The Eagle has landed!

Så var de äntligen här - hela familjen Bjessmo! De är rejält trötta... En lång flygresa, en lång väntan på att komma ut ur flygplatsen, en lång väntan på att hitta rätt hyrbil och en lååååång dag i dag (fredag) har tagit ut sin rätt. Och vilken dag i dag! Vi började med långsam frukost och följde upp med en morgonpromenad till stranden. Efter att ha jagat lite vågor och vissa barn blivit lite blötare än andra gick vi så sakteliga hemåt, i jakt på mera kaffe till de vuxna.

     Men strandbesöket gav mersmak! Så efter kaffet gick vi tillbaks till stranden, nu utrustade med badkläder, beach-volleyboll och magsurfbrädor. Och plums i drickat, som håller ca 20 grader - fullt badbart.

     Vågorna var mäktiga i dag, med rätt kraftigt sug. Framför allt hade de kraft! I sin strävan att hitta den perfekta vågen (vi talar magsurfbrädsurfing, så det är inget avancerat) går man utåt och spejar mot vågorna lite längre ut, för att se om de reser sig på rätt ställe och på rätt sätt. Då är det faktiskt lätt att inte vara beredd på den våg som plötsligt reser sig som en smärre vägg framför en och som bryter rakt i ansiktet på en. Första gången det hände mig i dag kändes det som att göra ansiktsplask från enmeterssvikten, ungefär. Inte skönt. Ännu mindre skönt var det den andra gången, när en våg slungade omkull mig och verkade ha som sin uppfattning att jag skulle tillbaka upp på stranden igen, åkandes under surfingbrädan.

     Men skam den som ger sig! Så ut igen, med mer energi i paddeltagen så att jag kom över de brytande vågorna. Sedan kunde jag ligga och vänta på Vågen. Den kom! Och jag kom upp på kammen alldeles perfekt och surfade helt lysande (fortfarande på magen) hela vägen in. Wow! Vilken kick! Ut igen! Yiihaa!

     Men som ni förstår gick det inte lika perfekt andra gången... Vågen som reste sig denna gång var större. Om det bara var det vet jag inte, men jag fick inte till balansen riktigt. Jag låg inte perfekt uppe på kammen, som man ska göra för att kunna följa toppen av vågen hela vägen in till stranden. I stället gled jag ned över kammen, framför vågen, precis när den bröt, så vågen skickade mig som en torped rätt ner i botten, körde runt mig som i en mixer och lämnade sedan över till kompisen strax bakom att mangla på lite till. Tjong i medaljongen! Badvakten i tornet 100 meter bort kom släntrande över och uttryckte som sin önskan att vi skulle bada lite närmare hans torn i fortsättningen... Sicken en, va! Bara för att man passerat 40, så tror dom att man inte kan simma...

     Efter detta äventyr i bukten vidtog lite stilla fotboll på stranden, hemgång och softande i soffan. Och mer kaffe! Sedan drog vi med familjen Bjessmo till The Grove, käkade på The Cheescake Factory och skickade in alla tjejerna i American Girl-affären. Under tiden hade Jesper uppvisning på torget i konsten att konstant vara på vippen att tappa balansen utan att göra det - fullt i klass med Robert Gustafsson! Jag borde ha haft en hatt och gått runt och tagit upp allmosor, för han lockade fram många o-anden och a-anden och de obligatoriska "Oh, he´s so cute!", "I just love him" och "Look at him - he´s adorable!"

     På vägen hem tog vi en omväg via Beverly Hills och Santa Monica, för att Bjessmos skulle få se lite skojigheter by night. Men vid det dagset var hela familjen i princip i koma, så jag tror inte de såg något alls, faktiskt. Nya tag i morgon! Då strålar vi samman med familjen Lundström i Anaheim för en heldag på Disneyland. "Åhh, äntligen ska jag få träffa Belle!" utbrast Cecilia, när det gick upp för henne att vi faktiskt ska dit. Själv får jag väl spela rollen som odjuret, som vanligt...

I väntans tider

Ligger bloggen nere?, kanske ni undrar, med tanke på att inget skrivits på flera dagar. Nej då, ingen fara, men det har varit fokus på lite annat, bara. I morgon kväll kommer Bjessmos på besök. Det innebär att vi ska försöka återställa lägenheten från en ettåringssäkrad, närmast barrikaderad, bunkerliknande värld till den tjusiga glamourbostad för det fina folket som den ursprungligen är byggd som och möblerad för.

     Det är inte lätt - särskilt inte som ettåringen alltjämt bor här och tycker att det är jättespännande med alla roliga vaser, barstolar i smide, broderade kuddar och andra ömtåliga prydnadsföremål som plötsligt uppenbarar sig i perfekt bank-, pet-, drag- och klätterhöjd. Så nu springer den vältränade pappan omkring och slår nya personliga rekord på korta sträckor flera gånger varje dag... (Alice gör också "rekord": en dag när vi kom hem var det jätteviktigt att hon skulle få göra "rekordet". Hon sa det flera gånger i bilen och i trappan på väg upp till lägenheten. "Javisst, gör det du", sa jag, som inte hade en aning om vad hon pratade om, samtidigt som jag slog koden till vår lägenhetsdörr, öppnade och gick in. En storgråtande Alice skrek då att det var ju hon som skulle göra rekordet! Rekordet = koden... Dumma pappa!)

