lördag 14 februari 2009

Traffic nightmare revisited

I går åkte vi till Lundströms i San Diego, där vi är just nu. På vägen ner skulle vi ha en heldag på Legoland, som ligger i Carlsbad, normalt ca 1,5 timmes bilresa söder om Los Angeles. Ni kanske minns berättelsen om vår resa till San Francisco i november, när vi satt i de beryktade bilköerna (se inlägg den 27 november 2008) på väg norrut? Då anar ni.
     Denna gång körde vi fulla av upptäckarlust iväg mot äventyren i det vackra vädret, susade fram på den korta 90:an österut och svängde in på 405:an för att sätta fart söderut. Bom stopp! Strax efter påfarten hade trafikolycka nr 1 inträffat och det var stillastående köer. Nå, efter ett bra tag gick det att komma förbi det utbrunna bilvraket i högerfilen och farthållaren kunde ställas in på 65 mph. Efter ca 45 minuter var det stopp igen! Trafikolycka nr 2... Denna gång en totalt kvaddad Jeep i vänsterfilen, som hade lyckats spilla bensin, olja, glas och allt möjligt över tre filer, så hela fredagsrusningstrafiken från L.A. till San Diego skulle tränga ihop sig i två filer. Det tog tid, kan man väl sammanfattningsvis säga.
     Väl framme i Carlsbad var vi i vanlig ordning tvungna att äta först (se inlägget om Disneyland häromdagen), så när vi äntligen var klara för att ta oss till Legoland tittade vi på klockan och insåg att vi inte skulle vara innanför grindarna förrän någon gång efter klockan två. Legoland stänger klockan fem.
     Hur säger man till två småtjejer som med tindrande ögon och fulla av förväntningar har härdat ut en lång och trist bilresa för att drömmen om Legoland har hägrat att Legoland även fortsättningsvis bara är en dröm och en hägring? Finns det över huvud taget något som kan trösta de små flickebarnen i deras djupaste förtvivlan?
     Tja, eftersom det i Carlsbad finns ännu ett Premium Outlet, så räckte det att säga ungefär så här: "Tjejerna, det funkar inte med Legoland i dag, för det stänger snart. Men det finns en sån där outlet här, med en leksaksaffär, så vi åker och shoppar i stället.". Med döttrar som i den kaliforniska solen har förvandlats till rena shopaholics var resan en succé!

torsdag 12 februari 2009

Omyndigförklarad

Nedan följer en dialog ur familjen Modigs vardag, där Alice 4 år med myndig stämma argumenterar med sin far. Vad gör man? Man ler.

     "Pappa, du måste klä på Mimmi hennes klänning!", uppmanar Alice strängt.
     "Nej, jag har annat för mig nu. Du är dessutom mycket bättre på det där än jag.", svarar Andreas.
     "Nej, det är jag inte. Du SKA ta på Mimmi hennes klänning.", betonar Alice.
     "Men jag vill inte - jag gillar inte att hålla på med sånt där.", försöker Andreas förtydliga.
     "Jo, det gör du. Och du SKA göra det.", säger Alice, nu närmast irriterad.
     "Nej, det ska jag inte. Och du kan ju inte bestämma vad jag gillar.", lägger Andreas till.
     "Jo!", förklarar Alice och sätter punkt för all vidare diskussion, "Du bestämmer inte över dig!".

