Mest spoooooooooooooooooooooooooky

I går fick vi uppleva vad det amerikanska Halloween-firandet egentligen kan innebära. Hemma tycker vi ju att det är så amerikanskt, kommersiellt, vanvördigt och helt onödigt. Och det kanske det är - men samtidigt helt fantastiskt! På skolorna kommer ALLA utklädda - PreK-barn, kindergartenbarn, skolbarn i övrigt, alla lärare, resten av skolans personal - hela vägen upp till rektor. Och i alla möjliga utstyrslar!

     På amerikanskt manér måste härligheten visas upp och det gör man i en sprakande parad. På Cecilias skola samlades alla vid löparbanorna, sedan drogs ljudanläggningen på med dansmusik och så satte det igång! En klass i taget släpptes ut på löparbanan, tillsammans med sin givetvis utklädda lärare, och så presenterades klassen och läraren över högtaleriet  av en skolpersonal iförd pumpadräkt. Och så jublade alla föräldrar och syskon och kompisar och anställda och alla andra. Det var världens drag! Ungefär som en OS-invigning, bara lite mindre till formatet.

     Cecilia var så stolt, så stolt, där hon skred fram som prinsessan Belle med guldgul klänning, guldgult diadem, guldgula handskar och guldgula skor. Skorna var av modell flip-flop med lite klack och bidrog säkert till den skridande gången...

     På aftonen tände vi vår egenhändigt tillverkade Jack O'Lantern på balkongbordet och hade egentligen inga planer alls för resten av kvällen. Men Andreas fick vid svenska skolan i tisdags tips om ett hus på en gata, som skulle vara rätt extremt utsmyckat vid Halloween. Suget efter att få se det på kvällen på själva Halloween blev för starkt, så en övertalningskampanj om att åka en sväng inleddes. Tjejerna vägrade - de ville inte ut och åka, de ville inte se något läskigt och de ville absolut inte se det där hemska huset. Motförslaget blev att de skulle ta på sig nattlinnen, ta med sig sina gosedjur, ta på sig sina hörlurar och köra sagor på mp3-spelarna och ta med sig var sin sagobok på svenska och inte titta ut genom rutorna alls. Det tyckte de lät jättemysigt, så det ville de göra!

     Efter att ha fått allt på plats kom vi iväg och styrde mot det omtalade huset. Och vilket hus... Det går inte att beskriva! Runt huset har de byggt en kyrkogård med gravstenar, stenkistor med locken på glänt, halvruttna lik, rasslande skelett, piratspöken och allt man kan tänka sig eller inte vill tänka sig. Allt upplyst av blått, grönt, grått, silvrigt, lila och med rök som vällde fram över kyrkogården och slingrade sig mellan gravstenarna. Åskdunder fanns givetvis och stroboskopbelysning uppe i träden, där det även klättrade en gigantisk, svart spindel. En helt vidrig tortyrkammare var uppbyggd på garageuppfarten, med rester av dem som utsatts för tekniken för länge sedan, för inte så länge sedan och alldeles nyss... Utanför kyrkogårdens rostiga och gistna staket löpte en lång kö av människor som några i taget släpptes in i den dödens och skräckens labyrint som husägarna hade byggt upp INNE i huset! Helt makalöst - de körde alltså en hel skräck-show i sitt eget hus, hela kvällen, för alla som vågade.

     Vi vågade inte. I stället seglade vi vidare i folkhavet - det var hundratals, om inte tusentals, människor ute i detta område. Det där huset drar givetvis till sig folk från när och fjärran. Vi gick över en ordentligt upplyst korsning och kom sedan fram till ännu ett spökhus. Som vi stod där och med kraftigt nedsatt mörkerseende försökte titta på en vitaktig spökdocka i mänsklig storlek och en gigantisk, uppstoppad gorilla som satt på alla fyra alldeles vid trädgårdsgången och det strömmade till barn från alla håll som slutligen vågade sig in på trädgårdsgången för att söka sig till det lockande godiset vid entrén KASTADE SIG PLÖTSLIGT GORILLAN FRAM MED ETT VRÅL och spöket började glida längs med trädgårdsgången bland barnen, som skreeeeeeeeeeeeeeeek i högan sky och slängde sig åt alla håll, trillade, kravlade sig upp på fötter och rusade ut på gatan i vild panik, innan de insåg att de blivit utsatta för ett practical joke av kolossalformat och lyckades samla sig såpass att de gick tillbaka till huset och fick sitt godis. J-drar i min lilla låda, vad skraja vi blev.

