Swedish Lucia

Vi har hunnit fira Lucia flera gånger om här borta, fast Luciadagen inte är förrän i morgon. Vi har varit på SWEA:s julbasar och firat lucia där. Vi har varit på svenska skolan och firat lucia där. Och i går var Sara och Andreas på stor bjudning i generalkonsulns, Nina Ersman, residens högt upp i Beverly Hills, med utsikt över hela Los Angeles. Där, på terrassen, i det flimrande blåaktiga ljusskenet från poolen, uppenbarade sig också ett luciatåg, som sjöng traditionella luciasånger i flerstämmiga arrangemang. Rätt udda.

     Julen rycker ju allt närmare, så vi har försökt hinna med lite julförberedelser också. Vi har deltagit i den årliga Christmas Walk på Montana Avenue i Santa Monica, som väl egentligen bara är en happening där alla affärer har öppet så att man kan shoppa loss, om man är lagd åt det hållet. Oavsett bakomliggande syften var det mysigt att gå gatan upp och ner och ta del av folklivet, provsmakningsstånden, musikunderhållningen och allt annat som fanns den kvällen.

     Vi har också byggt pepparkakshus hemma hos bekanta från svenska skolan - en årlig tradition sedan lång tid tillbaka, där alla bygger samma hustyp men sedan dekorerar husen helt efter eget tycke och smak med alla möjliga godissorter. Riktigt kul!

     Nu börjar vi fundera på om vi ska köpa gran också. Jajemen, det går att köpa gran här - det finns gigantiska granmarknader lite här och där. De ställen som tidigare sålde pumpor och halloweengrejer dygnet runt säljer nu julgrejer dygnet runt. Och vet ni vad? Alla granar som finns till försäljning här är perfekta Musse Pigg-granar, d.v.s helt koniska, gröna och täta. Inga små mischliga graneländen med fastfrusna grenar eller granar med grenar på bara ena sidan eller granar med grenar bara längst ner eller andra sådana varianter som man brukar få nöja sig med när man köper gran vid något av de olika idrottsföreningarnas försäljningsställen hemma i Stockholm. Om någon försökte sälja sådana granar här skulle han förmodligen först få stryk, innan han tvingades i konkurs.

     I kväll kommer tjejernas bästisar på besök, så då blir det pin livat. Tjejerna var hos dem i går, för de var barnvakter medan Sara och Andreas var på bjudningen på residenset. Då hade de kul! Och i morgon kommer Lundströms på besök - då ska vi titta på den årliga julparaden här i Marina Del Rey. En parad av båtar, i full julutstyrsel, på temat "Santa is coming to town". Det blir spännande!

     Lite bilder från de olika luciafirandena m.m. hittar ni här:  http://picasaweb.google.com/sara.modig/LuciafirandeMM#

The believe in me pledge

För några veckor sedan var det Red Ribbon Week här borta. Då firas minnet av Enrique Camarena, en federal antidrogagent (vid D.E.A.) som 1985 togs som gisslan i Mexico av drogsmugglare och senare dödades av dem. Veckan instiftades och sponsras av föräldraföreningen mot narkotika (http://www.nfp.org/), i syfte att skapa medvetenhet kring varje barns förmåga att skapa sin egen framtid och att ge varje barn den självkänsla som krävs för att göra det.

     Under veckan får barnen lära sig och svära följande trohetsed - mot sig själva.

I pledge allegiance to myself and who I want to be.
I can make my dreams come true, if I believe in me.

I pledge to stay in school and learn the things I need to know
To make the world a better place for kids like me to grow.

I promise to keep my dreams alive, and be all that I can be.
I know I can and that’s because I pledge to stay alcohol, tobacco and drug free!

Den trohetseden är en antidroganpassad variant på en ursprunglig ed, som går så här:

I pledge allegiance to myself and who I want to be, Cause I can make my dreams come true if I believe in me.

I pledge to stay in school and learn the things I need to know, To make the world a better place for kids like me to grow.

I pledge to keep my dreams alive and be all I can be, I know I can, and that's because I believe in me.

I pledge to do all these things and make my dreams come true, If you believe, and I believe, there's nothing we can't do!

Den trohetseden vore något att översätta och låta alla barn lära sig även i Sverige!

Och hur ser naturen ut - egentligen?

Jag kom just på att jag har glömt att berätta om en av höjdpunkterna under förra helgens långresa. En höjdpunkt som inte var det minsta väntad. På Pier 39 i Fishermans Wharf i San Francisco låg det - ett fotogalleri. Av okänd anledning släntrade vi in i galleriet och möttes av de mest fantastiska fotografier man kan föreställa sig. Eller rättare - som man aldrig för sitt liv kan föreställa sig.

