A dream come true!

Jag har en CD hemma, som har snurrat och snurrat år ut och år in - jag tröttnar aldrig på den! Skivan heter Greg Mathieson The Baked Potato Super Live och är inspelad på jazzklubben The Baked Potato här i L.A. på tidigt 1980-tal (Greg Mathieson är keyboardist - helt sanslöst svängig). Ända sedan dess har jag velat gå på The Baked Potato någon gång i livet. Kunde det dessutom vara någon gammal husgud som spelade skulle det smaka mumma.

     Well - kolla skylten på bilden. GREG MATHIESON LIVE PÅ THE BAKED POTATO!!! Sån tur kan ju ingen ha, det går ju bara inte. Och vilka har han med sig? Några av världens främsta på respektive instrument, vad ger man? Abraham Laboriel på bas (jadå, han hoppar fortfarande omkring och slår på basen på sitt typiska sätt, 25 år senare - håret har grånat, det är allt!), Justo Almario på träblås och Bill Maxwell på trummor.

     Jag var givetvis där. Och det var hur bra som helst. Men mer om det senare - nu väntar horisontalläge och sedan upp med tuppen för att fara till San Diego och hälsa på Lundströms. Hårt liv!

En bra dag!

Ett fordon införskaffat! Ingenting mindre än en äkta Radio Flyer Big Red Classic ATW no 1800W av 2008 års modell! Tvåbensdrift, tar sig fram i princip överallt (ibland kanske lasten saknas när man är framme, men fram kommer man!). BioPower - motorn går på i princip allt organiskt, kan gå hur långt som helst på socker. Det enda är väl att den är trögstartad på morgnarna och att den lätt blir överhettad... Premiärturen som gick till Mothers' Beach klarades på ca 20 minuter, sedan var det tankpaus med yoghurt och ägg m.m.

     På eftermiddagen/kvällen strosade vi i Santa Monica och särskilt Third Street Promenade, som alla guideböcker talar sig varma för. Med L.A.-mått mätt var den ju fantastisk - inga bilar, utan en ren gågata med butiker och kaféer. Som Svartbäcksgatan i Uppsala ungefär, eller Sergelarkaden i Stockholm... Nähä! säger min fru, betydligt charmigare! OK , som Biblioteksgatan då, fast något hundratal meter längre. Det bästa var dock att vi sprang på en belgisk bekantskap, i form av den helt fantastiskt mysiga cafékedjan Le Pain Quotidien. Förutom att de har suveränt bröd, gott kaffe och de obligatoriska våfflorna finns det alltid ett låååångt bord i mitten, som skapar bra stämning åt hela stället. Märkligt att ett bord kan göra det, men så är det faktiskt. I Bryssel var det poppis att käka sena och sjukt långa frukostar vid sådana bord, så det var goda minnen som väcktes till liv.

     Lite bilder från dagens semesterliknande aktiviteter finns på denna länk: http://picasaweb.google.se/sara.modig/NyaFordonetLiteBadOchLiteFika?authkey=H8uwghWj56Y#

Här bor vi!

Hur bor vi? Jo, i en alldeles lysande bra lägenhet några sekunders promenad (beroende på teknik och ålder bl.a.) från stranden. Vissa saker undrar man över, t.ex.: om man har varit på stranden och blivit alldeles sandig över hela kroppen, särskilt fötterna, hur fiffigt är det då att man kliver rätt in i vardagsrummet och ska gå över en ljusbeige heltäckningsmatta i tio meter innan man kommer till badrummet, där man kan vaska av sig? Ingen hall, ingen groventré, ingen sko- eller hatthylla, bara plums in vardagsrummet och ner i skinnsoffan! Man får dammsuga helt enkelt...

     Men dammsugaren - den har en roterande borste, som är kanon när det handlar om att rengöra heltäckningsmatta, men helt värdelös på hårda marmorgolv, som i badrummen. Om man nu har varit duktig och inte sandat av sig förrän i badrummet och kör igång dammsugaren, ja då får man en störtskur av sand över smalbenen som turbomaskinen piskar upp med borsten - förmodligen hamnar inte ett enda korn i påsen; de som inte blästrar dina smalben sitter som kaststjärnor i väggarna. Tänkte inte på det...