     Men tjejerna då, vad gjorde de ute - de skulle ju sitta i bilen? Jojo - de fick syn på alla enorma mängder godis som fanns inom räckhåll och som tydligen gavs bort till alla barn som vågade sig fram och sa "Trick or treat!" eller "Happy Halloween!" eller både och. Det incitamentet var tillräckligt för att tjejerna skulle ta sig ut ur bilen och utrusta sig med Saras handväska som godissäck för att sedan gå runt i sina nattlinnen och niga och le vid hus efter hus och få godis av det ena spöket efter det andra. Så bygger man mod!

     Som avslutning satte vi oss i bilen och åkte till ett helt annat villaområde, där vi parkerade utanför ett hus, som hade två Jack O'Lantern hemskt glimmande på farstubron. Så sa vi till tjejerna att här får ni gå fram och ringa på eller knacka hårt på dörren och se vad som händer... Detta var läskigt! Tjejerna vågade inte riktigt, men smög sig ändå försiktigt närmare dörren. De vände sig om flera gånger och frågade vad som fanns där inne i huset, men vi sa bara att vi inte visste och ni får väl se när de öppnar...

     Till slut knackade Sara på dörren och sprang och gömde sig och efter ett par sekunder öppnades dörren ...    av ANNA OCH LISA! Tjejernas kompisar från svenska skolan, alltså Saras kollegas, Karins, underbara döttrar. Där blev det lek och stoj resten av kvällen och pappa Andreas bjöds på pilsner och alla var sååå lyckliga.

Bilder från skolparader och hemskheterna under kvällen hittar ni här: 

http://picasaweb.google.com/sara.modig/LiteHalloweenBilder#

Mera spooky...

(Klicka på bilden för att se hela sången - det funkar åtminstone på min dator)

Den här sången har jag lärt mig av min boot camp-instruktör, som i sin tur lärt sig den som barn av sin förskolefröken. Det är J. Scotts (han heter så, instruktören - i förnamn) "spooky Halloween song". Den blir extra läskig om den framförs i kanon av tre grupper om fyra personer, som alla ligger på armbågarna på marken och gör plankan, i totalt mörker kl. 06.15 en fredagmorgon och med regnet (!) lätt strilande i nacken, allt medan en f.d. marinkårskapten iförd kamouflagebyxor och svart T-shirt vankar omkring bland de alltmer ansträngda körsångarna och fyller i där det behövs... ooooooaaaaahhhh

Halloween är här - spooooooky!

Så är den då här: den mest hårresande av alla amerikanska högtider - Halloween. Trädgårdarna är dekorerade med skelett, liemän, vampyrer, Greve Dracula, kistor, blodbestänkta gravstenar, spindelnät, häxor och givetvis, det hemskaste av det hemska - Jack O'Lantern, pumpamannen... blodet isar sig när man hör hans namn... På bilden ser ni hur han ser ut - skrämmande va?

     Bilden är tagen på Alices Halloweenfest på skolan i dag. Det var ett kalas, det! Alla barn var utklädda: tjejerna till små näpna prinsessor och pojkarna till superhjältar. Märkligt hur det kan bli. Finast av alla var Alices fröken, Mrs Tokofsky, utklädd som hon var till något slags sandwich-gumma med plakat på mage och rygg med bild på Obama och krönt med en rödvit hatt med dinglande stjärnor. Hon och hennes medarbetare ställde upp alla barnen i de fyra Pre-K-klasserna på led och sedan blev det parad! Nästan som på Disneyland: där fanns Belle, Törnrosa, Tingeling, Buzz Lightyear, Superman, Luke Skywalker och mängder av andra filmstjärnor.

     I Alices klass finns det en flicka som heter Clarissa, som lever hela dagarna i en fantasivärld och leker prinsessa, Dora, den och den och prinsessa igen. Känns igen va? Precis som Alice. Och vad passade väl då bättre än att både Clarissa och Alice kom utklädda till Törnrosa i dag! Så var det - samma rosa färg på klänningarna, samma förtjusning i prinsesseriet och - som tur är - samma oprinsessaktiga leklust. De for runt som flipperkulor över skolgården och jagade varandra, klättrade ikapp i lekställningarna och åkte rutchkana ihop. En bedårande syn!

