Men händer det något i L.A. då?

Ni som har följt den här bloggen har ju fått en aning om vad vi ägnar oss åt på dagarna. Men alla som är i L.A. är ju inte en trebarnsfamilj, med de speciella åtaganden och särskilda vanor som följer med det konceptet. Vore man här utan barn men med en massa stålar skulle man kanske vara intresserad av utbudet av förlustelser, t.ex. i form av konserter. Då ställer man sig ju frågan i rubriken - händer det något här? Egentligen?

     Stockholm är ju så fantastiskt, med sitt rika musikliv och alla konserter som hålls runt om i den staden hela tiden. Ja, hrrm, det beror kanske på vilken musiksmak man har och vilka artister man vill se. I Los Angeles görs ju mycket av den musik som vi gillar i vår familj. Musiken sprids över världen genom en gigantisk marknadsföringsapparat - men uppträder världsartisterna någonsin här i L.A.?

     Ja, hrrm, sedan vi kom hit har - åtminstone - följande artister uppträtt på någon av alla scener som finns här: Diana Ross, Michael McDonald, Anita Baker, Celine Dion, Tina Turner, Earth, Wind & Fire och några till. Den kommande månaden spelar Alison Moyet, Patti Smith, Kris Kristofferson, Mary J. Blige, Robyn (ja, vår Robyn - akustiskt, undrar hur det går till), Alanis Morisette, Mötley Crüe, Backstreet Boys, Usher, Oasis, John McLaughlin, Bryan Adams, Joe Satriani (Jörgen Larsson vet vem det är), Foreigner, Taj Mahal, Little Feat, Hanson, ZZ Top, Foo Fighters, The Tubes, Mando Diao, B.B. King, Herbie Hancock, Robert Cray, George Duke, Lee Ritenour, Wayne Shorter, McCoy Tyner. Och sisådär ytterligare 200 gäng till som vi inte orkar räkna upp. För att inte tala om de kanske tusen band till som vi aldrig har hört talas om.

     Så nog händer det något, alltid! Alltid!

Graduated with excellence!

Extreme Boot Camp omgång 1 är över! I dag var det "testing day". Med början kl. 05.30... Jag gick och la mig kl. 9 i går kväll och var därför hyfsat utvilad när jag vaknade strax före 04.30 i morse. Men ändå - det är tidigt! En av instruktörerna har f.ö. kommit på den lysande idén att kombinera tidiga morgonpass med att arbeta som dörrvakt på en krog, så han får i genomsnitt två timmars nattsömn - i natt blev det dock bara 12 minuter, så han var lite "grumpy", som han själv uttryckte det.

     Så hur gick det då? Nja, jag var OK på sit-ups, fortfarande usel på push-ups, men kom igen ordentligt på slutet och sprang snabbast av alla på engelska milen. Ingen dröm-mil precis, men jag gjorde den i alla fall på bara lite över sex minuter! Det ger en km-tid på under 3:50, och så snabbt har jag aldrig sprungit. Skulle jag hålla den hastigheten över längre sträckor skulle jag göra milen på under 40 minuter och ett maraton på under tre timmar. Se där något att sikta mot! Utöver att springa engelska milen på under sex minuter nästa gång förstås!

     Förutom den T-shirt som man bara kan få om man klarar ett Extreme Boot Camp (Alice kör just nu Extreme Boots Camp - hon kollar på tre avsnitt i rad om Dora och hennes bästis Boots...) belönades jag även med diplom för "Best Attitude". Så sammanfattningsvis har fem veckors daglig träning lett till att jag springer snabbare än någonsin och att jag tränar med glädje och välbehag klockan sex varje morgon. Två effekter som jag inte trodde skulle komma av militärinspirerad tokträning i gryningen, det kan jag lova!

