns det iallafall på den här planeten och visst får man sig en tankeställare när man ser utställningen om vad människans nycker ställer till med för ekobalansen. Extra skrämmande då när det sker mot bakgrund av en rökgrå himmel... Sen sätter man sig iallafall i bilen, ger sig ut på motorvägarna med alla andra och undrar hur sjutton den livsstilsförändring som är nödvändig enligt många bedömare för att klara hållbarhetsvillkoret ska kunna komma till stånd.

Lite kultur och natur

Att USA är kommersialismens högborg är ju närmast ett axiom, och att L.A.-borna har shopping som främsta fritidssysselsättning framgår tydligt här på plats - inte minst av de generösa öppettiderna. Vår matbutik har t.ex. öppet 24 timmar om dygnet... Inga problem om man vaknar mitt i natten och kommer på att frukostflingorna är slut alltså. Döttrarna i familjen har också glatt anammat denna raison d'être, därtill inspirerade bland annat av reklaminslagen i barnprogrammen. Både Cilla och Alice svarar blixtsnabbt "Shoppa" på frågan om vad de vill göra en oplanerad lördag. 

De ansvarstagande föräldrarna (som i och för sig också titt som tätt fastnar i konsumismens kvicksand) bestämde sig därför i söndags för att som balans ingjuta en smula kultur i de unga, och i detta syfte begav vi oss till Getty Center. 

Vi möttes av minst sagt storslagen arkitektur med en vidsträckt utsikt över staden och havet som fond. Det bjöds enorma ytor för små fötter att springa, dansa och tulta fram på. Sten mötte vatten i klättervänliga fontäner. Ett pedagogiskt och samtidigt lek- och fantasivänligt familjerum underhöll en lång, lång stund.  Vi gick på konstjakt i skulpturträdgården. Och apropå trädgårdar: vi lät oss hänföras av den sanslöst vackert och närmast suggestivt planerade centrala trädgården - du hittar några glimtar av härligheten här.

Efter dryga fem timmar kände vi oss mätta på synintryck. Då hade vi också varit interaktiva åskådare i en videoinstallation och tittat på möbler, gobelänger och annan dekorativ konst från det franska 1600-talet liksom skulpturer och byster från antikens Rom. På väg mot utgången passerade vi den obligatoriska museishoppen - och "Oh, no, not again": shopping! En barnbok om 32 kända konstverk liksom en idébok för familjens egna konstnärer slank visst ner i kassen...  

Det är det jag alltid trott - motion är inte nyttigt!

Skrev ju för några veckor sedan om mitt besök i pilatesstudion och mina ambitioner att komma igång med träningen. Någon nyfiken själ undrar kanske hur det går med upprätthållandet av disciplinen. Jo, då! Jag har kommit igång bra med yoga och med - hör och häpna - personlig tränare på gymmet tvärs över jobbgatan. 

För dig som inte provat yoga (och som är lagd åt det förutsättningslöst nyfikna hållet; Andreas hävdar bestämt, utan att ha provat, att yoga minsann inte är något för honom och att jag måste hitta någon aerobisk träning) kan jag bara säga att det är värt minst ett försök. Jag har på nästan ingen tid alls blivit beroende av den träning i balans, stretch och kroppsmedvetenhet som yogan erbjuder. De två gånger som jag provat tidigare har instruktören på sedvanligt gympainstruktörssätt gjort övningarna själv samtidigt som hon instruerat. Tack vare tips från min kollega Karin har jag nu hittat en studio där instruktörerna för det första ger muntliga instruktioner, men istället för att försöka få sin egen träning avklarad på arbetstid går de för det andra runt och korrigerar alla yogis-wannabees via handpåläggning. Och då fattar man plötsligt - "jaha, var det så här downward-facing-dog skulle göras; tänk, trodde aldrig att jag kunde sträcka så mycket!". Dessutom får man faktiskt viss aerobisk träning (hör du det, Andreas!) genom ansträngingarna som får pulsen att öka och ligga högt under hyfsat långa perioder, åtminstone på det här soffmonstret.