     Efter att ha stått med vidöppen mun inför några av fotografierna lyckades jag till slut säga till guiden därinne att fotografierna var som tavlor och att det kändes som att fotografen målade med färger och ljus. Då säger pretto-guiden: "Yes, and you know what? Photography actually means just that, to paint with light!". Men vad fint då - det förhöjde ju upplevelsen, tack så mycket, tänkte jag och sa inte - det är säkert, jag sa det inte! - "Actually, dear, it means to write with light.". Någon måtta får det vara.

     I stället ignorerade jag guiden och koncentrerade mig på tavlorna/fotografierna. Till skillnad från mina bilder tålde dessa att förstoras upp till kolossalformat. Inte bara tålde, de blev helt fantastiska. I den svindyra presentboken blev det inte riktigt samma sak, så jag lät den ligga. Jag köpte inte heller något inramat fotografi för 500 dollar och uppåt... Jag bara tittade på fotografierna.

     Eftersom de ändå satt där läste jag även på de små informationstavlorna om vad fotografen använder för inställningar och filter. Utöver det alldeles nödvändiga polarisationsfiltret använder han inga filter över huvud taget. Det känns obegripligt när man ser hans bilder. Men säger han det, så. Han har givetvis en monsterkamera, med svindyr optik. Men han är väldigt sparsam med olika brännvidder, oftast använder han ett normalobjektiv på 150 mm. Han kör mest med dagsljusfilm, ofta med ISO 100, som alltså inte är ljuskänslig, men som i gengäld ger möjlighet till skarpa bilder. Han använder ofta bisarrt liten bländaröppning, ibland ända ned till f/64. Sådana bländaröppningar finns normalt inte på en vanlig kamera, så det säger en del om prisnivån på hans.

     Den som har fotograferat en del inser nu att med de inställningar som redovisats ovan måste fotografen använda långa slutartider, för att det över huvud taget ska komma in något ljus i kameran (visste ni förresten att "kamera" betyder ... nej, glöm det!) och för att filmen ska bli tillräckligt exponerad. Mhm, den kortaste slutartid jag kunde läsa mig till var fyra sekunder. Då hade han ändå fotograferat en mås som satt på ett stenblock - en väldresserad pippi, får man tillstå. Ofta låg han på runt 10-20 sekunder och ibland uppemot 45 sekunder.

     Nu har ni orkat läsa ända hit. Då får ni belöningen: fotografens namn och en gyllene länk. Fotografen heter Rodney Lough Jr och har en egen hemsida, http://www.rodneyloughjr.com. Gå dit, peka på Online Gallery, klicka på Photo Art Collections, klicka på Panoramas och sedan på någon av bilderna. Tar ni "Pondering the Pond - Pano"  får ni se måsen! "Mossbrae Falls", "The Monument Valley" och "The Wave" är några av mina favoriter.

     Alltså, vår egen Claes Grundsten i all ära, eller varför inte Mattias Klum - men de fotograferar världen som den faktiskt ser ut, om även på ett helt fantastiskt sätt. Den här killen däremot, han fotograferar världen som den inte ser ut, i vart fall inte för det mänskliga ögat. Han målar tavlor - med kamerans hjälp.

Men hur ser jag ut egentligen?

Häromveckan var det en dam på ett café som frågade mig: "Are you Michael Caine? Because if you are, your films are really great!". Och häromdagen kom en man fram till mig på en restaurang och frågade vilket land jag kommer från. Jag sa att jag kommer från Sverige. Varpå karln kläcker ur sig: "Oh, we thought you might be Swedish. Or Russian - you look like their prime minister, that Putin guy."

     Men vad i? Är det detta mina tidiga morgonpass har lett till - ett för tidigt åldrande? Vlamimir Putin är född 1952, Michael Caine 1933. Visst, jag har några gråa hår vid främst vänstra tinningen, och om de får mig att verka 35 år äldre får jag nog överkomma min motvilja mot att färga håret. Jag kanske ska fixa några schyssta tatueringar också - pappan till en av Cecilias klasskompisar äger och driver 4-5 tatueringsställen i Venice, så jag borde kunna få rabatt.

     Som motvikt till de ovan redovisade synintrycken får jag åberopa en dam som jag pratade med i The Vasa Park, en söndag i september. Hon fascinerades av mina barn och av det faktum att jag hade hunnit skaffa tre stycken. Och som hon sa: "But you are so young! What are you? 29?"

     Bullseye!

     PS. Bullseye visar sig vara en film, gjord 1990. Med MICHAEL CAINE i huvudrollen...