Lite om Cillas och Alices äventyr i skolan och om Halloween

Nu har tjejerna snart gått två veckor i amerikansk skola. Det märks, säger Andreas, när de hämtas att de tycker det är kul och att det bidrar till deras självkänsla - trots språkförbistringen. (Viss förbistring bryts ner  snabbare än annan. När vi var och handlade häromdagen utbrast Cilla, vid åsynen av ett ytterligare prinsessförpackat läppglans eller om det var en prinsessborste eller prinesstårta eller... "Oh my God!". När nästa prinsesspryl dök upp - de sitter så förföriskt placerade på extrahängare mitt på en tråkig konservhylla - hördes det plötsligt "Oh my Goodness!" från samma håll. Då har man som förälder svårt att hålla sig allvarlig...) När Alice kommer hem från skolan skyndar hon sig att plocka fram sina läxor. Ja, just det, läxor redan i pre-kindergarten - varje dag, även om de "bara" består i att klippa, färglägga och sortera bilder. Cilla berättade stolt att hon var flaggvakt idag. Varje morgon svär ju amerikanska skolbarn trohetseden mot den amerikanska flaggan, och det är då en elev som håller flaggan. Idag var det svenska Cecilias tur! Och hon berättade vidare att hon hade fått beröm av fröken idag, då hon förklarade (i vilket sammanhang förtäljde inte historien) att "I need a pumpkin!". 

Pumpkin, ja. Överallt så har man nu i ett par veckor, eller längre med förresten, rustat för Halloween. Utstyrslar, som inte alls behöver vara så läskiga, trick-or-treat-påsar, drösvis med godis till dessa påsar, orangea ljus med svarta spindlar på, artificiell spindelväv i alla regnbågens färger, jätteläskiga trädgårdsdekorationer i form av ett halvt förmultnat lik med rött, pulserande hjärta till exempel - allt finns överallt i alla affärer, inte minst i de speciella Halloweenaffärer som har öppet 24 timmar om dygnet. Om det är just under denna period eller ej vet vi inte, de har iallafall annonserat så sedan vi kom den 5 september. Alltfler hus pryds också med läskiga dockor i naturlig storlek - häxor, zoombies, draculor, vampyrer, fladdermöss och annat smått och ont. 

Och så överallt dessa pumpor - Halloweensymbolen framför andra, gärna då i form av en så kallad Jack O'Lantern (den klassiska ljuslyktevarianten med urgröpta ögon och mun). När vi i söndags var på stadsfest här i Marina Del Rey (vi hade bättre lycka denna gång än när Andreas och barnen skulle på barnmässa i Orange County - nu köpte vi ett entré- och åkband för fem dollar per person, vilket renderade massa fria hoppborgar, gratis popcorn, pretzels och churros och annat smått och gott) fanns det en "pumpkin patch". Även om det egentligen betyder typ pumpaodling eller pumpaland har det fått en överförd betydelse just i Halloweentider: en plats där man får/köper pumpor och dekorerar dessa inför Halloween, gärna parat med lite barnfestligheter av typ hoppborgar, karuseller och clowner som blåser figurballonger.  När vi själva firat av Halloween lovar jag att det kommer att läggas ut en bild på en väldigt söt pumpa på denna blogg - håll ögonen öppna!

Sista presidentdebatten före valet!

Kvällens stora begivenhet här borta var den sista direktsända TV-debatten mellan senatorerna Obama och McCain före valet den 4 november. Hemma i Europa hejar alla på Obama. Varför då? För att han är svart, för att han är ung, för att han är demokrat eller för att det behövs "fundamental change" i USA som han själv talar om? Eller för att man tror att McCain = Bush och det är alla trötta på nu?

     Efter att ha sett och läst vad de båda kandidaterna påstår och vill och säger sig kunna genomföra är valet - om jag hade fått rösta - inte på något sätt självklart. Efter TV-debatten gick jag in på den officiella presidentdebatthemsidan  http://www.myspace.com/mydebates och gjorde det "issue quiz" som finns där. Resultatet? Jag höll med Obama i fem frågor, McCain i fyra frågor och hade en uppfattning som avvek från båda kandidaternas i fyra frågor. Hur ska man rösta då?

     Båda kandidaterna kör med svepande formuleringar och storslagna visioner, som inte riktigt går att ta på. Ungefär som Miljöpartiet hemma i Sverige: "Det handlar om ett mer demokratiskt samhälle där vi inte utnyttjar djuren.". Amen härregud!