     Efter paraden blev det knytkalas - det är dom ruskigt bra på här borta. Det minns jag från en körresa med Kammarkören Levande Ton 1993, att det liksom vällde in folk som bar på kylväskor och allt möjligt och plötsligt stod ett långbord färdigt med tonfiskpasta, macaroni & cheese, pastasallader, submarines, trekantsmackor, vatten, läsk, lemonad, vindruvor, ananaser, meloner, äpplen,  muffins, kakor, bullar,  kaffe, godis och allt möjligt. Så var det i dag, med det tillägget att allt var mer eller mindre orange eller svart.

     Jag hade i uppdrag att införskaffa ett dussin små äpplen. Det gjorde jag också - de ligger fortfarande kvar i Alices ryggsäck, som jag glömde hemma i lägenheten i morse... Nu gjorde det ingenting, för det var två andra som hade fått samma uppgift och trots att det alltså saknades 12 äpplen var det minst 10 kvar när festen var slut. Man ska ha tur ibland.

     Efter knytkalaset utbröt ett tydligen organiserat kaos av olika lekar och tävlingar. Man skulle fiska upp de små äpplena ur en skål med vatten, endast med hjälp av munnen. Samma teknik skulle användas på härligt kladdiga munkar, som hade trätts upp på ett snöre uppspänt mellan två träd. Dessa och andra lekar skulle på något sätt bedrivas samtidigt som prinsessor, feer, älvor, spindelmän, muterade ninjasköldpaddor, brandmän och poliser for omkring och tjöt som häxpipare kors och tvärs över skolgården, in och ut mellan kaffedrickande vuxna och upp och ner i klätterställningarna. Toppen, helt enkelt! Jesper tyckte att allt var pin livat och hann i obevakade ögonblick med att käka lite JellO, pilla med lite målarfärg och dricka lite kaffe.

     Sedan var det dags för finalen: en piñata i form av en hemsk häxa upphängd i det stora trädet på skolgården. Barnen ställdes upp på led och fick sedan i tur och ordning ta frökens basebollträ i ihålig plast och sedan dunka på häxan för allt var de var värda. Jag tror att alla barn fick chansen att klå häxan tre gånger var, innan det hände någonting - ett ben lossnade äntligen. Sedan fick en pappa chansen att gå lös på häxan och jag måste säga att han såg bekväm ut i sin roll som bärsärk. Undrar hur han tränat upp en sådan frenesi och teknik...

     Häxan gick i tusen bitar och dess innehåll i form av godis spreds över hela skolgården och plötsligt såg det ut som på New York-börsen de senaste veckorna - folk överallt som sprang omkring och slogs om skärvor, flisor, papperslappar - kanske fanns det godis i den där?, kanske i den?, men va - hur fick du tag i det där?, var ÄR godsakerna?, nähä, den där ska jag ha!, den är min!, jag såg den först! Min min min!

     Där stod sig Alice slätt, kan jag säga. Men som hon stod där med sin tomma godispåse, oförmögen att röra sig, och bevittnade hur paradiset inom loppet av några sekunder förintades under kunskapens träd (Va? Där fick jag till det!) kom en mamma och smög ned lite godis i Alices påse. Den första hjälpsändningen följdes av flera och jag tror faktiskt att Alice gick från kalaset med den mest välfyllda godispåsen av alla. Så ska väl en riktig saga sluta!

Nya personliga rekord i solen!

I morse var mina två harar tillbaka på boot camp - de saknades på examensdagen, när jag sprang engelska milen på 6:11. Så i dag kunde jag ta rygg på Brian under första halvan av loppet - den halva då Andrew försvann som ett skott i fjärran - för att under andra halvan ta mig förbi Brian och försöka jaga ikapp Andrew, som började krokna mot slutet. Sluttiden blev i dag 6:06 - en förbättring på fem sekunder på 1,5 vecka. Snart är jag under 6 minuter - det ska gå!

     Men mina prestationer bleknar i jämförelse med mina barns. Jesper som går och springer och sedan på ett ben lutar sig lite utåt och roterar kroppen runt en fixpunkt i hälen och utan att egentligen stanna upp bara springer vidare åt rakt motsatt håll. Alice som i bilen från skolan - där hon säger att hon inte förstår något och inte kan prata någon engelska alls - spontant börjar sjunga "I am special, I am special! Yes I am! Yes I am! I am very special, I am very special! Yes I am! Yes I am!" på Broder Jakob-melodin och sedan följer upp med "There was a farmer who had a dog and Bingo was his name-oh!".

