Saker jag kommer att sakna, #6

I Los Angeles åker alla bil. Det gäller även givetvis även alla skolbarn, som blir skjutsade till skolan av sina föräldrar eller nannys. Det är därför en faslig massa bilar som ska åka in på de ofta trånga gatorna där skolorna ligger. Man skulle kunna tänka sig att det därmed uppstår ett osannolikt kaos av bilar som står parkerade huller om buller och bilar som gör u-svängar och bilar som försöker hitta parkeringsplatser. Men icke!

     Förklaringen heter "drop off zone", en mycket enkel lösning på ett vardagsproblem. Ett antal orange plastkoner ställs ut i gatan så att det bildas ett slags VIP-fil precis vid grinden in till skolan. De som ska lämna barn vid skolan kör helt enkelt in i drop off zone, stannar så långt fram som möjligt och spänner loss barnet, som sitter i barnstol i framsätet med kläder och skolväska i ordning. En volontär - vanligtvis en förälder till ett barn i skolan - öppnar bildörren och hjälper barnet ut och säkerställer att barnet kommer in på skolområdet.

     Barnet klarar normalt självt att ta sig till sitt klassrum eller den plats där eleverna ska samlas. Det gäller även för eleverna i pre-K, som alltså är fyra år. Skulle barnet vid något tillfälle anse sig inte klara detta hjälper volontären till, normalt genom att be någon annan vuxen eller äldre elev att lotsa barnet rätt.

     För den som lämnar barnet underlättar systemet med drop off zone lämningen alldeles oerhört och bidrar därmed till att lindra vardagsstressen. För skolan och allas säkerhet är det också bra. Något liknande system finns dock inte vid vår förskola hemma i Hässelby. Att försöka skapa något sådant vore givetvis en tanke, men jag undrar om det inte är alltför politiskt inkorrekt - i ekofundamentalismens tidevarv är det snarare "vandrande skolbussar" som gäller.

     Så "drop off zone" kommer jag att sakna när jag kommer hem!

Seek, and ye shall find! (Based on a true story)

När jag var 15 år gick en dröm nästan i uppfyllelse - jag skulle få sjunga på Kungliga Operan! Jag skulle spela en av guvernören Riccardos pager i Verdis Maskeradbalen! Jag skulle få sjunga några takter kvartett med de andra pagerna. Flera kvällar i veckan. Helt otroligt, vilken chans, vilka möjligheter!

     Så tappade jag rösten. Den bara försvann alldeles. Knutor på stämbanden. Det kanske hade att göra med att jag gick på Stockholms musikgymnasium och sjöng i kör där, sjöng i Adolf Fredriks Motettkör vid sidan av, sjöng och ledde i kör i Vallentuna, sjöng i en vokalgrupp och hade extra musikundervisning med mycket sång. Oavsett orsak så ledde det till att drömmen om Operan gick samma öde till mötes som guvernören Riccardo och dog.

     Sedan dess har jag försökt få ordning på rösten. Jag har gått till logoped på Danderyds sjukhus, jag har gått hos de främsta halsläkarna i Sverige, jag har gått till välrenommerade sångpedagoger i Sverige, jag har läst böcker, facktidskrifter, internetartiklar, jag har övat och jag har slitit och jag har lagt ned tiotusentals kronor för att nå mitt mål. Allt utan att finna "det".

     Tills nu. Tjugofem år senare är sökandet över. "Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.", som Churchill uttalade efter de allierades seger vid El Alamein i november 1942. The tipping point - när det vänder och allt går åt rätt håll. Hur kan man komma dithän som pappaledig i Los Angeles?

     Förklaringen stavas Per Bristow. Sångpedagog, ursprungligen från Sverige men sedan länge verksam i Los Angeles. Det går inte att blogg-kort förklara vad det är han har gjort, men han har på två månader lyckats med det som inga andra under 25 år har klarat av.

