Fest i dag igen!

I dag kom Sara på att hon skulle på en halvdagskonferens i Pasadena, bortom L.A.:s downtown och bortom Lilla walkie-talkie, som Cecilia kallar Little Tokyo. Så upp med tuppen, snabb frukost och i väg - men först efter att Andreas konsulterat GoogleMaps och kollat exakt hur vi skulle åka. Ingen repris på gårdagens irrfärder!

     Efter att ha släppt Sara vid CalTech i Pasadena (som f.ö. är en egen stad), där konferensen skulle vara, åkte resten av gänget vidare till Kidspace Children's Museum. Det blev en riktig heldag! Vi började vid lekplatserna utanför museet strax efter kl. 9 och slutade vid samma lekplatser vid 15-tiden.

     Stället kryllar av klättertorn, klätterväggar och klätterställningar, samtidigt som det finns ett helt hus som handlar om insekter och som bjuder på en gigantisk myrstack som man kan krypa i och leka myra, genom gångar och håligheter. Man kan pröva på hur det är att se som en myra, genom att stoppa in huvet i något slags myrmask och sedan försöka pilla ihop några byggklossar.

     En tjusig och helt äkta bikupa i genomskärning och med glasruta mellan oss och bina kunde man stå länge framför och titta på drönarna och dronningen och försöka tyda de olika bidanserna som avslöjar var nektaren finns och hur man flyger dit. En jeep är ju alltid kul att sitta i och jordbävningsavdelningen med muller och vibrerande golv var inte heller så dum.

     Ute på gården väntade ett ringlande vägnät för trehjulingar, barnsliga fontäner, vattenlek, trum- och dansuppvisning, klättring i spindelnät, klättring på klättervägg, klättring i konstgjort rotsystem, klättring lite här och där, specialbyggd lekpark för småttingar som Jesper, undervisning i line-dance, undervisning i hur man poppar popcorn av en hel majskolv, byggplats för jätteklossar i gummi och plast och jag vet inte allt. Som tur var fanns det även kaffe, så föräldrarna kunde ha något att se fram emot lite då och då.

     Efter en rätt snabb bilresa hem på fyra olika freeways firade vi med lite fika - vi måste ju äta upp resterna av godsakerna från Jespers ettårskalas, tänkte vi. När vi hade fikat klart slängde Sara resterna av den härligt kladdiga chokladkakan och gick för att göra något. När hon kom tillbaka till köket satt Jesper där och firade själv för fulla muggar! Han hade fiskat fram kakresterna ur sophinken och slickade faten för allt han var värd. Så nu är Sara på IKEA och köper barnsäkerhetsprylar!

     Lite bilder från dagens utflykt hittar ni här:

http://picasaweb.google.com/sara.modig/UtflyktTillPasadenaDen11Okt#

En bilutflykt i L.A.

I dag skulle vi åka till ännu en bilaffär, för att kolla på en andra bil. En liten sportig sak till Sara - drömmen eller mardrömmen uppenbarade sig i form av en röd Mustang.

     Bilaffären låg på 1050 La Brea Avenue. OK, in i bilen och i väg! Kartan kollade vi under färden. Då visade det sig att La Brea Avenue fanns i form av såväl North som South. Efter visst mickel kom vi fram till att det var South La Brea vi skulle till. Det tog oss ungefär en timme att ta oss till 1050 South La Brea. Där låg det en bilverkstad, men ingen bilförsäljare. Vad nu?

     Efter ytterligare konsulterande av kartboken fick vi för oss att vi nog skulle längre söderut på South La Brea - kanske var det inte 1050, utan 10500? Gatunumren blev högre och högre och började närma sig det magiska talet, när de helt plötsligt vände och blev lägre igen. Vad är detta?

     Efter en god stund dök nr 1050 upp på vänster sida, och där låg det en liten affär. Men ingen bilhandlare. Vi hade nu varit ute i mer än två timmar och började misströsta. Vi ringde bilhandlaren och frågade efter vägen och på hans beskrivning förstod vi att vi skulle ännu längre söderut, hur konstigt det än kändes. 

     Med nosen vänd söderut for vi vidare och gatunumren blev allt lägre och började närma sig noll. Hur sjutton kan det här vara rätt väg?, undrade vi. Vi for över en korsande gata och plötsligt började gatunumren öka igen och till slut, efter närmare tre timmars bilresa, uppenbarade sig bilhandlaren på vänster sida. In på gården och där - där stod den. En röd Ford Mustang, cabriolet och med extra allt. D.v.s. med krockmärken på bakluckan, brytmärken på förardörren och lite annat sådant godis. Sara provkörde och kände att om hon köpte bilen och parkerade den vid sitt jobb skulle den förmodligen drabbas av samma totala sönderfall som bröderna Blues' bil utanför skatteskrapan i Chicago i finalen i filmen Blues Brothers. Det blev ingen bilaffär i dag.

