Västerlandets musikhistoria

ÄNTLIGEN!

     Efter 19 år har jag äntligen hittat Klippet, med stort K. Nitton år... Jag talar alltså om år 1989 - samma år som Sara och jag träffades och blev ett par på skofabriken, som det kallades, Betelseminariet. Men det finns mig veterligen inga klipp från den händelsen, även om den är väl värd att både bevara och berätta.

     Så vad hände då, 1989? Tja, Sovjetunionens ockupation av Afghanistan upphörde och demokratiska vindar började blåsa i hela Östeuropa, George H.W. Bush tillträdde som president i USA, seriemördaren Ted Bundy avrättades, P.W. Botha avgick som president i Sydafrika, Salman Rushdie tvingades gå under jorden, Exxon Valdez gick på grund utanför Alaska och läckte ut över 40 miljoner liter olja i ett av världens känsligaste hav, Solidaritet vann parlamentsvalen i Polen och - inte minst - Seinfeld sändes för första gången, något som skulle påverka hela världen under lång tid framöver.

     Men det var inte det jag fastnade för det året. Utöver Sara var det ett inslag på TV, som sändes mitt i natten någon gång i februari. Grammy-galan! Vid galan delades priser ut till bl.a. Take 6 för deras debutplatta (bl.a. i den självklara kategorin "Best Soul Gospel Performance by a Duo or Group, Choir or Chorus") och till årets gigant - Bobby McFerrin - som fick med sig inte mindre än fyra Grammys från galan. Minns ni låten som banade väg för hans succé? Jomen, "Don´t worry, be happy" - ett plågoris alltsedan dess, ungefär som Stevie Wonders "I just called to say I love you".

     Men nu var det inte priserna eller nomineringarna eller något sådant som jag fastnade för. Inte heller Bobby McFerrins prisskörd. Utan det var ett inslag mellan alla nomineringar, prisutdelningar och tacktal: en presentation av världens musikhistoria, alltsedan the Big Bang och fram till 1980-talets pop-era. Presentationen gjordes av Grammy-galans värd det året, Billy Crystal, ackompanjerad av "The Grammy Symphony Orchestra". Som bestod av: Bobby McFerrin...

     Med makalöst vokalartisteri av McFerrin och briljanta lustigheter av Crystal får man sig hela musikhistorien till livs, från apstadie-musik via lustmord på opera till elgitarrens genomslag. Jag tycker att inslaget håller hög klass och är väl värt att lägga fem minuter på än i dag. Klicka på länken: http://www.youtube.com/watch?v=0aBo8TerY4k, så får ni uppleva riktig "infotainment".

En Soccer Dad´s vardag

På engelska Wikipedia läser jag följande:

In North American social, cultural and political discourse, soccer mom broadly refers to a middle-class suburban woman who spends a significant amount of her time transporting her school-age children to activities such as soccer practice and music lessons. The phrase became popular during the 1996 United States presidential election campaign.

The male equivalent, soccer dad, is less-used because of the prevailing American cultural tradition that emphasizes engaged motherhood over engaged fatherhood.

     Nu finns det dock en Soccer Dad i Marina Del Rey, hur oamerikanskt det än kan vara. Vår familj är ju för övrigt oamerikansk, så det är kanske inte så konstigt. Men den hemmavarande pappan har en helt amerikansk mamma-vardag, inklusive att forsla folk i en vit sjusitsig "people hauler" (en skön grej med resan till San Francisco var faktiskt att det inte var så många sådana på allfarvägarna - här i stan ser man väl ungefär 200 Toyota Sienna och Honda Odyssey per minut, vilket till slut går en på nerverna, hur konstigt det än kan låta. Jag får väl söka hjälp för det när jag kommer hem.).

     Så här kan en soccer dad-dag se ut.

Kl. 05.30 - snabb frukost

Kl. 05.45 - bilresa ca 10 min till träningen

Kl. 06.00 - Extreme Boot Camp

Kl. 07.00 - bilresa ca 10 min från träningen

Kl. 07.15 - frukost för alla, se till att Cecilia har alla grejer

Kl. 08.00 - bilresa ca 10 min till Cecilias skola

Kl. 08.15 - bilresa ca 10 från Cecilias skola

Kl. 08.30 - bäddning, tvättning, torkning, matning av hemmavarande barn

Kl. 10.45 - bilresa ca 15 min till Jespers barnvakt

Kl. 11.10 - bilresa ca 15 min till Alices skola

Kl. 11.30 - bilresa ca 10 min till Ralph´s för matinköp

Kl. 12.45 - bilresa ca 10 min från Ralph´s till hemmet

Kl. 13.00 - inplockning av matvaror, tumling av någon maskin, snabbdusch, snabblunch