     Men Cecilia tar nog priset. Hon kom hit till USA utan att kunna engelska och utan att kunna läsa - över huvud taget. Nyss kom hon in till mig med en liten bok och sa "Pappa, jag kan läsa - vill du höra?". Klart att jag ville! Och så läste hon: "Here is the flag. I see the boys. I see the girls. I see the tables. I see the chairs. I see the books. I see the crayons. Here is the teacher. Here is the school." Jag blev helt stum. Men frågade till slut om hon visste vad det betydde, det som hon läste. Då tog hon boken från början och översatte till svenska.

     Det är säkert så här alla femåringar fungerar. Det gör det inte mindre fantastiskt! Äventyret här borta har verkligen gett oss nya insikter i hur kompetenta dessa små människor faktiskt är, på precis det sätt som Jesper Juul har beskrivit och skrivit om i flera böcker. Han har rätt på fler punkter än den - han skriver ju också om att "den perfekte föräldern" inte är något att sträva efter, eftersom barnet behöver få se och lära sig att det är OK att försöka men inte nå ända fram. Där slår vi också nya rekord, dag efter dag...

Bli vän med din ångest!

Vissa efterlyser ytterligare information om den ångestframkallande föräldrautbildningen, som jag tidigare har berättat om (se inlägg den 2 oktober). Det är svårt bara att tänka på den, men OK då.

     Efter den där första lektionen var det uppehåll en vecka, så i nästan två veckor gick jag och skruvade på mig och försökte hitta på den ena ursäkten efter den andra för att klara mig undan. Till slut kom jag på det! Jag letade upp lite professorsnamn på UCLA:s hemsida inom juridik och hittade på att jag gjorde en jämförande studie inom arbetsrätt och att jag omöjligen kunde kombinera forskargärningen med föräldrautbildning en gång i veckan. Ett formellt "excuse letter" med detta innehåll inlämnades till skolexpeditionen dagen före nästa lektion och sedan var jag hemma (d.v.s. skolkade) under lektionen och monterade tjejernas nyinförskaffade cyklar (en Dora-cykel och en prinsess-cykel, vad annars?). Skönt! "We did it!", som Dora & Co säger.

     Nästa dag kom Alices lärare och förklarade att om jag hade svårigheter att komma till föräldraklassen på torsdagseftermiddagarna så ges den även på torsdag förmiddag, på tisdag förmiddag, på tisdag eftermiddag och ... NEEEJ, vad är detta - det ingick inte i flyktplanen! I stället för att genomlida kursen med Alices klasskompisars föräldrar samtidigt som Alice gick i skolan skulle jag få genomlida den med fullständiga främlingar på helt andra tider, som passade ännu sämre! Fanns det ingen utväg? Som gäst i verkligheten borde jag väl kunna fuska mig undan det som de stackars Angelinos måste underkasta sig, inte sant? Nej, nej, nej. Alices Pre-K är "state funded" och som villkor för denna skattesubventionerade verksamhet gäller att föräldrarna skall genomgå föräldrakursen. Det är "state law", som gäller alla som vistas här och har barn i programmet i fråga.

     Bara att foga sig, således. Något som jag har svårt för. Men jag minns en föreställning med Viba Femba, där ett av numren var en sketch om "Mjölnarsonen". I sin jakt på råd om han ska ta med sig sina pengar till himlen eller inte springer mjölnarsonen villrådig och i djup förtvivlan skrikande genom en hemsk skog med talande träd, som vid något tillfälle börjar hoa "BLI VÄN MED DIN ÅNGEST! BLI VÄN MED DIN ÅNGEST! BLI VÄN MED DIN ÅNGEST!".

     Inspirerad av detta epos lade jag om min strategi. Ungefär som att le på tunnelbanan: om man bara ler när man är glad, lär man inte le så ofta på tunnelbanan, precis. Men om man tvingar sig att spricka upp i ett leende lite då och då, av ren och skär muskelkraft, så inträffar det märkliga att man faktiskt blir lite gladare. Testa någon gång! Det funkar faktiskt. Tills det kommer på tre dagisklasser, fyra skejtare i målbrottet, fem vaggande tanter med kroniskt lungemfysem, sex turister som ätit vitlökspizza till frukost och sju musikskoleelever som wailar Christina Aguilera ikapp. Då får ansiktsmusklerna jobba - extreme boot camp för nyllet!