Personlig tränare då, vad har hon nu fått för sig? Tja, ända sedan jag började planera för denna vistelse har jag funderat över hur jag skulle kunna cykla som träning (pga en strulande fot vill jag inte promenera/springa alltför mycket). Plan A: cykla till jobbet. Det finns ingen dusch på jobbet och det är 14 km:s uppförsbacke dit. Plan B: cykla på fritiden. Misslyckat cykelinköp=tappad lust. Plan C: köpa en motionscykel för att dra igång hemma samtidigt som Andreas körde sina morgonpass. Men vad köpa, och var få plats med en sån otymplig och ful möbel i denna estetiskt rena och vilsamma lägenhet? 

Lösningen: istället för en vara köper jag en tjänst, tänkte jag, yrkesskadad av mina studier i tjänsteinnovationspolitik. Sålunda gick jag till gymmet tvärs över gatan, efter att mina kollegor upplyst mig om att det inte alls behövde bli så kostsamt som jag föreställt mig. Där finns ju motionscyklar och spinningklasser, tänkte jag. Dag 1 blev jag medlem, och bokade tid för en genomgång av mitt träningsupplägg till dag 2 (det kan ju vara bra att få en genomgång av maskinerna typ). Dag 2 tog en mycket sympatisk Paul emot och utan att jag riktigt visste hur det gick till så hade jag köpt ett personligt träningsprogram med träning 2*30 minuter i veckan (pulsträning och uppvärmning får man sköta själv inför daten med PT:n). Paul och min designerade PT Antoine (en blandning mellan en amerikansk fotbollsspelare och någon av USA:s sprinterstjärnor typ) har lagt upp vad som känns som ett jättebra program som tar hänsyn till mitt behov av att bygga såväl styrka som balans. Det enda jag ångrar är, lite klyschigt, att jag inte gjort denna investering tidigare! Begreppet Accountability, "att stå till svars inför", är en del i konceptet personlig träning som den här "duktiga flickan" tydligen behöver...

Nåja, allt hade väl varit frid och fröjd om inte... den sedvanliga "nu-ska-jag-komma-igång-och-träna"-dunderförkylningen hade dykt upp i fredags. Så nu ligger jag här i sängen och jobbar (tur att jag har mycket att läsa in fortfarande) och sover om vartannat. På torsdag ska jag dock träffa Antoine har jag tänkt, för att prata om hur jag ska göra i framtiden för att hålla mig frisk när jag väl börjar träna. Förhoppningsvis klarar jag några asanas på kvällen oxå. Savasana/Dödsstilla borde vara något jag kan träna på... 

The happiest place on earth?

Igår morse styrde familjerna Bjessmo och Modig ut sina motoriserade hästar i det vackra motorvägslandskapet (jag älskar de rena linjerna av en betongpåfart mot den klarblå himlen) för att möta Lundströms i Anaheim för en tripp till "the happiest place on earth". Mer än 515 miljoner besökare sedan invigningen 1955 kan ju inte ha fel! Häromkvällen grät Cecilia för att hennes dröm om Disneyland aldrig gick i uppfyllelse. Ack, så lite hon visste om den snara framtiden - två dagar senare var det redan dags för drömmen att gå i uppfyllelse.

 

Och nog blev det en riktigt sagolik dag för familjens prinsessor, från Cirkuskarusell i megaformat via kröningsceremoni med Törnrosa (Alices favoritprinsessa), Askungen (Saras favoritprinsessa) och Snövit till sagoparad med fantastiska blomsterprydda kortegevagnar med bland andra Belle (Cecilias favoritprinsessa) och Odjuret (Andreas favoritprins), Ariel och Sjöhäxan, Alice i underlandet med flera. 

