Doftämnen...

Häromdagen när jag klev ur duschen var Sara i badrummet och bytte blöjor på Jesper, som var dålig i magen. Gissa om det stank! Jag längtade intensivt tills han blir större och blöjfri och sa plågat till Sara att jag verkligen inte kommer att sakna den doften. "Jamen släng den och köp en ny då!", sa Sara!

     Hon trodde att jag återigen beklagade mig över min felköpta deodorant, som jag sprayade på mig samtidigt som jag sa det jag sa...

Mer trafik

De som har varit på besök hos oss och har åkt eller kört bil här har vid olika tillfällen behövt åka över s.k. speed bumps respektive speed humps. Vad är det för skillnad, undrar man?

     Här är det enkla svaret: humps är normalt sett lägre och längre och därmed mjukare att köra över. Bilar passerar sådana humps i ca 15 mph och kör emellan dem i ca 30 mph. Bumps däremot är högre och kortare och är riktigt otrevliga att köra över, så de flesta sänker farten till ca 5 mph.

     Så är det i alla fall tänkt. För oss som kör SUV:ar eller andra monsterbilar med hög markfrigång och svampig fjädring spelar det inte så stor roll. Man  bränner över såväl humps som bumps i 50 mph om man vill och det enda som skiljer är att bilen gungar under lite längre tid efter humps och att det låter ka-dok när man passerar bumps.

     Humpty Dumpty, däremot, är en barnsång som handlar om ett ägg och som heter Lille Trille på svenska. Men det är ju något helt annat. Apropå barn så har våra barnvakter nu åkt hem - finns det några hugade efterträdare? Skynda, skynda - bara sju veckor kvar!

Close encounter...

I USA finns (överallt utom i staden New York) en jättebra trafiklösning: man får svänga höger vid rött ljus. Man ska egentligen stanna helt först, men det är det nästan ingen som gör. I USA finns även en jättefånig trafiklösning: stopplikt från alla håll i en korsning. Den får köra först som kom fram till sin stopplinje först.

     Kombinationen av reglerna kan dock skapa förvirring, så i dag när jag kom fram till en ljusreglerad korsning med rött ljus, men med en separat svängfil åt höger med stopplikt, så bromsade jag bara in lite lätt och kollade att det var fritt och körde sedan vidare. 

     "Ooooooaaaaaaaooooooooaaaaaa" lät det då helt plötsligt bakom mig, och i backspegeln såg jag en av LAPD:s bilar med saftblandarna i full sving. "Oj, oj, bäst att lägga sig långt till höger så att han kommer förbi till sitt viktiga värv", tänkte jag och gjorde så. "Ouitt, ouitt" lät det då från polisbilen och i backspegeln såg jag att han helljusblinkade åt mig.

     Så in till trottoarkanten, stanna bilen och fundera på vad som nu skulle ske. Jag hoppade ur bilen för att tala med officern, som dock inte alls var intresserad av att föra några konversationer ute i det fria, utan med handen vid pilstolhölstret ropade: "Step into the car, sir!". Det gjorde jag.

     Officern upplyste mig om att jag inte hade stannat vid stopplinjen i korsningen där bakom oss. Nej, det fick jag ju erkänna att jag inte hade gjort. Efter att ha visat officern mitt körkort och förklarat att jag var endast tillfälligt i landet insåg han väl att det inte var någon större vits med att försöka lagföra mig, så han sa bara: "You gotta be careful!" och lät mig åka.

     Tur att han inte såg u-svängen över dubbla heldragna linjer följt av gasen i botten för att undkomma mötande trafik i tre filer som jag gjorde precis innan jag kom fram till korsningen med stopplikten...

Vad har hockey med krig att göra?

Innan NHL-matchen körde i gång i lördags hyllades the "Hero of the day": en armelöjtnant som tjänstgjort i över 16 år och som deltagit bl.a. i båda Irakkrigen. Publikens jubel var öronbedövande. Jag funderade på varför.

     Sedan framfördes USA:s nationalsång av en countrytenor (icke att förväxlas med countertenor; vid närmare eftertanke föreligger dock ingen förväxlingsrisk...), till ackompanjemang av det subtilaste av alla instrument, hockeyorgeln! Jag har hört nationalsången hundratals gånger, men jag har ärligt talat aldrig lagt märke till orden. När jag nu i lördags tog tillfället i akt och lyssnade till vad de egentligen sjunger om förstod jag plötsligt varför.

     Min enkla analys är att amerikanerna måste betecknas som ett krigarfolk. Landet har erövrats i kamp med dem som bodde här först, med dem som först koloniserade delar av landet och med själva naturen, kan man väl säga. Unionen bildades en gång i tiden av en utbrytargruppering som helt enkelt ville ha landet för sig själv och som inte ville låta sig styras av England, som ju rätteligen ägde och styrde landet som en del av det engelska samväldet. Det amerikanska revolutionskriget pågick 1775-1783. Sedan dess har unionen i princip konstant varit i krig. Gå in på http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_conflicts_in_the_United_States och se själva. Man tror nästan inte att det är sant, men det är det ju.