The happiest place on earth revisited

Vi konstaterade just att något oerhört har inträffat: vi har en sexåring i familjen! I går fyllde Cecilia sex år och hon var spänd som en fiolsträng inför sin stora dag. Att säga att hon hade svårt att somna kvällen före vore en grov underdrift. Hon låg i sin säng och ropade och frågade vad vi gjorde och vad det var som prasslade så. Hon lovade Sara att om Sara bara berättade vilka presenter hon skulle få så skulle hon glömma det med en gång! Ja tjena, som Cecilia själv brukar säga.
     På den stora dagen låg hon och väntade och väntade på att pappa skulle komma hem från boot camp (javadårå, skulle jag missa det bara för att? Ja tjena...) och på att frukosten skulle bli färdig och för att vi skulle komma och sjunga för henne någon gång. Oj, vad glad hon blev när vi äntligen kom! Fort blåsa ut ljusen och sedan ryck! slit! riv! för att skala fram innandömet av presenterna: ett Nintendo DS, med liten Kitty-ryggsäck till, ett lego med bilar och en helikopter och lite annat som passar en sexåring. Färg på Nintendot? Rosa. Färg på Kitty-ryggsäcken? Rosa? Färg på Lego-helikoptern? Gul, ha, ha!
     Men bäst av allt: en entrébiljett till Disneyland! Tanken var att vi skulle vara där när det öppnade, men Nintendot skulle provas, helikoptern byggas, den lilla Kitty-ryggsäcken packas med allt möjligt som kan vara bra att ha på Disneyland (som t.ex. en liten docka, några plåster och en dollar), så vi var inte innanför grindarna förrän vid 12-tiden.
     Fort i väg till dagens första attraktion: lunchmaten... I vår familj lider i princip samtliga av åkomman att humöret går rätt ner i backen när blodsockernivån blir för låg, och värst av alla på den punkten är pappa Andreas. Så vi måste nästan alltid börja alla våra utflykter med att äta. En bit in i lunchen vänder sig den nyblivna sexåringen till sin far och säger: "Nu är du väl mätt, pappa, så du inte behöver bli så arg!". Hmm.
     Lunchstället låg precis bredvid en av parkens stora attraktioner, Pirates of the Caribbean, så det föreslog Sara och jag att vi skulle börja med. Pirater är ju kul! "Aldrig i livet! Jag åker inte den! Jag gör det inte! Då går jag hem!", kom det då från sexåringen. Att övertyga Cecilia om att hon skulle tycka att det var kul och få henne att faktiskt åka hade krävts retoriska förmågor à la Obama och honom hade vi inte med oss, så det var bara att ge upp och gå vidare till något annat.
     Men ibland är vi faktiskt inte så dumma som vi ser ut, så Sara och jag bestämde efter detta att ALLA attraktioner på något sätt hade med prinsessor att göra. På så sätt fick vi Cecilia och Alice att åka den hisnande flumeride-grejen "Splash Mountain", eftersom de var övertygade om att de skulle få träffa prinsessan Splash, som är kusin med den lilla sjöjungfrun Ariel. Pappa Andreas tog konceptet ett steg längre och fick Cecilia att åka "Indiana Jones Adventure: Temple of the Forbidden Eye", eftersom hon trodde att hon skulle få se prinsessan Indiana räddas av den stilige prins Jones. Cecilia tyckte efteråt att det var konstigt att man inte såg prinsessan en enda gång...
     Ähum, vi får väl erkänna att vissa attraktioner inte är avsedda för sexåringar. Blev Cecilia livrädd, fick hon panik, började hon tokgråta?, undrar man. Nja, det var kanske nära ett par gånger. Men som hon sa efter Indiana Jones: "Alltså pappa, dom där bilarna körde helt galet. Den här grejen var alldeles för läskig för mig. Men den var lagom lång!". Och lite senare sa hon: "Pappa, nu har jag åkt TVÅ grejer som egentligen är för läskiga för mig. Men jag gjorde det. Vilken cool tjej jag är!". Hatten av!
     Vi lurades inte hela tiden, det går ju bara inte. Så Cecilia och Alice fick minsann träffa Tingeling och en massa andra älvor. De fick givetvis även träffa prinsessorna Belle, Ariel och Jasmin. Och nytt för i år: de fick gå in i Törnrosas slott! De fick även träffa Nalle Puh och alla hans vänner samt Musse Pigg och hans kompisar i Toonland. Där hade även Jesper sin bästa stund: i Långbens trädgård fanns en rutschbana som Jesper kunde klättra och åka på helt själv och inne i huset ett helt galet piano, som han kunde banka på oavbrutet i nästan en halvtimme.
     Tiden gick fort, så på slutet fick vi skynda oss mellan berg- och dalbana på Matterhorn, ubåtsäventyr med Nemo och de tokiga bilarna som puttrar fram i Tomorrowland. Sedan stängde parken. Åtta timmar bara försvann!
     När vi gick mot bilen suckade Cecilia: "Vilken dag... en HEL dag på Disneyland!" Och hon var såååå lycklig.

onsdag 11 februari 2009

Saker jag kommer att sakna, # 1

Här i USA har man den ultimata mysprylen för den stressade - eller för all del bara slöa - nutidsmänniskan: den gasoldrivna öppna spisen. När man vaknar alldeles för tidigt och det är långt kvar till solens första strålar men det inte finns en chans att somna om, då smyger man upp, tar den långa ljuständaren ur en låda, riktar den in i öppna spisen, vrider på gasvredet och - poff! - sprakar en underbar brasa igång. Den keramiska veden ger en bra illusion av sprakande ved och lurar ögat. Brasan värmer precis lagom om man kurar ihop sig framför öppna spisen, men höjer inte rumstemperaturen det minsta. När man har myst färdigt och ska till jobbet, eller boot camp eller vart man nu ska, ja då vrider man bara på gasvredet och stänger av gasen. Snabbt, enkelt, elegant.
     Det kommer jag att sakna när jag kommer hem!

tisdag 10 februari 2009

Sångteknik

Det finns de som sjunger pop och som bara kan sjunga pop. Really? De finns de som sjunger opera och som bara kan sjunga opera. Really? Handlar det kanske - som så ofta - att de TROR att de inte kan sjunga det där andra? Eller att de inte vågar? Eller kanske inte vill?
     Tja, döm själva. Russell Watson - har ni hört honom? Eller ens hört talas om honom? Inte? Då är det dags. Ta opera-stänkaren Nessun Dorma (som Paul Potts slaktar så finkänsligt). Se http://www.youtube.com/watch?v=5XvorezqM9Y&feature=related. Nähä, inga problem. Då tar vi popdängan nr 1, You raise me up (som gav Josh Groban en karriär). Se http://www.youtube.com/watch?v=rvy_igCOmU8&feature=related.
Det får man ju säga var rätt OK... 
     Samma kille, samma röst, samma teknik. Han bara ställer om lite i klangen... Det går alltså - om man vill. Som min drill instructor vrålar på mornarna: "Dig deep!" "You CAN do this!". Så nu går Andreas in i hårdträning även för de minsta musklerna - stämbanden... Framåt, mot nya djärva mål!

måndag 9 februari 2009

Hemarbete

Högar av papper och böcker i garderoben och på sängen i gästrummet. Datorn uppallad på en nattduksbordslåda med hjälp av ett plastlock från en stor låda och ett nummer av Men's health. En stängd dörr som ideligen öppnas av en liten ettåring som just lärt sig vrida om dörrhandtagen och helst av allt vill leka med den där gråa grejen med roliga tecken på knapparna som mamma trycker på. Arbetslusten som ger dåligt samvete när jag obetänksamt rusar iväg från lunchdisken för att komplettera manuset med ytterligare några fotnoter. Mysigt att fika både för- och eftermiddagsfika med familjen. På något märkligt sätt en känsla av högre effektivitet - deadlinen närmar sig - än tidigare. Likaså en känsla av tillfredsställelse när helheten börjar skymta och verkar ganska bra. Tre veckor kvar.