De tre västerortsfamiljerna gjorde sina egna resor genom parken, med regelbundna avstämningar. Vår resa var av det mer begränsade slaget - att i 95 grader F/35 grader C synka närings- och vätskeintag för två vuxna, två barn och en småtting gjorde att vi tillbringade ganska mycket oproduktiv tid, åtminstone i termer av nyttjande av parkens attraktioner. Andreas åkte tåg två gånger runt parken, en gång med bara Jesper, en gång med hela familjen. Monorailståget gav oss en överblick över inte bara Disneyland, utan även resten av Disney resort: Downtown Disney och Disney's California Adventure. Jesper hittade sin favoritattraktion i form av en välvd bro som han målmedvetet gick fram och tillbaka över med en tålmodig förälder i handen säkert 15 gånger...

Men även utan hisnande åkupplevelser för oss vuxna så var det en upplevelse att vara där. Det är oerhört välarbetade miljöer - Cecilia och Alice spann loss av lycka över att få gå igenom Törnrosas slott - , vänliga medarbetare och vackra planteringar. Så medelålders det låter... Får väl ta igen själva åkandet när ungarna blivit större. Nu var den största behållningen glittret i tjejernas ögon när de såg prinsessorna på scen och i paraden. 

Nu har vi varit på Disneyland för första gången i vårt liv, som Cecilia lyckligt suckade när vi gick ut genom grindarna. Och vad är väl en dag på Disneyland - den kan vara uttorkande (värmen...), frustrerande (att bli avvisad vid StarWarsattraktionen efter 20 minuter i kö för att Alice är för kort när kollegor till den nitiske medarbetaren redan godkänt längden vid entrén till kön; timslånga köer till de skojiga attraktionerna; den ohöljda kommersialialismen i form av prylar, prylar, prylar - i och för sig förväntat), vråldyr... och alldeles, alldeles underbar!  

Vill du se fler bilder från vårt besök på Disneyland, se Picasaweb.

Lite om Cillas och Alices äventyr i skolan och om Halloween

Nu har tjejerna snart gått två veckor i amerikansk skola. Det märks, säger Andreas, när de hämtas att de tycker det är kul och att det bidrar till deras självkänsla - trots språkförbistringen. (Viss förbistring bryts ner  snabbare än annan. När vi var och handlade häromdagen utbrast Cilla, vid åsynen av ett ytterligare prinsessförpackat läppglans eller om det var en prinsessborste eller prinesstårta eller... "Oh my God!". När nästa prinsesspryl dök upp - de sitter så förföriskt placerade på extrahängare mitt på en tråkig konservhylla - hördes det plötsligt "Oh my Goodness!" från samma håll. Då har man som förälder svårt att hålla sig allvarlig...) När Alice kommer hem från skolan skyndar hon sig att plocka fram sina läxor. Ja, just det, läxor redan i pre-kindergarten - varje dag, även om de "bara" består i att klippa, färglägga och sortera bilder. Cilla berättade stolt att hon var flaggvakt idag. Varje morgon svär ju amerikanska skolbarn trohetseden mot den amerikanska flaggan, och det är då en elev som håller flaggan. Idag var det svenska Cecilias tur! Och hon berättade vidare att hon hade fått beröm av fröken idag, då hon förklarade (i vilket sammanhang förtäljde inte historien) att "I need a pumpkin!". 

Pumpkin, ja. Överallt så har man nu i ett par veckor, eller längre med förresten, rustat för Halloween. Utstyrslar, som inte alls behöver vara så läskiga, trick-or-treat-påsar, drösvis med godis till dessa påsar, orangea ljus med svarta spindlar på, artificiell spindelväv i alla regnbågens färger, jätteläskiga trädgårdsdekorationer i form av ett halvt förmultnat lik med rött, pulserande hjärta till exempel - allt finns överallt i alla affärer, inte minst i de speciella Halloweenaffärer som har öppet 24 timmar om dygnet. Om det är just under denna period eller ej vet vi inte, de har iallafall annonserat så sedan vi kom den 5 september. Alltfler hus pryds också med läskiga dockor i naturlig storlek - häxor, zoombies, draculor, vampyrer, fladdermöss och annat smått och ont. 