     Angrepp mot USA som statsbildning har rent faktiskt skett upprepade gånger från externa agressorer, liksom från utbrytargrupperingar och upprorsmakare inom landets gränser. För att inte tala om alla gånger då USA har upplevt sig angripet eller i vart fall ansett att något av dess intressen varit i fara. Lägg till detta att fyra av unionens presidenter har mördats, att mordförsök har utförts mot ytterligare fyra presidenter och att terrorister har angripit viktiga byggnader i tid och otid (ambassader utomlands, WTC 2 ggr, Pentagon, Vita huset m.fl.), så börjar man ana vidden.

     Det som erövras med våld måste försvaras med våld, så enkelt kanske sambandet ser ut (det skulle kunna appliceras på Israel också, om man verkligen vill förenkla saker och ting). Och då måste man ha en krigsmakt som ständigt är på tårna. Och denna krigsmakt måste ständigt bemannas. Och de som hörsammar kallelsen och offrar sig för att alla amerikaner ska kunna leva trygga och fria hyllas som hjältar. Det kanske de är också, men som gammal vapenvägrare har jag lite svårt att frigöra mig från pacifistidéerna och acceptera krig som en lösning på en konflikt. Tur att jag inte kan bli president i det här landet, det skulle ställa mig inför alldeles för många och svåra dilemman.

     Men hur kan alla dessa funderingar dyka upp i hjärnan när man hör USA:s nationalsång inför en hockeymatch? Texten! Den skrevs av en ung advokat som hade fått i uppdrag att förhandla med engelska flottan om att en tillfångatagen och till döden dömd amerikansk läkare skulle friges. Året var 1814 och det var krig mellan England och USA igen. Denna gång ett rent terrorkrig från engelsmännens sida för att amerikanerna inte skulle stödja fransmännen i Napoleonkrigen i Europa, som tack för den massiva hjälp amerikanerna hade fått från fransmännen i sin revolution mot England, ja ni fattar. Engelsmännen brände bl.a. ned Vita huset - så det Vita huset som Obama ska flytta in i om en vecka är en kopia av det ursprungliga, byggd på ruinerna av det första Vita huset.

     Förhandlingen lyckades, men advokaten och läkaren hölls kvar på engelska skepp under det att flottan oavbrutet under 25 timmar bombarderade det sista amerikanska fäste - Fort McHenry - som skyddade huvudstaden. I skenet av granatelden såg advokaten den amerikanska flaggan alltmer sargad vaja på fortet under natten, tills han utmattad somnade på golvet i sin cell. När han vaknade var allt tyst och han undrade oroligt hur striden hade avlöpt. När han kravlat sig upp till cellfönstret såg han i morgonsolens strålar att Stjärnbanéret alltjämt vajade över fortet. Han insåg att den engelska flottan skjutit slut på all sin ammunition och förlorat slaget. Upprymd över den amerikanska segern och rörd av soldaternas outtröttliga kamp krafsade han genast ned en dikt, på baksidan av ett brev som han hade i fickan. Dikten fulländades senare på ett närbeläget värdshus, sedan han och läkaren hade satts i land. Bara dagar senare hade en förläggare insett att dikten passade till en gammal engelsk dryckesvisa och tryckt upp noter med text och allt, och detta alster reproducerades sedan i flera dagstidningar längs hela östkusten och - resten är historia, som det heter.

     Sången är nästan osångbar, eftersom den sträcker sig över 1 ½ oktav och orden bara delvis passar med melodin (det senare enligt min uppfattning). En amerikansk humorist har skrivit att det var när engelsmännen hörde sången sjungas som de flydde i skräck för att aldrig mer gå i krig mot USA. Fjärde och sista versen slutar så här: 

"Then conquer we must, when our cause it is just,

And this be our motto: 'In God we trust.'

And the star-spangled banner in triumph shall wave

O'er the land of the free and the home of the brave!".

     Varje amerikan lär sig alltså utantill och sjunger vid alla möjliga sammanhang, inklusive idrottsliga sådana, en sång som hyllar landets modiga krigare och invånarnas obändiga stridsvilja, symboliserat av den i triumf vajande unionsflaggan (som ju dessutom alla skolbarn svär trohet till varje morgon). Ganska långt från det naturromantiska epos som vi själva sjunger i vårt land, där ju texten till och med riktar sig direkt till själva naturen. Och där någonstans ligger kanske ytterligare en förklaring till skillnaderna mellan svenskar och amerikaner.

NHL-hockey i the Staples Center

Vi var på NHL-hockey i lördags. I Los Angeles Kings fantastiska arena, the Staples Center, såg vi hemmalaget ta emot New Jersey Devils. Kom i håg avstånden i detta land: NJD måste flyga i över fem timmar för att ta sig hit till L.A. och måste sedan anpassa sig till en tidszon som ligger tre timmar efter deras egen. Matchens tredje period började för det lagets spelare alltså runt kl. 01.30, enligt den tid som deras kroppar normalt är anpassade efter. Det måste slita något fruktansvärt!