Kl. 13.20 - bilresa ca 10 min till Cecilias skola

Kl. 13.40 - bilresa ca 10 min till Alices skola

Kl. 14.00 - bilresa ca 15 min till Jespers barnvakt

Kl. 14.20 - bilresa ca 20 min till klädaffär för uthämtning av beställda grejer

Kl. 14.50 - bilresa ca 15 min till Saras jobb för snabb fika

Kl. 15.30 - bilresa ca 20 min till barnens eftermiddagsaktiviteter

Kl. 18.10 - bilresa ca 20 min till hemmet

Kl. 18.30 - middagsförberedelser, middag, efterbörd, tandborstning, läggning, etc. m.m. o.s.v. till

Kl. 22.00 - lampan släcks

     Sedan börjar det om...

Free at last

I dag var det skolavslutning! Inte för Alice, inte för Cecilia, men för mig! Ett fint diplom fick jag, som ni ser. Mitt namn är felstavat. Det är ju rätt komiskt att man stavar fel på föräldrarnas namn på en kurs som i grunden handlar om barns språkutveckling! (Sedan kan ju ni precis som jag fundera över hur de ämnen som vi har diskuterat på kursen och som jag har redogjort för här på bloggen har med språk att göra...)

     Man måste se komiken i vardagen, det blir roligare då. Så gissa om jag log när lärarinnan sa att hon hoppades att vi alla nu skulle läsa för och med våra barn och en mamma sa: "No. I don´t like to read. Least of all to my children.". I brist på kaffe höll det uttalandet mig uppiggad under återstoden av lektionen.

     När allt var över och vi hade fått våra diplom och tagit i hand och tackat varandra fram och åter kunde jag vandra ut i den ljumma Los Angeles-luften, blicka upp mot den blå himlen och den strålande solen och tyst för mig själv mumla avslutningen av Martin Luther King Jr:s I have a dream-tal: "Free at last! Free at last! Thank God Almighty, we are free at last!".

Reseäventyret - finalen

Akvariet i Monterey är verkligen fantastiskt - särskilt den enorma tanken kallad "Outer Bay" som bland mycket annat innehåller barracudor, tonfiskar, hammarhajar, tigerhajar, delfinfiskar som kan växla färg hur som helst och gigantiska oformliga klumpar som knappt kan simma: klumpfisk på svenska.

     Jag hade förmånen att bevittna när tankens invånare matades genom att sillar m.m. slängdes i vattnet. Vilka tror ni vann kampen om dessa godbitar? Helt utan konkurrens for de fram som torpeder i vattnet och ryckte åt sig vad de ville ha. Nej, inte hajarna. Vinnarna susade in framför den enorma klumpfisken och snodde maten precis framför munnen på den. Nej, inte barracudorna. Vinnarna satte högsta fart rakt mot hajarna, som väjde undan och väntade på sin tur - hellre det än att bli rammade av en 500-kilosraket som forsar fram i 70 km/h. Vinnarna var: tonfiskarna! Den stackars klumpfisken liksom hajarna fick man mata individuellt, annars skulle de aldrig få tillräckligt med mat. Så ser verkligheten ut! När kommer "Tonfisken" - en rysansvärd skräckfilm i regi av Steven Spielberg? Förmodligen aldrig - Hollywood arbetar som bekant inte med verkligheten.

     Akvariet är även en tummelplats för leksugna barn i alla åldrar - en väl tilltagen "Splash Zone" garanterar att de inte tröttnar i första taget. Att Monterey sedan har den bästa lekplats vi någonsin sett (Dennis the menace) och den första Bubba Gump Shrimp Company-restaurangen gör Monterey till ett bra utflyktsmål för alla barnfamiljer. Nackdelen är givetvis att det ligger så avsides till - relativt långt från San Francisco och ännu längre från Los Angeles.

     Resan från Monterey och söderut till främst San Simeon, norr om Santa Barbara, var ingen hit för småbarn - men alldeles, alldeles fantastisk för vuxna. Utsikten och landskapet är hänförande och vägen slingrar sig helt underbart uppför och nedför branta klipputsprång, över broar som spänner över djupa raviner, längs med branta stup med rasvarning. Överallt finns utsiktsplatser, där alla stannar och tar "årets bild" med sina pocketkameror med tummade linser... Snittfarten på sträckan Monterey - San Simeon är kanske 40-50 km/h, så resan tar låååång tid. Kul för de vuxna! Vi hade dessutom en sån tur att barnen sov sig igenom större delen av Highway One, samtidigt som solen stod i väster och gav ett magiskt ljus över landskapet, de brytande vågorna långt där nere och hela Stilla havet. Magiskt!