Och så överallt dessa pumpor - Halloweensymbolen framför andra, gärna då i form av en så kallad Jack O'Lantern (den klassiska ljuslyktevarianten med urgröpta ögon och mun). När vi i söndags var på stadsfest här i Marina Del Rey (vi hade bättre lycka denna gång än när Andreas och barnen skulle på barnmässa i Orange County - nu köpte vi ett entré- och åkband för fem dollar per person, vilket renderade massa fria hoppborgar, gratis popcorn, pretzels och churros och annat smått och gott) fanns det en "pumpkin patch". Även om det egentligen betyder typ pumpaodling eller pumpaland har det fått en överförd betydelse just i Halloweentider: en plats där man får/köper pumpor och dekorerar dessa inför Halloween, gärna parat med lite barnfestligheter av typ hoppborgar, karuseller och clowner som blåser figurballonger.  När vi själva firat av Halloween lovar jag att det kommer att läggas ut en bild på en väldigt söt pumpa på denna blogg - håll ögonen öppna!

Världens bästa ettåring

Hallå - är det någon som har sett min lilla, lilla bebis som var så lätt mot min axel? Den här busiga, underfundiga och charmiga ettåringen som springer och klättrar omkring härhemma - vart kom han ifrån? För ett år sedan kom Jesper till världen och familjen Modig var fullkomnad. Det var det enda ord vi kunde komma på då. Och när vi här i veckan satt och tittade på våra tre barn (vi satt tillsammans i soffan utan att titta på TV eller springa iväg för att "jag ska bara..."; när hände det sist?) som busade och dansade tillsammans, så gjorde sig känslan påmind igen.  

Jespers första födelsedag läggs härmed till handlingarna. Den började mysigt för mamma, Cecilia, Alice och Jesper med småprat och ömhetsbetygelser i föräldrasängen (dit Alice kom vid 4.30-snåret, Jesper vid 5.30 och Cecilia vid 6.30 - men då hade Andreas för länge sedan klivit upp för att göra push-ups och ryck i backe). När Andreas kört hem på mjölksyra och bensin och alla ätit sin frukost var det presentdags. Vilken lycka: en stor plastback med leksaker till Jesper! Där fanns tåg, klossar, bilar, roliga djur, kakburkar med pedagogiska sifferkakor och Tupperwares klassiska plockboll, allt utplockat och utlånat av Jespers fröken Sussie på Svenska skolan. Storasystrarna blev inte lottlösa: igår när Andreas kom hem efter att ha kört mig och Cilla på morgonen möttes han av vår hyresvärdinna Judy med en stor plastback i famnen. "Jag har lite Barbiesaker här som jag skulle vilja ge till flickorna, men jag ville fråga först om det är OK för er." Vad svarar man - nä, tack, vi har tänkt att tiden här i L.A. ska inleda vår antimaterialistiska era!? NOT! Så nu har två nya barbiesar flyttat in, tillsammans med de tidigare befintliga Kensarna (som Alice säger), Öprinsessan och Barbrien (också citat Alice). De nya hade med sig jättefina möbler, kylskåp och en båt i boet, liksom en uppsättning med myskläder för pyjamasparty. Kensarna ser verkligen ut att stortrivas i det utvidgade sällskapet!

Ettårskalas måste man ju ha, och Jespers kalas utvecklade sig till närmast en helkväll. På eftermiddagen kom Anna och Lisa med pappa Erik samt Linn och Ludvig med mamma Anna. Anna och Lisa är döttrar till min kollega Karin, Linn och Ludvig är barn till Niklas, som jobbar på konsulatet. Alla familjerna träffas också numera på Svenska skolan. Ett riktigt tårtkalas måste man ju ha, för att ha något att ställa födelsedagsljuset på. Väl mätta på chokladtårta, muffins, blåbärspaj och fruktsallad drog vi till beachen för bad i de STOOORA vågorna! Som vanligt är det barnen som badar, och som vanligt får de sällskap av det stora badbarnet Andreas. Jesper, jag hoppas att du njöt av att få fira din ettårsdag med bad i Stilla havet! Du njöt iallafall av sanden, som du borrade ner hela ansiktet i. Snäckskal är säkert bra att tugga på, kalkrikt eller nå't. När det började kurra i magen fram mot sextiden, bestämde vi oss för att dra till the Cheesecake Factory allihopa. Där hängde vi sedan länge under gasolvärmarnas strålning och njöt av god mat, glatt umgänge och den härliga lekplatsen alldeles intill . Och gladast av alla var Jesper!