     Det ska bli superkul med besök! Även om vi inte längtar hem i bemärkelsen hem till hus, tunnelbana, dagislämning, bävernylonoveraller, isskrapning, mörker m.m. är det klart att vi saknar vänner och familj! Vi har Lundströms på mindre än två timmars bilresa härifrån - vi ska träffa dem till helgen. Men det blir ändå inte så ofta - inte dagligen eller ens varje vecka. Sedan har vi träffat trevliga människor här och vi har ju svenska skolan varje tisdag, så visst klarar vi oss. Men det hindrar inte att saknaden är stor efter nära och kära hemmavid!

     Så när Bjessmos landar i morgon kväll blir det fest! Även om Murphy har sett till att vädret håller på att slå om till höst lagom till att de kommer, så att de kanske inte får uppleva det underbara klimat som har regerat här sedan vi kom hit. Man kan inte få allt! Jo, vissa kan nog det, särskilt i den här staden - men alla kan inte få allt.

     Apropå det sista, om att alla inte kan få allt och att klimatet är som det är, med allt vad det innebär, hoppas jag att ni som är hemma och har möjlighet att se Göran Rosenbergs dokumentärserie i TV4 om vart USA är på väg tar chansen och gör det (första avsnittet gick väl i går, tror jag)! Jag får hålla till godo med hans artiklar på www.dn.se. Läs dem! Personligen tycker jag att Rosenberg är helt lysande. Kunnig, analytisk, ifrågasättande och underhållande, utan att vara självgod och utan att försöka vara rolig. Fler sådana journalister, tack! (Om ni orkar kan ni ju också gå in på http://www.rosenberg.se/artiklar.htm och t.ex. läsa hans artikel om finansiella bubblor. Från i mars i år - han får börja skriva på engelska och publicera sig i USA tror jag bestämt...)

Running for a good cause

Det händer märkliga saker här borta. En sådan märklig sak är att vissa av oss har lagt om dygnsrytmen helt. Jag som tidigare alltid var vaken till 1-2 på natten och som sedan sur och vresig släpade mig upp vid 9-10-tiden på morgonen därpå släcker nu lamporna, TV:n och datorn redan vid 22, med påföljd att jag vaknar vid 06.00. Och nu talar vi om helgerna!

     Så i dag, söndag, steg herrn i huset upp strax efter kl. 6, kliade sig i huvet och ställde sig frågan: efter yogurt med müsli och en mugg kaffe, vad göra? I går hade blicken fastnat på en annons i tidningen om ett 5-kilometerslopp till förmån för fyra public elementary schools i närområdet. Registrering från kl. 7 och start kl. 8. På morgonen. Perfekt! På med träningskläderna igen, snöra dojorna, hälla i sig så mycket vatten som gick och så iväg till loppet.

     Efter registrering och uppvärmning ställde jag mig rätt långt fram i startfältet - man vet ju aldrig, förmodligen blir jag omsprungen av en hel massa folk, tänkte jag. Men någonstans ska man ju stå. När loppet väl startade kom jag i väg som nummer 3. Den placeringen höll jag i en kilometer - det är ju faktiskt inte klokt. Jag insåg att jag egentligen sprang för fort, men det är svårt att dra ner på tempot så där lite lagom så att det blir perfekt. Dessutom vet jag inte längre hur fort jag ska springa för att orka runt och ändå få en hyfsad tid. Dessutom var det kul att ligga trea! Efter två km gick det inte att hålla samma tempo längre - jag låg då femma, vilket även det måste betraktas som en sensation. Jag tror att jag sprang de första två kilometrarna på 3.50 per km, dvs. ungefär lika snabbt som i fredags, när jag bara sprang 1,6 km totalt. Det håller ju inte i längden - i alla fall inte ännu. Så de avslutande tre kilometrarna sjönk tempot till ca 4.20 per km, vilket fortfarande är snabbt jämfört med hur jag sprang förut. Med en sluttid på 20.39 sprang jag efter 5 km i mål som tolva. Nr 12! Helt otroligt. Det var tretton deltagare...

     He, he - nej, det var faktiskt flera hundra som sprang loppet, så jag känner mig riktigt nöjd. Man ska inte underskatta tillfredsställelsen som kommer av att prestera bra. Och för att prestera bra måste man, utöver att äta riktigt och sova rikligt, tro att man kan prestera bra. Vid registreringen inför loppet fyllde jag i rutan för "estimated running time" på fullt allvar i 20 minuter. Det kan gå, tänkte jag. Och jag nådde nästan ända fram - nästa gång går det!

     Så efter att på nytt personligt rekord ha sprungit ihop en massa stålar till nya skolbibliotek och annat bra till ungarna häromkring kändes det som att söndagen var en riktigt härlig dag! Jag vet inte när jag kände det kl. 08.25 en söndagsmorgon senast. Jag hade nästan kunnat börja dansa på biltaken och ta ut en gammal tjock tant med stora glasögon på en svängom i gatukorsningarna och sjunga "we´re gonna have fun in the sun". Nej visst nej, det var High School Musical 2... Till och med känslolivet blir Hollywoodifierat här borta, tydligen!