     Resten av resan var sedan mest transport hem, men vi hann med många timmar i en Premium Outlet i Camarillo, där familjen ekiperades från topp till tå (mössa till Alice, skor till Andreas och lite allt möjligt däremellan). Sedan gjorde vi ett märkligt vägval och hamnade på väg 23 från Camarillo ned till Malibu. Och vilken väg! Den fick Highway One att framstå som en femfilig spikrak motorväg i jämförelse. När vi slutligen kom ned till Malibu var hela familjen åksjuk - inklusive chauffören! Det var det värt - jag tror aldrig jag upplevt en sådan serpentinväg, vare sig i lutning eller antal kurvor eller dessas krökning. Men det räcker med en gång.

     Lite bilder från delar av resan hittar ni på följande länk:

http://picasaweb.google.com/sara.modig/Resebilder?authkey=r5eQRAokcIk#

Progress Report

Jag hade tänkt skriva lite mer om den avslutande delen av vår resa i helgen, men så träffade jag Cecilias lärare i dag och fick annat att tänka på. Reserapporten får vänta!

     I början var jag ju nervös över vad jag ställde till med, när jag slängde in tjejerna på amerikanska skolor, delvis av rent egoistiska skäl. Men jag har trott och intalat mig att det har gått bra och att de faktiskt gillar att gå i skolan. Men säker kan man ju inte vara - ibland säger de att det är kul, ibland säger de att de inte vill gå till skolan. Vem har inte känt så?

     Så i dag var det spännande - jag fick en första rapport från Cecilias lärare om hur hon ser på Cecilias närvaro i skolan och hur Cecilia lär sig och interagerar med lärare och elever. Betyg först från årskurs åtta, jo pyttsan! Efter tre månader i Kindergarten var det dags för delrapportering nr 1 av 3. Två sidor, där den ena är nedlusad av sifferbetyg - dem hoppar jag över. På sidan två återfanns dock lärarens personliga kommentarer om Cecilia och dem delar jag gärna med mig av, i egen översättning.

     "En fröjd att ha i klassen. Är omtänksam och hänsynsfull mot andra. Intresserad av att lära sig. Anstränger sig hårt. Börjar medverka i och bidra till diskussionerna i klassen och får mer och mer självförtroende."

     När jag läste för Cecilia vad hennes lärare hade skrivit blev hon glad som en lärka och stolt som en tupp. Nu råkar jag vara anhängare av betyg från tidig ålder (när de allvisa beslutsfattarna bestämde att det var för jobbigt för barn i årskurs 3 att få betyg skrev vår tredjeklass brev till de höga makthavarna och upplyste dem om att vi barn hade en annan uppfattning och att vi ville ha våra betyg - det var illa nog att ha behövt vänta i tre år och ännu värre att behöva vänta i ytterligare tre. Som om de brydde sig - de visste ju bättre än vi vad som var bäst för oss.). Och det är klart att det är roligt att få betyg när de är så bra.

     Men ändå. Good job, Cecilia!

Flogstavrålet

Jag glömde ju skriva en grej om resan upp till San Francisco, eller rättare resan till Santa Clarita, fem mil norr om Los Angeles...
     När vi hade kört i närmare fem timmar hörde vi hur det tutade för fullt. Vi kom runt en kurva och det var som en kakafoni - det lät som att alla tutade. Men vad har hänt?, undrade vi. Vi såg inga brandbilar, ambulanser eller polisbilar, så någon olycka kunde det inte vara fråga om, tänkte vi. Och att folk helt plötsligt skulle börja tuta för att det var kö, det trodde vi inte. Men vad var det då fråga om?
     Så kom vi runt ännu en kurva och puttrade sakta, sakta in i en tunnel - en ganska lång en. Och där lät det som mest! Så gick det upp för oss: alla tutade i tunneln, bara för att de körde i en tunnel! Under någon minut lät vi oss fascineras av de omgivande bilisternas barnsliga beteende och bara hänfördes över människan som djurart. För att sedan helt ge oss hän! Vi tutade och tutade och tutade och hade larvigt kul.
     Och se: frustrationen över den myckna trafiken försvann som genom ett trollslag! Det var ju tvärtom bara kul att det var så brutalt många bilar i tunneln och att man fick tuta så länge! Och så påminde det om det s.k. Flogstavrålet i Uppsala, där studenterna i bostadsområdet Flogsta kl. 22 varje kväll öppnar sina fönster eller ställer sig på höghustaken och bara skriker - i fem minuter! Det gör underverk för tentaångesten.
     Nu är vi hemma i L.A. igen, efter vår nordliga utflykt. Ett längre reportage kommer, men det korta ser som så: akvariet i Monterey - wow, vägen mellan Monterey och San Simeon - dubbelwow, vägen mellan Camarillo och Malibu - trippelwow. Men bäst var nog poolerna på motellet i natt, där det lilla spat höll säkert 40 grader Celsius. Där låg vi länge!