Prinsessbakelser

I dag styrde vi kosan norrut, mot ett ställe i San Fernando som heter Panorama Mall. Anledningen var att staden L.A., med diverse förvaltningar och frivilligorganisationer anordnade en "Preparedness Fair". Vad man ska vara beredd för? Alla slags naturkatastrofer, som ju i detta land är mycket mer vardag än i Sverige. Framförallt handlar det om jordbävningar i detta område. Statistiskt sett så har en stor jordbävning, med avsevärda materiella skador drabbat södra Kalifornien ungefär vart 150:e år, och om jag minns rätt är det nu lite drygt 150 år sedan den förra... Därför kommer också, i november, den största katastrofövningen i L.A.:s historia att äga rum - the Great Southern Californian Shakeout.
     Familjen Modig har därför påbörjat sina förberedelser genom att a) införskaffa vatten i stora, dock inte enligt experterna tillräckliga, mängder vatten och konserver, b) inhandlat kombinerad ficklampa, laddare, larm och radio som kan gå på handkraft via vev, c) sno åt sig så många gratis första-hjälpenpaket vi kunde vid dagens evenemang samt d) ta emot ett multiverktyg för att stänga av gasledningar och vatten samt gräva i bråte och damm - också det vid katastrofmässan.
     Aktiviteter fanns för alla åldrar. Tjejerna överöstes med pedagogiska målarböcker om elsäkerhet, vatten, katastrofberedskap och naturvård, stickers och kritor. Deras stora behållning var dock inte mässan, utan affärerna i köpcentrumet. Mallen ligger i ett område som verkar till absolut största delen bebott av människor med latinamerikanskt och i viss mån asiatiskt påbrå - snacka om att Jesper och Alice fick uppmärksamhet för sin hårfärg. Om det är det faktum att latinamerikanska kvinnor i genomsnitt har en färgskala som tillåter mer färg och glitter än vad en blek svenska vågar sig på, eller vad som är orsaken må vara osagt - Alice och Cecilia hittade i allafall en affär med accessoarer som glittrade och glimmade i starka, lysande färger och där de tillbringade många, långa minuter (för mamma) med att leta en födelsedagspresent till mig. Det är ju bra att några i familjen har framförhållning när det gäller högtidsdagar!
     Vidare hittade de också en affär som var fylld med vackra barnklänningar i taft, duchesse, siden och sammet... och där, där, hängde i skyltfönstret de allra vackraste prinsessklänningar! Snälla mamma lät tjejerna gå in för att titta närmare på klänningarna. Väl inne kunde de ju få prova också - hela min barndom gick åt att drömma om prinsessklänningar, givetvis måste ju mina döttrar få chansen att leva ut min, hoppsan sin menar jag naturligtvis, dröm... Väl på döttrarna blev effekten av klänningarna bara för mycket av  "a match made in heaven" för att mamma skulle klara av att stå emot köplustan...
     Resultatet ser ni på bilden. De har lekt hela eftermiddagen, och jag (mamma) mååååste bara vara prinsen som båda ska gifta sig med, bara balen börjar... Som tur och festligt är går lekarna in i varandra och omlott och... så plötsligt var jag visst Diego igen, som tillsammans med Dora skulle rädda djuren för X:e gången i ordningen. De saknar inte fantasi!

Å va gör Sara då?