     Men till saken, tycker ni kanske. Iklädd ett hårt ansträngt leende - modell drottning Silvia efter alla lyftningar - gick jag med rak hållning döden till mötes i torsdags. Ingenting skulle kunna rubba min nuvunna fasthet att klara alla prövningar jag utsattes för. Trodde jag. Denna gång lade läraren fram vita pappersark, en hel hög med mindre papper i alla möjliga färger, en flaska skollim och en sax. Utan hjälp av penna skulle vi nu - genom att klippa och klistra - förfärdiga två collage, med valfria motiv, dock gärna inkluderande vårt barn ...

     Pysslar ni med era barn? Jag gör det inte. Pysslar ni själva, för egen del? Jag gör det inte. Minns ni när ni sist klippte och klistrade collage med pappersark i olika färger? Jag gör det inte. Jag vill inte minnas. Men, men - det går väl fort över, hur länge kan man egentligen hålla på och pyssla med papper, tänkte jag? TRE lektioner, förklarade läraren... Leendet var nu helt utsträckt, bak mot nacken.

     Vad vi ska göra med bilderna? Jo, vi ska visa dem för vårt barn och be barnet berätta en historia utifrån bilderna, en historia som vi ska skriva ned. Sedan ska vi göra en bok, med de vuxnas bilder och barnens historier, helst färgkopierad och inplastad genom något tryckeris försorg. Hooray - det blir något att lägga på soffbordet!

     Men jag gjorde det jag skulle. Skevt leende förfärdigade jag en bild på en flicka i en kärra på en strand och en bild med ett vitt spöke, en grön orm, en gul pil och en grå katt. Otroligt kreativt. Återstår att göra färdigt hela boken. Och att redovisa resultatet inför klassen. Can't wait!

Det är det jag alltid trott - motion är inte nyttigt!

Skrev ju för några veckor sedan om mitt besök i pilatesstudion och mina ambitioner att komma igång med träningen. Någon nyfiken själ undrar kanske hur det går med upprätthållandet av disciplinen. Jo, då! Jag har kommit igång bra med yoga och med - hör och häpna - personlig tränare på gymmet tvärs över jobbgatan. 

För dig som inte provat yoga (och som är lagd åt det förutsättningslöst nyfikna hållet; Andreas hävdar bestämt, utan att ha provat, att yoga minsann inte är något för honom och att jag måste hitta någon aerobisk träning) kan jag bara säga att det är värt minst ett försök. Jag har på nästan ingen tid alls blivit beroende av den träning i balans, stretch och kroppsmedvetenhet som yogan erbjuder. De två gånger som jag provat tidigare har instruktören på sedvanligt gympainstruktörssätt gjort övningarna själv samtidigt som hon instruerat. Tack vare tips från min kollega Karin har jag nu hittat en studio där instruktörerna för det första ger muntliga instruktioner, men istället för att försöka få sin egen träning avklarad på arbetstid går de för det andra runt och korrigerar alla yogis-wannabees via handpåläggning. Och då fattar man plötsligt - "jaha, var det så här downward-facing-dog skulle göras; tänk, trodde aldrig att jag kunde sträcka så mycket!". Dessutom får man faktiskt viss aerobisk träning (hör du det, Andreas!) genom ansträngingarna som får pulsen att öka och ligga högt under hyfsat långa perioder, åtminstone på det här soffmonstret.

Personlig tränare då, vad har hon nu fått för sig? Tja, ända sedan jag började planera för denna vistelse har jag funderat över hur jag skulle kunna cykla som träning (pga en strulande fot vill jag inte promenera/springa alltför mycket). Plan A: cykla till jobbet. Det finns ingen dusch på jobbet och det är 14 km:s uppförsbacke dit. Plan B: cykla på fritiden. Misslyckat cykelinköp=tappad lust. Plan C: köpa en motionscykel för att dra igång hemma samtidigt som Andreas körde sina morgonpass. Men vad köpa, och var få plats med en sån otymplig och ful möbel i denna estetiskt rena och vilsamma lägenhet? 