     Någon jet lag eller nattfrossa märktes dock inte hos gästerna, som i stället sopade banan med ungdomslaget L.A. Kings och visade hur man vispar in fem puckar i mål utan ansträngning. Första power play för gästerna var över efter tre sekunder och det andra efter fem sekunder - längre tid behövdes inte för att göra mål på hemmalaget. Kings lyckades slita sig till ett tröstmål, men fick spela av de sista 5-10 minuterna inför en allt mer glest befolkad arena - folk tröttnade och gick hem, helt enkelt.

     Förutom den trista hockeyn var det en upplevelse att vara där! Komplett med hockeyorgel, trådsmala modelliknande tjejer med magen bar åkandes på skridskor ungefär som Bambi, gigantiska ölglas och pop corn-hinkar i näven på nästintill varje åskådare, för spelet helt onödiga pauser på grund av tevemediets krav på reklamavbrott, larviga publiktävlingar i dessa pauser samt det tydligen obligatoriska slagsmålet mellan några spelare med kastade handskar i slutet av tredje perioden.

     Själv kom jag på en lysande idé, eller om det var tvärtom: så fort ett sånt där töntigt slagsmål utbryter släcker man ner hela arenan. Man är som förblindad av det starka ljus som lyste alldeles dessförinnan, så om ljusen släcks ser man precis ingenting - inte en chans att någon kan fortsätta slåss då. Dessutom blir det inga tevebilder som kan vevas i repris och slow motion i all evighet i något slags våldsfascination, som tevekommentatorerna givetvis absolut tar avstånd i från.

     Annars var det bestående intrycket att publiken verkade helt ointresserad av själva idrotten och av att stödja sina lag. Inte ens när Kings låg under med 0-3 och öste på framåt för en reducering hördes några hejarop, ramsor eller sånger. Inte undra på att de behöver sina hockeyorglar!

     Ett annat bestående intryck från kvällen återkommer vi till i ett senare inlägg. Spännande!

Celebrations time, come on!

Men ursäkta, nu har vi hamnat efter igen. Vi har besök från Sollefteå och inte kunde vi väl ana att de hade sådant tempo i kroppen i det innersta av Ångermanland. Vi hinner knappt hålla jämna steg med besökarna från urskogen i flängandet mellan Kristallkyrkan i Garden Grove i söndags, helt andra sorters tempel i Las Vegas under veckan, spökstäder i öknen, sportpalats i form av NHL-hockey i the Staples Center i downtown Los Angeles i går kväll och 2 ggr strandliv vid Venice Beach i dag.

     I morgon väntar bilutflykt längs Pacific Coast Highway till Santa Barbara, men då får vi "locals" vackert återgå till vardagen, med morgonträning, skola och arbete. Det ska bli skönt att vila upp sig!

     Men i dag var det helg och högtidsdag, och Sara och jag gavs möjlighet att på tu man hand ge oss i väg ut och göra något för oss själva. Härligt! Men vad var det för en högtidsdag, kanske ni undrar. Åhh, inget annat än vår bröllopsdag - den 17:e i ordningen, själva bröllopsdagen oräknad. Vi har väl inte fullt ut anammat "Yes, dear!"-principen (se inlägg den 10 november 2008) ännu, men arbetar på det och har i alla fall kommit en bit på väg.

     Att sammanfatta 17 års äktenskap på en blogg skulle ta alldeles för mycket plats och är väl egentligen inte intressant för några andra än oss själva, så det låter vi bli. Vi kan bara konstatera att egentligen ingenting har blivit som vi föreställde oss, men att det har blivit bra ändå. "En får va gla att en ble som en ble, när en ente ble som en sulle", som en kär vän en gång så vackert uttryckte sig.

     Vi firade av oss själva på en av de mera "hajpade" krogarna här i Marina Del Rey - the Warehouse Restaurant ("Southern California's Most Celebrated Waterfront Eatery"), där vi utöver bubbeldricka avnjöt sniglar, skaldjursravioli, hawaiiansk kyckling med jätteräkor och krabbfylld lax med hummersås... Mmm, det var smarrigt!

     Och vet ni vad? Värmen har återvänt till L.A. - i dag har vi haft en bit över 20 grader i skuggan och temperaturen är stadigt på uppåtgående - så vi kunde sitta ute, på restaurangens veranda, med utsikt över de stilla knirkande båtarna i marinan och med en gigantisk och nästan gyllengul månskiva hängande över det spegelblanka vattnet. ("Vinden har somnat i båtarnas segel; ut över Marina Del Reys spegel tonerna ila, måsarna vila - tysta i månens ljus", som ju redan Evert Taube diktade när han var här, eller hur det nu var.) Det var första gången vi kunnat fira vår bröllopsdag i skön värme utomhus - kan det månne bli repriser i framtiden?

     Vi återkommer med reportage om Las Vegas, om spökstaden Calico (frågan är vilken av de nämnda städerna som är mest spöklik), om NHL-hockeyn m.m. framöver.