Dröm och verklighet

När Sara fick sitt uppdrag i Los Angeles försökte Andreas med alla argument som han kunde hitta på få till det så att familjen stannade hela februari månad ut. Det var oerhört viktigt, av en hel radda olika anledningar. Anledningarna var egentligen tre, alla baserade på någon form av dröm.

1. Vi skulle ut på vägarna i främst Kalifornien och bo i husbil och därigenom förverkliga en gammal dröm att upptäcka USA med bil.
   
2. Vi skulle vara i Los Angeles över Oscarsgalan, för att om möjligt slinka in på evenemanget eller i vart fall vara där - på Hollywood Boulevard vid the Kodak Theatre - för att därigenom "live the dream" och på plats uppleva drömfabrikens främsta årliga skådespel.
3. Andreas såg för sin inre syn hur han sprang L.A. Marathon den 1 mars i strålande sol.

Hur blev det då? I verkligheten?

     Tja, i ursprungskalkylen ingick inte att Cecilia och Alice skulle gå i amerikanska skolor. Men när de nu gör det och det är så himla häftigt ger vi oss inte på något nomadliv. Simple as that!

     Oscarsgalan är i morgon kväll. I morgon bitti åker vi dock till San Francisco, för att Sara ska arbeta där i två dagar och vi andra vill se mer av staden. Vi kanske kollar på Oscarsgalan på TV på hotellet...

     Och Andreas har sedan ankomsten till L.A. sprungit som längst 10 km. En gång. Han har förvisso också sprungit 5 km. En gång. Andreas är f.n. något slags medeldistansare och skulle skada sig allvarligt i ligament och allt möjligt om han plötsligt sprang 42 km på asfalt. Så det blir inget med det.

     Snopet? Nej, inte det minsta. Bara ett bevis på hur svårt det är att föreställa sig hur saker och ting kommer att bli, i en okänd framtid på en okänd plats. Och ett bevis på hur verkligheten skiljer sig från drömmen.

     Så våra drömmar har inte slagit in. Men i stället har vi fått upplevelser och erfarenheter som vi aldrig hade kunnat drömma om!

RAMBO

Ni som har följt bloggen vet att Andreas de senaste månaderna har haft ett enda mål i sikte: att springa engelska milen på under 6 minuter. Alla frågar sig samma sak: kommer han någonsin att göra det? Säger inte hans gamla stela kropp ifrån? Borde han inte lägga ner projektet och inse att han han är för gammal för sådana här påfrestningar?

     I dag var det "test out" på Extreme Boot Camp Santa Monica. Testet är trefaldigt: gör så många push-ups du orkar på två minuter, gör så många sit-ups du hinner på två minuter och spring den engelska milen (1 609 m) så fort du kan.

     För sit-ups gäller att medan någon håller i dina fötter ska du med böjda ben göra fulla sit-ups så att ryggen är vinkelrät mot marken. Vill du ta paus gör du det i upprätt läge, utan att hålla i något. För push-ups gäller att du har händerna bredare isär än axelbrett, ungefär i brösthöjd och att du har spikrak kropp och går hela vägen ner och hela vägen upp. Vill du ta paus gör du det i översta läget, utan att sätta i något knä. För milen gäller bara att springa så fort du orkar.

     OK, här kommer ett modigt avslöjande. Andreas gör 35 regelrätta push-ups på två minuter. I september gjorde han knappt 10. Andreas gör 55 regelrätta sit-ups på två minuter. I september gjorde han knappt 20. Andreas väger i dag under 75 kg - det har han inte gjort på över 15 år. Andreas har i dag 10 % kroppsfett och ett BMI på 22,4. Frågan är om han någonsin har haft sådana låga värden.

     Men milen då? För att öka trycket på sig själv och verkligen tvinga sig själv att ge allt har Andreas de senaste veckorna sagt till alla bootcampare att han siktar på en sluttid på 5.55. Vid startlinjen dyker det så upp en kille - vi kan kalla honom Brady, eftersom han heter så - som säger att han siktar på 5.30. Den ultimata haren! På test out day! Strategin för loppet blev nu enkel: ta rygg på Brady, häng på så länge det går och spring som du aldrig har sprungit förut! "Run, Forrest, run!".

     Brady sprang i mål efter 5.43 och Andreas bara 9 sekunder senare. Andreas sprang milen på 5.52!!! Det är en halv minut snabbare än i september. Denna ansträngning gav blodsmak, våldsamt hävande bröstkorg med kraftiga smärtor i luftrören och näst intill obrukbara ben. Och lämnade en helt oslagbar känsla av stolthet efter sig. We did it! , som Dora och hennes kompisar brukar sjunga när de har klarat alla prövningar och nått sitt mål.