     Om min snart förlösta förmåga räcker hela vägen tillbaka till Operan får vi se. Men att något bra kommer av detta är givet. "Skicka en kopia av plattan!", sa Per när vi skildes åt efter sista lektionen. You bet!

Uppföljning

I morgon är det Alices sista dag i Grand View Blvd Elementary School. I ett tidigt inlägg bävade jag över hur det skulle gå för tjejerna att gå i amerikanska skolor, med tanke på att de inte kunde någon engelska (se inlägg den 24 september 2008). Jag var nog mest orolig för Alice, som inte hunnit med lika många år på dagis och andra sammanhang som Cecilia och därför inte tränats lika mycket i anpassningens svåra konst.

     Samtidigt var jag begeistrad över att både Alice och Cecilia fick komma in i sammanhang där attityden är så positiv till individens inneboende styrkor, förmågor och drömmar. Jag frågade mig om Alice i februari kanske kommer att ha bytt sitt tidigare standarsvar "Vi får se!" mot ett mera amerikanskt "I can do it!".

     Alice har gillat skolan - men hur har det gått med språket? Jag frågade henne i dag, som så: 

"Alice?"

"Ja."

"Kan du engelska?"

"Ja."

"Är det kul?"

"Ja."

"Är det svårt?"

"Nej."

     Ett paradigmskifte på mikronivå!

Saker jag kommer att sakna, #5

Tänk dig att du går in på säg Coop Forum i Vinsta en söndagkväll eller en måndagmorgon för att handla mat. Hur ser det ut? Skräp och kartonger här och där, urplockade hyllor, ett fåtal kvarvarande och påtagligt gamla och trötta frukter och grönsaker i diskarna, högst en kassa öppen och bara någon enstaka personal i övrigt i resten av den enorma butiken. Trist och ogästvänligt.

     Tänk dig i stället att du vid motsvarande tidpunkt går in i en mataffär i Los Angeles, t.ex. Ralphs i Marina Del Rey, eller Whole Foods i Venice, eller vilken som helst var som helst. Snörräta rader av precis allt man kan tänka sig, hyllor som är så välfyllda och nyfixade att det ser ut som att ingen har handlat före dig, skinande blanka golv, dignande delikatessdiskar, en take out-restaurang med rykande varma rätter och fräscha sallader, ett apotek med de flesta mediciner du behöver receptfritt, en öl- och vinavdelning med perfekta komplement till godsakerna i delikatessdiskarna, frukter som är staplade - och putsade! - för hand i perfekta pyramider, personal i alla avdelningar som kommer fram och frågar om allt är till belåtenhet, om du hittar allt du vill ha eller om de kan hjälpa till på något sätt - säg bara till, så finns de till hands för din skull - , flera kassor öppna där kassörskorna frågar hur det står till och om handlandet gått bra eller om de kan bistå med något ytterligare och slutligen personal som packar varorna i kassar åt dig, lyfter ned kassarna i din vagn och dessutom erbjuder sig att köra ut vagnen och lyfta in kassarna i din bil.

     Det kommer jag att sakna när jag kommer hem!

Steve med Lloyden?

Vi känner en familj, där hustrun i morse åkte tidigt från sitt hotell i San Francisco för att hinna till ett möte i San José, drygt en timmes bilresa söder om San Francisco. En stund senare avreste resten av familjen, för att i enlighet med den i förväg uppgjorda planen plocka upp hustrun prick klockan 09.30 utanför San Josés universitet.

     Inte var hustrun klar då, inte, så familjen fick lomma omkring utanför en 7-11 tills hustrun kom loss. Avfärd från San José skedde kl. 10.15. Familjen skulle nu hinna köra 55 mil på fem timmar, för att vara på svenska konsulatet i Los Angeles strax efter kl. 15 och sedan hinna vidare till barnens sista dag på svenska skolan i Santa Monica. Går det?