     Men hur hängde det nu ihop med gatunumren på La Brea Avenue? Jo, det man hela tiden glömmer bort i den här staden är att det inte är EN stad, utan en hel radda städer. Man märker aldrig när man lämnar den ena och åker in i den andra. Stadsplanemässigt och upplevelesmässigt är det ingen skillnad. Eftersom gatorna är så hysteriskt långa och sträcker sig genom flera städer måste man kolla postnumret och köra efter dem. Vad gäller La Brea Avenue börjar den i norr uppe i Hollywood i staden Los Angeles och heter North La Brea Avenue. Den börjar på ca nr 2000 och går med minskande gatunummer söderut till West 1st Street, där den byter namn till South La Brea Avenue, varvid gatunumren stiger när man fortsätter söderut. Strax efter nr 6350 kommer man in i staden Inglewood, som alltså har sin egen La Brea Avenue, även om det råkar vara samma gata. Den börjar givetvis också i norr - i norra Inglewood, alltså - med att heta North La Brea Avenue och ha höga nummer som minskar allteftersom man kör söderut. När man passerar East Queen Street byter den namn till South La Brea Avenue och gatunumren stiger nu vid färd söderut. (Sedan byter den helt oprovocerat namn till Hawthorne Boulevard, men det är en helt annan historia.)

     Inglewood ligger jättenära Marina Del Rey. Det tog en kvart hem...

Världens bästa ettåring

Hallå - är det någon som har sett min lilla, lilla bebis som var så lätt mot min axel? Den här busiga, underfundiga och charmiga ettåringen som springer och klättrar omkring härhemma - vart kom han ifrån? För ett år sedan kom Jesper till världen och familjen Modig var fullkomnad. Det var det enda ord vi kunde komma på då. Och när vi här i veckan satt och tittade på våra tre barn (vi satt tillsammans i soffan utan att titta på TV eller springa iväg för att "jag ska bara..."; när hände det sist?) som busade och dansade tillsammans, så gjorde sig känslan påmind igen.  

Jespers första födelsedag läggs härmed till handlingarna. Den började mysigt för mamma, Cecilia, Alice och Jesper med småprat och ömhetsbetygelser i föräldrasängen (dit Alice kom vid 4.30-snåret, Jesper vid 5.30 och Cecilia vid 6.30 - men då hade Andreas för länge sedan klivit upp för att göra push-ups och ryck i backe). När Andreas kört hem på mjölksyra och bensin och alla ätit sin frukost var det presentdags. Vilken lycka: en stor plastback med leksaker till Jesper! Där fanns tåg, klossar, bilar, roliga djur, kakburkar med pedagogiska sifferkakor och Tupperwares klassiska plockboll, allt utplockat och utlånat av Jespers fröken Sussie på Svenska skolan. Storasystrarna blev inte lottlösa: igår när Andreas kom hem efter att ha kört mig och Cilla på morgonen möttes han av vår hyresvärdinna Judy med en stor plastback i famnen. "Jag har lite Barbiesaker här som jag skulle vilja ge till flickorna, men jag ville fråga först om det är OK för er." Vad svarar man - nä, tack, vi har tänkt att tiden här i L.A. ska inleda vår antimaterialistiska era!? NOT! Så nu har två nya barbiesar flyttat in, tillsammans med de tidigare befintliga Kensarna (som Alice säger), Öprinsessan och Barbrien (också citat Alice). De nya hade med sig jättefina möbler, kylskåp och en båt i boet, liksom en uppsättning med myskläder för pyjamasparty. Kensarna ser verkligen ut att stortrivas i det utvidgade sällskapet!

Ettårskalas måste man ju ha, och Jespers kalas utvecklade sig till närmast en helkväll. På eftermiddagen kom Anna och Lisa med pappa Erik samt Linn och Ludvig med mamma Anna. Anna och Lisa är döttrar till min kollega Karin, Linn och Ludvig är barn till Niklas, som jobbar på konsulatet. Alla familjerna träffas också numera på Svenska skolan. Ett riktigt tårtkalas måste man ju ha, för att ha något att ställa födelsedagsljuset på. Väl mätta på chokladtårta, muffins, blåbärspaj och fruktsallad drog vi till beachen för bad i de STOOORA vågorna! Som vanligt är det barnen som badar, och som vanligt får de sällskap av det stora badbarnet Andreas. Jesper, jag hoppas att du njöt av att få fira din ettårsdag med bad i Stilla havet! Du njöt iallafall av sanden, som du borrade ner hela ansiktet i. Snäckskal är säkert bra att tugga på, kalkrikt eller nå't. När det började kurra i magen fram mot sextiden, bestämde vi oss för att dra till the Cheesecake Factory allihopa. Där hängde vi sedan länge under gasolvärmarnas strålning och njöt av god mat, glatt umgänge och den härliga lekplatsen alldeles intill . Och gladast av alla var Jesper!