     Bilder på lägenheten hittar ni på denna länk: http://picasaweb.google.se/sara.modig/LGenheten

     Den som vill kolla VAR vi bor på t.ex. Google Maps eller Virtual Earth kan skriva in följande adress: 115 Galleon Street, Marina Del Rey, CA 90292, USA. Till den adressen kan man även skicka vanlig post, s.k. snail-mail. Lägg då till "#B" efter gatunamnet, så hamnar posten i vår låda.

Tisdagslunch på stranden

Jag ville inte till lillestranden i dag - dels ligger den längre bort, dels är den inte så kul för mig - så jag föreslog att vi skulle till den riktiga beachen. Nä, sa tjejerna. Men vi kan göra så här, sa jag, att vi går till den stora stranden och käkar lunch och så kan ni bestämma sen om ni vill bada där eller inte. Ja, så gör vi!, sa tjejerna.

     Bada, ja tjena... hade jag släppt tjejerna i det vattnet hade jag inte sett dem mera. Vågor som är fem gånger högre än en fyraåring väller in med ett rejält dån var femtonde sekund, reser sig i perfekta surfvågor som bryter i långa tunnlar och skapar ett skummande inferno, innan vattnet med ett sugande ljud virvlar tillbaka ut i oceanen igen. Magiskt! Se bilder och videor på följande länk. http://picasaweb.google.se/sara.modig/TisdagslunchPStranden

En hemsk upptäckt...

Vi var på stranden i dag. Förutom att Cecilia blev jagad och biten av en hund i vattnet så hände egentligen ingenting. Men som jag drack ett par kalla lager i går kväll och tar kaffe mer eller mindre intravenöst varje timme så fick jag efter lunch ett brådskande ärende till herrarnas. Där gjorde jag en hemsk upptäckt. På den vita porslinspjäsens ovansida stod det FALCON och den omisskännliga loggan med ett falkhuvud i profil återfanns strax bredvid. Jag blev alldeles kall - "Really cold!" - men tänkte att nej, nej - så kan det inte vara. Men så fanns det en informationsskylt bredvid, som talade om att genom FALCONs unika koncept sparades 40 000 gallons färskvatten varje år. Då gick det inte längre att blunda för sanningen - dessutom har jag ju alltid tyckt att det är något mystiskt med smaken på FALCONs öl. Det står alltså en hel rackarns förpackningsmaskin bakom varje ni vet vad, där det varje år fylls 302 833 burkar Export, Pilz eller BBQ Lager! Fy för den lede! Hur tillverkningen av Falcon Bayerskt går till vill jag inte ens tänka på.

Jätte-jetlag...

Tidsomställningen är sinnesjukt jobbig! De fem i familjen faller i sömn helt okontrollerat och sover på de mest konstiga ställen och tidpunkter - Jesper sover just nu på golvet i gästrummet, efter att först ha somnat under soffbordet. Efter den långa promenaden i går somnade Alice på soffan och sov sedan på Saras axlar under promenad nr 2, till "Mother's Beach" inne i marinan. Väl där kom vi på den briljanta idén att gå på restaurang. Där somnade Alice redan innan vi hunnit beställa någon mat, Cecilia precis innan hennes mat serverades och Andreas ungefär halvvägs in i sin mat. Sedan raglade alla ut till den beställda taxin, som tog oss den knappa kilometern hem. Ren tur gjorde att vi hann fram till sängarna innan det var för sent - alla låg som klubbade sälar före kl. 21. En lördagkväll.

     Ja, ja - ett effektivt sätt att vända dygnsrytmen snabbt, hann jag tänka innan allt blev svart. Sedan blev allt ljust - redan kl. 03! Då vaknade Alice och Cecilia och var pigga som mörtar och hungriga som vargar. Sara tog första dusten med att försöka övertyga dem om att det var natt och att vi inte skulle äta. Jesper vaknade kl. 04.30 och var inte mottaglig för argument angående dygnsvila eller begränsat födointag. Så upp och in till köket för att värma mjölk. Den gjorde honom tydligen vrålhungrig, så strax iväg igen för att göra gröt. Då var det ju kört att åberopa tidpunkten som en återhållande faktor på ätandet för resten av familjen, så fram med korvar, äggröra, rostat bröd, juice och kaffe. Och givetvis Cecilias doggy-bag från restaurangen, med fyra orörda hamburgare och pommes.

     Sedan lägrade sig ett sällan upplevt lugn och det var faktiskt riktigt mysigt - den gasoldrivna brasan i öppna spisen gjorde inte saken sämre. Men nu börjar klockan närma sig 07 och man är så slut att det är dags att gå och lägga sig igen. Yippikayey!