     McCain utstrålar den klassiskt amerikanskt helvita, trygga, kraftfulla, kärleksfulle morfadern, som givetvis skulle göra allt för sina barn och barnbarn och därmed för allas barn och barnbarn och yngre generationer, samtidigt som han älskar och tjänar sitt land och vet vad som krävs av en medborgare, militär och politiker. Det är klart att det attraherar många människor, särskilt i orostider.

     Obama å sin sida utstrålar en obändig energi och kraft att göra det sanna, det rätta och det goda, att som den gode samariern hjälpa de utsatta och hjälplösa. Vem attraheras inte av det? Men samtidigt vill han blåsa in förändringens vindar i amerikanernas hjärtan - vill de verkligen ha dem, eller förbannar de dem, som brandmännen i L.A. förbannar Santa Ana-vindarna? Med Obama följer skattehöjningar, större statsapparat och mer offentlig styrning och kontroll. Det kanske är vad USA behöver, men är amerikanerna beredda att ta det steget? Är det förändring de vill ha nu, när hela landet är i gungning? Är nu tiden för att rösta fram den första svarta presidenten i USA:s historia?

     Valet är inte alls så självklart som det framställs som hemma i Sverige eller i övriga Europa. Gör quizet och föreställ dig att du är amerikan, inte Europé. Många amerikaner är osäkra. Jag förstår dem. Men... Röstar man på McCain får man Sarah Palin på köpet. Det skulle räcka för mig som skäl för att inte rösta på McCain. Men räcker det som skäl för att rösta på Obama?

Det är aldrig för sent att ge upp...

Vi har letat och letat, irrat omkring i staden (städerna) i timmar, surfat på nätet i ännu fler timmar, plågat våra barn med besök efter besök hos bilhandlare (en av dem hade i och för sig ett lekrum) och provkört det ena vraket efter det andra, i den vilda jakten på BILEN. Sara hade ju bespetsat sig på en liten sportbil, gärna cabbad och gärna i stil med en gammal Triumph eller kanske en Ford Mustang. Röd, givetvis. Och till en prislapp som skulle få den mest härdade prutare att rodna.

     Det var ett dödsdömt projekt, som vi borde ha gett upp för länge sedan. Men det är aldrig för sent att ge upp!, som Ronny Eriksson brukar säga. Så i går gjorde vi det. Sara ringde helt sonika till en hyrbilsfirma och bokade långtidshyra av en Kia Spectra. Kanske inte det grannarna lyfter på ögonbrynen för - snarare rynkar på dem... Resten av bilparken här på våra gator består av lite andra sorters bilar. Men Kian får jobbet gjort, som man säger här, och den får dessutom plats i garaget bakom Suzukin.

     Så i dag har Sara för första gången kunnat åka direkt efter att jag kommit hem från träningen och därmed komma i väg tidigt. Om det sedan innebar att hon också kom fram till jobbet tidigt vet vi inte än - hon har lite svårt för det här med norr och söder...

Det brinner i L.A.

Vi berättade ju att vi var på en stor "Preparedness Fair" för ett par helger sedan (se inlägg den 27 september), där vi fick lära oss hur man på bästa sätt förbereder sig för jordbävningar, översvämningar och bränder m.m. Mässan hölls i San Fernando, norr om Los Angeles. Nu brinner det precis där, i alla fall i skogsmarkerna strax utanför!

     Det är en våldsam brand. I går hade brandförsvaret enligt egen uppgift 20 procent av elden under kontroll, men efter den blåsiga natten har elden spritt sig och i dag är bara ca 5 procent under kontroll.

     Elden får fruktansvärd energi genom de s.k. Santa Ana-vindarna, som blåser hit från öknarna i öster. Vindarna når hastigheter på över 30 m/s, så det är inga pustar vi pratar om - de skickar iväg elden i flammor som når 60 meter upp i luften. "Det är som en blåslampa", säger brandförsvaret, och tillägger att om man befinner sig i blåslampans riktning är det bara att ge sig av. Hittills har 2 personer omkommit, 37 s.k. mobile homes förstörts, över 1 200 personer fått lämna sina hem, 8 skolor stängts och 2 motorvägar stängts av.

     Naturens krafter släpps lösa på ett dramatiskt sätt här borta!