     Eftersom lagstadgad högsta hastighet på de flesta ställen är 65 mph (105 km/h) är det svårt att klara uppgiften. Lägger man också till att familjen ska ta sig över tre bergskedjor och att familjen måste stanna och tanka, stanna och kissa olika barn vid olika tillfällen, stanna och köpa mat och ägna sig åt andra roliga stopp längs vägen, så blir det näst intill omöjligt.

     Men ingenting är omöjligt! Lösningen blev att plugga in farthållaren på 85 mph (=mycket för fort), köra sick-sack mellan filerna och konstant hålla utkik efter Highway Patrol... De gömmer sig inte bakom reklamskyltar som i alla filmer, men står däremot lurigt placerade efter kurvor, broar och påfarter, så den som vill ägna sig åt fortkörning måste vara alert. Vid ett tillfälle var det en Lexus som brände förbi i 90 mph i filen till höger om familjens Suzuki och som ungefär samtidigt med familjen upptäckte polisbilen som stod till vänster om vägen efter en bro alldeles framför. En Suzuki och en Lexus som tokbromsade och nästan fick stoppsladd på motorvägen samtidigt, det måste ha varit en syn för dem som låg bakom! I makliga 65 mph passerade Suzukin och Lexusen polisbilen tills tillräckligt många långtradare låg mellan dem och det bakomliggande hotet, sedan gick det för fulla muggar igen.

     Kvart över tre klev familjen in på konsulatet, fyllde i alla papper som behövs inför familjens försäljning av den snabbgående Suzukin och susade sedan vidare till svenska skolan. Hustrun hann precis till sångstunden - hon är "pianot" och spelar till sångerna - som börjar kl. 16.00. Och barnen hann till sina lektioner.

     Slutsatsen är alltså att det GÅR att köra mellan San José och Los Angeles på fem timmar - inklusive alla nödvändiga stopp. Enligt familjens chaufför är det dessutom himla kul! Men det kan inte rekommenderas och det är givetvis ingenting som vi skulle göra.

En dag i regn i San Francisco

Enligt Wikipedia har San Francisco 67 dagar med regn per år. Få se, familjen Bjessmo prickade in tre när de var på besök, Sara har spikat två eller tre när hon varit här i jobbet och nu satte vi ytterligare två. Bara 60 kvar då...

     Denna blöta måndag spenderade Sara med jobb i downtown, medan resten av familjen for till det nya, spektakulära vetenskapsmuseet i Golden State Park längre västerut. Otroligt häftig arkitektur, med ett levande tak, format med San Franciscos ursprungliga sju kullar (som Rom, alltså, bara det att S.F. egentligen består av nästan 50 kullar, men ändå) som förebild. På taket växer gräs och andra växter och när man går omkring däruppe ser det nästan ut som i Teletubbylandet.

     För den som vill läsa mera om museets banbrytande arkitektur kan rekommenderas en artikel av Erik Hovlin i senaste numret av tidskriften Arkitektur (nr 1/09), "Utforska, förklara och skydda". Erik är inte bara arkitekt utan också gift med Saras kollega Karin och pappa till tjejernas bästisar här borta, Anna och Lisa. Tänk hur det kan vara. 

     För tre barn i åldrarna 6, 4½ och 1½ år en regnig dag i San Francisco funkade museet sådär. Många långa gångbroar, trånga passager mellan akvarier och inga stora öppna ytor att släppa loss Jesper på. Utställningarna var dessutom - enligt min uppfattning - inte särskilt kul, jämfört med många andra museer vi varit på. Ta t.ex. akvariet i Monterey, med sina splash zones och allt vad det var - där kunde man gå i flera dagar. Eller Getty Center, med sina enorma lekytor och pysselrum. Eller Kidspace Children´s Museum i Pasadena, med klätterställningar och trehjulingstrafiklekplats m.m.