Lösningen: istället för en vara köper jag en tjänst, tänkte jag, yrkesskadad av mina studier i tjänsteinnovationspolitik. Sålunda gick jag till gymmet tvärs över gatan, efter att mina kollegor upplyst mig om att det inte alls behövde bli så kostsamt som jag föreställt mig. Där finns ju motionscyklar och spinningklasser, tänkte jag. Dag 1 blev jag medlem, och bokade tid för en genomgång av mitt träningsupplägg till dag 2 (det kan ju vara bra att få en genomgång av maskinerna typ). Dag 2 tog en mycket sympatisk Paul emot och utan att jag riktigt visste hur det gick till så hade jag köpt ett personligt träningsprogram med träning 2*30 minuter i veckan (pulsträning och uppvärmning får man sköta själv inför daten med PT:n). Paul och min designerade PT Antoine (en blandning mellan en amerikansk fotbollsspelare och någon av USA:s sprinterstjärnor typ) har lagt upp vad som känns som ett jättebra program som tar hänsyn till mitt behov av att bygga såväl styrka som balans. Det enda jag ångrar är, lite klyschigt, att jag inte gjort denna investering tidigare! Begreppet Accountability, "att stå till svars inför", är en del i konceptet personlig träning som den här "duktiga flickan" tydligen behöver...

Nåja, allt hade väl varit frid och fröjd om inte... den sedvanliga "nu-ska-jag-komma-igång-och-träna"-dunderförkylningen hade dykt upp i fredags. Så nu ligger jag här i sängen och jobbar (tur att jag har mycket att läsa in fortfarande) och sover om vartannat. På torsdag ska jag dock träffa Antoine har jag tänkt, för att prata om hur jag ska göra i framtiden för att hålla mig frisk när jag väl börjar träna. Förhoppningsvis klarar jag några asanas på kvällen oxå. Savasana/Dödsstilla borde vara något jag kan träna på... 

The happiest place on earth?

Igår morse styrde familjerna Bjessmo och Modig ut sina motoriserade hästar i det vackra motorvägslandskapet (jag älskar de rena linjerna av en betongpåfart mot den klarblå himlen) för att möta Lundströms i Anaheim för en tripp till "the happiest place on earth". Mer än 515 miljoner besökare sedan invigningen 1955 kan ju inte ha fel! Häromkvällen grät Cecilia för att hennes dröm om Disneyland aldrig gick i uppfyllelse. Ack, så lite hon visste om den snara framtiden - två dagar senare var det redan dags för drömmen att gå i uppfyllelse.

 

Och nog blev det en riktigt sagolik dag för familjens prinsessor, från Cirkuskarusell i megaformat via kröningsceremoni med Törnrosa (Alices favoritprinsessa), Askungen (Saras favoritprinsessa) och Snövit till sagoparad med fantastiska blomsterprydda kortegevagnar med bland andra Belle (Cecilias favoritprinsessa) och Odjuret (Andreas favoritprins), Ariel och Sjöhäxan, Alice i underlandet med flera. 

De tre västerortsfamiljerna gjorde sina egna resor genom parken, med regelbundna avstämningar. Vår resa var av det mer begränsade slaget - att i 95 grader F/35 grader C synka närings- och vätskeintag för två vuxna, två barn och en småtting gjorde att vi tillbringade ganska mycket oproduktiv tid, åtminstone i termer av nyttjande av parkens attraktioner. Andreas åkte tåg två gånger runt parken, en gång med bara Jesper, en gång med hela familjen. Monorailståget gav oss en överblick över inte bara Disneyland, utan även resten av Disney resort: Downtown Disney och Disney's California Adventure. Jesper hittade sin favoritattraktion i form av en välvd bro som han målmedvetet gick fram och tillbaka över med en tålmodig förälder i handen säkert 15 gånger...

Men även utan hisnande åkupplevelser för oss vuxna så var det en upplevelse att vara där. Det är oerhört välarbetade miljöer - Cecilia och Alice spann loss av lycka över att få gå igenom Törnrosas slott - , vänliga medarbetare och vackra planteringar. Så medelålders det låter... Får väl ta igen själva åkandet när ungarna blivit större. Nu var den största behållningen glittret i tjejernas ögon när de såg prinsessorna på scen och i paraden. 

Nu har vi varit på Disneyland för första gången i vårt liv, som Cecilia lyckligt suckade när vi gick ut genom grindarna. Och vad är väl en dag på Disneyland - den kan vara uttorkande (värmen...), frustrerande (att bli avvisad vid StarWarsattraktionen efter 20 minuter i kö för att Alice är för kort när kollegor till den nitiske medarbetaren redan godkänt längden vid entrén till kön; timslånga köer till de skojiga attraktionerna; den ohöljda kommersialialismen i form av prylar, prylar, prylar - i och för sig förväntat), vråldyr... och alldeles, alldeles underbar!  

Vill du se fler bilder från vårt besök på Disneyland, se Picasaweb.