     För sin ansträngning inte bara i dag utan under hela boot camp de gångna månaderna belönades Andreas med "the distinction of: RAMBO".

     Ja, Andreas är stolt! Men inte nöjd. Utmaningen har bara börjat. Paolo Roberto gör något som han kallar "den flygande italienaren", där han trycker ifrån i sina push-ups så att han lämnar marken och klappar både händer och fötter innan han landar och gör nästa. Det kan Andreas inte göra. Men han ska!

Saker jag kommer att sakna, #4

Med tre barn blir en vanlig personbil, t.ex. Ford Mondeo eller Saab 9-5, snabbt trång. Om hela familjen är lastad får inga kompisar plats, av rent fysiska skäl. Packningen får stuvas i takbox. 

     Vilket lyft då att fara omkring i en sjusitsig SUV, med massor av plats! Fällbara säten, drickahållare överallt, bra sikt (i alla fall framåt) och möjlighet att köra både kompisar och packning. Lägg till det en V6:a på 252 hästar och billig bensin, så åker man gärna bil hur länge och långt som helst. Och eftersom solen nästan alltid skiner och man får ett ständigt flöde av västkustmusik i radion glider man fram i ett slags evig Hollywoodkänsla.

     Så vår pärlemorglittrande Suzuki XL7 kommer jag att sakna när jag kommer hem!

Saker jag kommer att sakna, #3

När man är på nöjesparker eller s.k. temaparker är det svårt att klara mathållningen så där hälsosamt som man skulle vilja. Kön till en attraktion kanske tar 35 min i stället för angivna 15 och plötsligt har blodsockerhalten sjunkit under den kritiska nivån - nu måste något fort in i systemet för att inte den slumrande surgubben ska vakna och visa upp sitt fula tryne.

     Det är då man får syn på dem. Och man bara måste ha dem. Motståndskraften är helt borta, man ger efter och dras till cafédisken som järnfilspån till en magnet. Och beställningen görs som i en handvändning, inte av en utan av två.

     Jag talar om Funnel Cakes. Ett helt hysteriskt onyttigt bakverk som smeker gommen och som gör Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet och dietfascister alldeles kallsvettiga. Funnel Cakes - ordagrant "trattkakor" - gör man av ett slags frityrsmet som man häller genom en tratt och ringlar ner i het olja. När kakan är färdigfriterad pudrar man över florsocker, vräker på glass, grädde och jordgubbar och mumsar sedan i sig den färska godbiten (för er som har varit i Delft i Holland påminner den lite om "Poffertjes à la Bill Clinton"). Godbiten är för övrigt stor som en normal middagstallrik. En chokladvariant i samma storlek kompletterar beställningen på ett föredömligt sätt och rundar av måltiden...

     Det kommer jag att sakna när jag kommer hem!

Saker jag kommer att sakna, #2

Här i USA gällde förr att det fanns massor av TV-kanaler, men sändningarna höll så usel teknisk kvalitet att det blev outhärdligt att titta på dem. Minns ni gamla klipp som visades i Sportspegeln med veckans mål i NHL-hockeyn? Att se pucken var omöjligt - det var knappt att det gick att urskilja vilka spelare som hörde till vilket lag.

     Men nu är det annat. På väggen i vårt vardagsrum hänger en 52-tums HDTV från Sharp som matas via HDMI-kabel från DVD:n och digitalboxen. I TV-utbudet finns nästintill varje kanal i såväl "vanlig" digital version som HDTV-format. I Boxers utbud hemma sänds endast SVT HD i Mälardalen och det händer knappt att jag tittar på SVT.

     Vilken fröjd det är att följa Bear Grylls överlevnadsäventyr på Discovery HD, när han mumsar benmärg från ett flugbemängt kadaver eller svingar ihjäl en orm och tömmer den på innehåll eller bara sätter tänderna i en nyfångad och vilt sprattlande lax! Bilden är så fantastiskt skarp och klar att man inte missar en enda detalj, som kan vara skillnaden mellan att överleva eller gå under i en extrem miljö.

     Lägg till detta att sändningarna är befriade från textremsor som annars skymmer den nedersta fjärdedelen av bilden och som hela tiden tvingar ögat att fokusera på texten i stället för på den som pratar eller det som händer. Tekniken hemma ska ju möjliggöra att man väljer att titta utan text, men det har hittills aldrig fungerat.

     Så extrem överlevnad och liknande infotainmentprogram i full HDTV utan text på en 52-tums supertv med surroundljud - det kommer jag att sakna när jag kommer hem!