Allt är större i USA

Det är faktiskt galet hur stort allting är i det här landet. Mjölk- och juiceförpackningarna är på 1 gallon (=3,8 l), pizzorna är stora som bildäck, motorvägarna är fyr- eller femfiliga i vardera riktningen, bilarna är som bussar, spisarna är som kylskåp och kylskåpen är som garderobsväggar.

     Och människorna! De är kanske inte stora, men många. Bara här i L.A. bor det fler människor än i Sverige och Norge tillsammans. I 2008 års final i American Idol ringdes det in ca 97,5 miljoner telefonröster (David Cook vann - grym röst!). Och i går var det stor debatt i TV mellan Obama och McCain. Allmänheten hade fått skicka in frågor i förväg, där några frågor alltså skulle väljas ut och ställas till debattörerna. Kul jobb att sortera de frågorna - det kom in över SEX MILJONER frågor.

     Och avstånden! Sara var ju på konferens i Washington D.C. förra helgen och funderade på om hon skulle åka nattåg dit. Javisst - om hon hade haft TRE nätter och lika många dagar på sig att resa på, då hade det kanske varit ett alternativ. I stället tog hon ett kvällsflyg - smidigt, eller hur? Det var bara det att flygresan tog fem timmar och med tre timmars tidskillnad mellan L.A. och D.C. landade hon halv sex på morgonen lokal tid och gick därmed miste om en hel natts sömn. Tänkte inte på det!

Cash is king...

I går for vi på utflykt till en gigantisk "Kids Faire" i Orange County ("OC", för dem som har koll på TV-serier). Resan dit tog drygt trekvart och det kändes som att det tog lika lång tid att gå över den fullständigt gigantiska parkeringsplatsen, från bilen till entrén. Väl framme visade det sig att man inte kunde betala med kort i kassan. Rotande i alla fickor ledde till att 18 skrynkliga dollar kunde ge oss fri lejd in till det väntande paradiset. Med endast åtta dollar kvar styrde vi kosan mot närmaste ATM/bankomat. In med kortet och ut med - en lapp som sa att det inte bidde någe mera. In med nästa kort och - visst ja, det kortet hade jag ingen pinkod till. Fram med det tredje kortet och - visst ja, det kortet låg i den andra plånboken, som var kvar hemma.

     Alltså, en ridtur för ett barn på en kamel kostade 9 dollar. En treminuterslek i något bungyjumpliknande kostade lika mycket. Sedan fanns det hoppborgar och minitåg och allt möjligt skoj, men allt kostade pengar. Vad betalade jag inträde för egentligen? Med åtta dollar på fickan lommade en ensam far med tre barn, varav två med vidöppna och glittrande ögon över allt kul som fanns att göra, runt på marknaden för att leta gratisgrejer.

     Vi såg en vilda västern-show, som var lite för läskig, tyckte tjejerna. Vi fick två små tandkrämstuber och klistermärken i form av en tand med bokstäverna OC på. Vi lyckades smyga in i ett tält och fixa ballonger som man kunde klistra ögon, öron och munnar på. Vi fick rosa prinsesskronor i papp av något vattenbolag. Och vi fick två små påsar med gelébjörnar och ett A4-papper med en labyrint, där man skulle hjälpa en gelébjörn att hitta hem till sitt ide. Hur kul som helst...

     Som tur var hade vi i alla fall gjort en stadig matsäck, så vi kunde sätta oss vid ett bord och avnjuta en riktigt smarrig lunch. När vi satt där fick vi syn på ett litet Skansenliknande område alldeles utanför marknaden, där det fanns möjlighet att titta på och klappa djur. Dit gick vi och kollade på när man mjölkade kor. Vi kollade också på gigantiska grisar, normalstora höns och, något otippat, lamadjur. Och så kunde tjejerna hoppa omkring bland höbalar. Så det blev en rätt OK utflykt ändå!

     I dag har Cecilia noterat att jag har hittat mitt tredje bankkort och frankt förklarat att då åker vi tillbaka till marknaden, pappa! Jag har dock ingen lust längre. Som substitut får tjejerna kolla på så många avsnitt av Dora, Diego, Kim Possible, Max & Ruby m.m. som de orkar med. Eftersom allt är på engelska (resp. lite spanska) är det bara bra att de tittar, intalar jag mig. De lär sig otroligt mycket på det! "Oops, sorry!" utbrast Alice häromdagen när jag sa till henne om något och hon förklarade att så säger aporna i Diego när de har gjort något tokigt. Touché!

     Jag lägger upp lite bilder, inte bara från utflykten i går. Vissa läsare är mer svältfödda än andra på bilder av våra barn :-)

http://picasaweb.google.com/sara.modig/UtflykterOchAnnat#