In this delightful, pleasant Grove

Efter Saras avklarade jobb styrde familjen igår kosan mot The Grove, ett utomhusköpcentrum som Sara fått sig rekommenderat av sin enhetschef på Näringsdepartementet - alltså närmast ett tjänsteåliggande att fullgöra...

     En fullständigt tillrättalagd, men ändå suveränt mysig miljö uppenbarade sig. Vi möttes av en hisnande (tyckte Sara) fontän; sedan fick Cecilia och Alice syn på ett stånd fullt med prinsessväskor, prinsessklockor och prinsess-you-name-it. När vi väl lyckades slita oss var det dags för en sen lunch, som intogs på barnvänliga och mycket prisvärda The Cheesecake Factory, denna gång i mer vaket tillstånd än förra besöket (se "Jätte-jetlag" 7 september). Mycket välsmakande portabellohamburgare och grillad auberginemacka stod på menyn - för föräldrarna. Barnen - ja, de åt hamburgare och pommes som vanligt. Tur att de får sina vitaminer på morgnarna.

     Apple har fått en potentiellt trogen kund i Cecilia. Vid vår promenad på Third Street i Santa Monica var vi in i Apple Store och tittade på nya Ipod nano, som onekligen väcker habegär. Även The Grove erbjöd en Apple Store, dit döttrarna drog först mamma, sedan pappa för att a) titta/lyssna på Nanon, b) spela Dora Upptäckaren-spel som fanns tillgängliga för fritt spel på övre plan...

     Via ett besök på Barnes&Noble (varifrån vi kom ut med fyra nyinköpta barnböcker, suck, när det gäller böcker är Sara minst sagt lättövertalad, hon valde t.o.m själv att köpa en Dr Seuss-bok "The Cat in the Hat", klassisk amerikansk barnlitteratur), hamnade vi på Farmer's market. Stället är fullproppat med matställen, livsmedelsförsäljare av vad som verkar vara riktigt hög kvalitet utan allt för höga priser (nästa gång tar vi med frysväskan) och roliga ditten-och-dattenaffärer, bl.a. "The Stickers Store", fylld med alla slags stickers för alla slags åldrar.

     När Anki, Saras chef, rekommenderade The Grove varnade hon för att låta tjejerna gå in i "American Girl Store". Sara ignorerade varningen, vilket faktiskt var värt Cecilias första "Åhhh...." när hon fick se vad som bjöds. Konceptet American Girl är något som faktiskt skulle kunna sägas vara en tjänsteinnovation, om än en som jag som förälder har blandade känslor inför... Istället för att sälja bara en docka med tillbehör, erbjuder man en upplevelse, en kompis med en identitet och en historia som uppmuntrar alla traditionella amerikanska dygder som ambition, historiska rötter, lojalitet, idoghet och kreativitet (plus några till av mer traditionell flickkaraktär: så här vårdar du dig själv, så här gör du fina pyssel, så här pluggar du bra, så här lyckas du med...). Dockan och du ska givetvis ha likadana kläder - såååå fina tyckte alla familjens damer. Givetvis ska dockan vara med vid cafébordet där du tar en "Date with Daddy", skapar "Memories with Mom" eller, givetvis, firar din födelsedag med väninnorna. Och har dockans hår blivit rufsigt, kan du låta affärens frisör fixa till en ny frisyr på dockan. Jättefina dockor, för jättefina priser - nähä. 700 spänn för en docka, plus alla miljoner tillbehör som kan köpas till. Cecilia (och i viss mån Alice) Vill Ha - helst varje liten skateboard, kofta och skidhjälm som finns i katalogen som Andreas tog hem. Så nu får vi skaffa mer pengar, tycker hon. Ta ut från banken var hennes förslag.

     När vi tog bilen hem, via kringelikrokiga Mulholland Drive med en fantastisk utsikt i släpljuset, enades vi om att såväl The Grove som Farmer's Market är värda att besöka igen.

Å va gör Sara då?

