Flogstavrålet

Jag glömde ju skriva en grej om resan upp till San Francisco, eller rättare resan till Santa Clarita, fem mil norr om Los Angeles...
     När vi hade kört i närmare fem timmar hörde vi hur det tutade för fullt. Vi kom runt en kurva och det var som en kakafoni - det lät som att alla tutade. Men vad har hänt?, undrade vi. Vi såg inga brandbilar, ambulanser eller polisbilar, så någon olycka kunde det inte vara fråga om, tänkte vi. Och att folk helt plötsligt skulle börja tuta för att det var kö, det trodde vi inte. Men vad var det då fråga om?
     Så kom vi runt ännu en kurva och puttrade sakta, sakta in i en tunnel - en ganska lång en. Och där lät det som mest! Så gick det upp för oss: alla tutade i tunneln, bara för att de körde i en tunnel! Under någon minut lät vi oss fascineras av de omgivande bilisternas barnsliga beteende och bara hänfördes över människan som djurart. För att sedan helt ge oss hän! Vi tutade och tutade och tutade och hade larvigt kul.
     Och se: frustrationen över den myckna trafiken försvann som genom ett trollslag! Det var ju tvärtom bara kul att det var så brutalt många bilar i tunneln och att man fick tuta så länge! Och så påminde det om det s.k. Flogstavrålet i Uppsala, där studenterna i bostadsområdet Flogsta kl. 22 varje kväll öppnar sina fönster eller ställer sig på höghustaken och bara skriker - i fem minuter! Det gör underverk för tentaångesten.
     Nu är vi hemma i L.A. igen, efter vår nordliga utflykt. Ett längre reportage kommer, men det korta ser som så: akvariet i Monterey - wow, vägen mellan Monterey och San Simeon - dubbelwow, vägen mellan Camarillo och Malibu - trippelwow. Men bäst var nog poolerna på motellet i natt, där det lilla spat höll säkert 40 grader Celsius. Där låg vi länge!