De flesta inläggen hittills står ju Andreas för. Jag lever mitt liv lite vid sidan om resten av familjen, som förvärvsarbetande och pendlare. Nåja, pendlare - hittills har faktiskt familjen skjutsat mig till jobbet de flesta dagarna. Vi har ju bara en bil än så länge; funderar på om vi ska köpa två eller nöja oss med en. Det funkar faktiskt att åka kommunalt till jobbet, med byte av buss eller promenad en liten sträcka. Drygt 1 timme får jag dock lägga på det, men om jag köper den cykel som jag funderat på som alternativ till bilen kan det kortas t ca 50 minuter. Och vilken cykel- eller promenadväg jag har sista biten hem! Från Venice till Marina Del Rey - strandpromenad hela vägen, med Stilla havets vågor som bryter i skummande kaskader som glittrar i den gassande solen... I could get used to this.
     Mitt kontor är beläget i Sveriges generalkonsulat, på sjunde våningen i 10940 Wilshire Boulevard i Los Angeles. Har ett tjusigt hörnrum av direktörskaraktär med utsikt mot sydväst. Saknar det öppna kontorslandskapet som jag flyttade till på jobbet hemma i somras; det kan kännas lite isolerat. Mycket av arbetstiden har hittills gått åt till att fixa administrativa saker som att skaffa telefon, bli registrerad hos State Departement, fixa bankkonto med checkar (har nyligen skrivit mitt livs första check, här är checkanvändningen mycket mer utbredd än hemma), anpassa tidrapporteringsblanketter m.m. Har dock också hunnit leta en del material till mitt huvuduppdrag, som ju brett kan formuleras som att studera hur insatser för att främja tjänsteinnovation kan utformas. Blev du klokare? Dagarna - ja, de ser väl ut som mitt jobb har gjort sedan jag började jobba för dryga tio år sedan: läsa, leta material (tack och lov för internet!), fundera, skriva, diskutera med kollegor om upplägg på projekt. Det är jättestimulerande att efter nio år åter få vara analytiker på heltid, att förväntas djupdyka i några av de frågor som skymtar förbi och möjligtvis hinner formuleras i en handläggares vardag.
     Vi har inte så mycket gemensamma aktiviteter med konsultatet förutom ett avstämningsmöte en gång i veckan. Och så träffas vi ju vid lunchbordet. Luncher, ja. Det är mycket lättare att hitta hälsosamma och goda luncher här än hemma känns det som. Fantastiskt fräscha och rikliga sallader, wraps med massa grönsaker, groddar och bönor; överhuvudtaget massor med fräscha grönsaker och frukter.
     Nu låter jag som en riktig hälsonörd. Inspirationen till ett hälsosammare liv finns överallt i L.A. Alla träningsformer, hur obskyra de än må vara, finns här. Andreas har redan berättat om sin morgonlekstuga. Själv ska jag satsa mer på pilates och yoga tror jag, träningsformer som jag länge varit nyfiken på att prova på allvar. Var på min första pilatesträning igår på Pilates Westwood. Små, men oerhört intensiva rörelser bl.a. med hjälp av några riktigt suspekta maskiner som Joseph Pilates själv konstruerade. Återkommer med rapport om huruvida självdisciplinen är tillräcklig för att göra något mer regelbundet av detta.

Because first impressions last...

Efter en lååååååång flygresa är vi nu framme i LaLaLand. Underbara Karin (min kollega här vid ITPS kontor) mötte oss omtumlade varelser på flygplatsen som en fast punkt i en minst sagt snurrande värld, dessutom med två överlevnadskassar med mat - stort, stort tack Karin! Det har sagts förut, men vi säger det igen: Los Angeles är megastort! Från luften ser man hur hus efter hus brer ut sig på en yta som sägs vara nästan som Skånes. Och från marken - hus efter hus - motorväg efter motorväg - bilar, bilar, bilar.
     Idag tog vi en långpromenad på Cillas begäran - ja, hon ville iofs bara gå en morgonpromenad, men vi förtrollades av stranden, sanden, vågorna, surfarna, folklivet... Plötsligt var vi ganska långt uppe i Venice. Några synintryck hittar ni här: http://picasaweb.google.com/sara.modig/Morgonpromenad6908#