De flesta inläggen hittills står ju Andreas för. Jag lever mitt liv lite vid sidan om resten av familjen, som förvärvsarbetande och pendlare. Nåja, pendlare - hittills har faktiskt familjen skjutsat mig till jobbet de flesta dagarna. Vi har ju bara en bil än så länge; funderar på om vi ska köpa två eller nöja oss med en. Det funkar faktiskt att åka kommunalt till jobbet, med byte av buss eller promenad en liten sträcka. Drygt 1 timme får jag dock lägga på det, men om jag köper den cykel som jag funderat på som alternativ till bilen kan det kortas t ca 50 minuter. Och vilken cykel- eller promenadväg jag har sista biten hem! Från Venice till Marina Del Rey - strandpromenad hela vägen, med Stilla havets vågor som bryter i skummande kaskader som glittrar i den gassande solen... I could get used to this.
     Mitt kontor är beläget i Sveriges generalkonsulat, på sjunde våningen i 10940 Wilshire Boulevard i Los Angeles. Har ett tjusigt hörnrum av direktörskaraktär med utsikt mot sydväst. Saknar det öppna kontorslandskapet som jag flyttade till på jobbet hemma i somras; det kan kännas lite isolerat. Mycket av arbetstiden har hittills gått åt till att fixa administrativa saker som att skaffa telefon, bli registrerad hos State Departement, fixa bankkonto med checkar (har nyligen skrivit mitt livs första check, här är checkanvändningen mycket mer utbredd än hemma), anpassa tidrapporteringsblanketter m.m. Har dock också hunnit leta en del material till mitt huvuduppdrag, som ju brett kan formuleras som att studera hur insatser för att främja tjänsteinnovation kan utformas. Blev du klokare? Dagarna - ja, de ser väl ut som mitt jobb har gjort sedan jag började jobba för dryga tio år sedan: läsa, leta material (tack och lov för internet!), fundera, skriva, diskutera med kollegor om upplägg på projekt. Det är jättestimulerande att efter nio år åter få vara analytiker på heltid, att förväntas djupdyka i några av de frågor som skymtar förbi och möjligtvis hinner formuleras i en handläggares vardag.
     Vi har inte så mycket gemensamma aktiviteter med konsultatet förutom ett avstämningsmöte en gång i veckan. Och så träffas vi ju vid lunchbordet. Luncher, ja. Det är mycket lättare att hitta hälsosamma och goda luncher här än hemma känns det som. Fantastiskt fräscha och rikliga sallader, wraps med massa grönsaker, groddar och bönor; överhuvudtaget massor med fräscha grönsaker och frukter.
     Nu låter jag som en riktig hälsonörd. Inspirationen till ett hälsosammare liv finns överallt i L.A. Alla träningsformer, hur obskyra de än må vara, finns här. Andreas har redan berättat om sin morgonlekstuga. Själv ska jag satsa mer på pilates och yoga tror jag, träningsformer som jag länge varit nyfiken på att prova på allvar. Var på min första pilatesträning igår på Pilates Westwood. Små, men oerhört intensiva rörelser bl.a. med hjälp av några riktigt suspekta maskiner som Joseph Pilates själv konstruerade. Återkommer med rapport om huruvida självdisciplinen är tillräcklig för att göra något mer regelbundet av detta.

Språkfrågor

Nu har barnen i alla fall fått en regelbunden aktivitet over here - varje tisdag eftermiddag går de i svenska skolan i Los Angeles. Skolan drivs helt ideellt och syftar egentligen till att ge barn som bor här och som har svensk anknytning möjlighet att träna svenska tillsammans med andra barn i motsvarande situation. Våra barn behöver ju inte det, men de behöver ett återkommande sammanhang, där de kan lära känna andra barn och dessutom prata på det enda språk som de kan. Så nu går Jesper i Sniglarna, Alice i Kaninerna och Cecilia i Hästarna. Föräldrarna fikar - det är ju svenskar!

     Annars är det stora projektet just nu att försöka hitta något återkommande sammanhang där barnen får lära känna amerikanska barn och lära sig prata engelska. Det är inte säkert att det går, men vi får göra ett försök. Under tiden tränar vi med DVD-kitet m.m. "Hooked on English". Riktigt bra faktiskt - ungarna kan sitta i timmar! Så det kan rekommenderas :-)

Advokater utan gränser?