     Jag vet inte riktigt hur de har tänkt när de har skapat utställningarna i vetenskapsmuseet. All high-tech och stål och glas m.m. till trots så kändes det tja, gammeldags. Det var mycket se-men-inte-röra-grejer och några TV-spel som fick Super Mario Bros. att framstå som ett avancerat datorspel för framtidens whiz kids. I utställningshänseende har California Science Center i Los Angeles, där vi var för ett par månader sedan, lyckats bättre.

     Nåja, utflykten var lyckad i alla fall. Och det är roligt med barn - vet ni vad de gillade bäst? Bussresan från hotellet till museet! De har inte åkt buss sedan vi kom till Kalifornien i början av september...

Santa Clarita

Jag måste erkänna att jag har gjort mig skyldig till lämnandet av en felaktig uppgift på den här bloggen. När vi inför Thanksgiving satt i bilköer i över sex timmar för att ta oss de fem milen från Marina Del Rey till Santa Clarita, norr om Los Angeles, påstod jag efteråt att den sträckan normalt skulle ta blott 30 minuter att köra. Fel. Den tar 35 minuter!

     Det upptäckte vi i går, när vi for från L.A. till San Francisco. Med kaliforniska mått mätt var motorvägarna nästan tomma, så det var bara att plugga in farthållaren på 70 mph och sedan försöka få tiden att gå, medan Suzukin slukade mil efter mil. Sara jobbade med datorn, Jesper slogs mot sina strumpor, tjejerna spelade Nintendo och jag lyssnade på Dream Theater på mp3-spelaren. Med hörlurar, givetvis; det är ju inte alla, inte ens i vår bil, som uppskattar musiker som måste spela minst två olika sorters mollskalor i varje takt, där alla takter f.ö. är olika långa, och en trummis som måste hinna få in 16 bankningar på varje fjärdedelsslag - på bastrummorna!

     Om man mot förmodan ändå tyckte att det blev långtråkigt kunde man titta ut. Mellan Los Angeles och San Francisco är det drygt 50 mil att köra längs I5:an. Under minst 30 av dessa mil - nej, jag tror inte att jag överdriver nu - är vägen kantad av körsbärsträdsodlingar. Och nästan samtliga av dessa hundratusentals träd står nu i full blom, med vita, rosa och lilaaktiga blommor. Så i flera timmar kändes det som att vi åkte genom Körsbärsdalen - en sagolik upplevelse.

     Väl framme i San Francisco vräkte regnet ned, så vi fick en god ursäkt att göra det som vi vid förra besöket inte alls hann med: upptäcka varuhusen och det gigantiska köpcentrumet längs Market Street, "Westfield San Francisco Centre". Ett helt makalöst köpcentrum, med långa svepande och alltså svängda rulltrappor vid atriumet i ena ändan av köpcentrumet och en gigantisk kupol med marmorgolv under i köpcentrumets andra ända. Kupolen är helt enorm - man får känslan av Panteon eller en något mindre version av S:t Peterskyrkan i Vatikanen, dock utan religiösa överlagringar (om man inte ser shopping som en religion) och med en trevlig "feature", som det heter här: bekväma lounge-möbler i skinn utställda här och där på marmorgolvet och med en av kaffekedjan Seattle´s Bests butiker alldeles intill. Så en stor mugg latte, plums ned i en vräkig fåtölj och sedan släppa loss Jesper som får springa som han vill på de enorma ytorna, så har man ordnat sig en trivsam eftermiddag!

     Under tiden satt tjejerna i en jättelik bokaffär och läste böcker - något som här är helt accepterat och t.o.m. uppmuntras - medan Sara forsade fram mellan hyllorna och frossade i böcker om "developing skills" och annat som uppmuntrar barns läsande och lärande.

     På kvällen middag på en 50-talsklassisk "diner" och lite Cable Car upp och ner för Nob Hill, så har man återigen blivit charmad av denna verkligt coola stad!