Jag har ofta sagt att som advokat är man som vilken krämare som helst (dock med ett olustigt personligt betalningsansvar), där det man säljer är sin egen tid. Och som allt sälj handlar det om att kränga så mycket så möjligt till så högt pris som möjligt (priset kan bli högt på flera sätt!). Och som alltid är det svåraste att komma i gång och få något sålt överhuvudtaget - konkurrensen är stenhård och det är svårt att sticka ut och ens få in folk på kontoret, så att man kan börja göra något.

     Men i morse såg jag en fiffig variant - ett advokatkontor och café i ett! Kom in för en kopp kaffe och jag ska förklara för dig varför du egentligen behöver en heltidsanställd jurist vid din sida... Lysande - något att köra igång ner vid Norrmalmstorg senare! Se bild på länken här. http://lh4.ggpht.com/sara.modig/SNE3eTtly9I/AAAAAAAAAYo/-09ojfzp05Q/s720/DSC02643.JPG

Mer om the Baked Potato

Jag lovade ju att återkomma med lite mer om kvällen på the Baked Potato. Alltså, här befinner jag mig i ett av världens största länder, i en av detta lands största städer, i en av denna stads största stadsdelar Hollywood och glider in genom dörren till - den MINSTA jazzklubb jag nånsin sett! Ungefär som vårt vardagsrum hemma (ok då, lite större), kanske 70 kvadratmeter allt som allt. Ingen scen, utan musikerna står på golvet i ett hörn. Högst 100 personer får plats samtidigt i lokalen. Otroligt! Jag tror inte att någon jazzklubb hemma är så liten - Fasching är åtminstone tre gånger större, och det stället är redan i sig rätt litet.

     Och sedan: efter att bandet lirat sitt första set tror man att musikerna ska smita ut bakom köket och sitta och dricka öl och snacka om publiken - som de gör hemma på Fasching - men icke! I stället utbryter världens mingel-party, där alla, precis alla, ska upp och prata med "Abe" och Greg och "My Man" och allt vad de kallas, och alla klappar varandra på axlarna och skakar hand och pratar och pratar och pratar. I en timme! Sedan måste musikerna ursäkta sig för att hämta en flaska vatten var innan de kör i gång sitt andra set. Och så säger Justo Almario (sax) en bit in i andra set: "This is a very precious moment for us in the band: that you all have chosen to come to the Baked Potato tonight, to be we us, to share this moment with us. It means a lot to us in the band. You are all part of our band tonight!" Försök säga det på svenska och se allvarlig ut.
     Ni som inte kunde vara med mig får i alla fall ett litet smakprov - ett tre minuter långt keyboardsolo av Greg Mathieson på Kurzweil, i något slags cool cat stil (typ Alla snubbar ur Aristocats). Ingen bas så långt örat når, men det beror på min lilla kamera. Bättre än inget! (Ibland funkar det inte, då får man trycka på play igen, eller ladda om sidan, eller starta om Internet eller annat kul som har med datorer att göra). http://picasaweb.google.se/sara.modig/BootLegFrNTheBakedPotato#5246334377376073058

The challenge has begun!

Klockan ringde 05.20 AM. En snabb tallrik yoghurt och en kopp kaffe, sedan iväg till en park 15 minuter bort. Och omedelbart ned på marken, 20 push-ups, 20 upphopp, plankan i 2 min, fler armhävningar, fler upphopp, mer av allt, tempo, tempo, tempo, keep it up!, that's right!, faster!, don't quit on me!, newcomers will NOT receive preference treatment because your new, you'll just have to work HARDER! Och så vidare i en timme...

     Eftersom jag lider av något slags störning tyckte jag att det var hur kul som helst - även om jag höll på att sp_ efter 20 min. "You're feeling naucious? Yeah, it's been a while, huh? It gets better!" Förmodligen har dom rätt. Så efter att ha friskrivit arrangörerna från allt ansvar på denna planet och i hela solsystemet och bortom det så skrev jag på för fem veckor, fem dagar i veckan, en timme varje morgon... Rise and shine!

Week-end i San Diego

På bilden syns en något redigerad Jonatan Lundström. Mer om honom och hur vi hade det i San Diego kan ni läsa på http://familylundstrom.blogspot.com/.

     Själv måste jag tidigt i säng för att orka med nästa äventyr, som börjar i morgon bitti... Återkommer med info om det!