Prinsessbakelser

I dag styrde vi kosan norrut, mot ett ställe i San Fernando som heter Panorama Mall. Anledningen var att staden L.A., med diverse förvaltningar och frivilligorganisationer anordnade en "Preparedness Fair". Vad man ska vara beredd för? Alla slags naturkatastrofer, som ju i detta land är mycket mer vardag än i Sverige. Framförallt handlar det om jordbävningar i detta område. Statistiskt sett så har en stor jordbävning, med avsevärda materiella skador drabbat södra Kalifornien ungefär vart 150:e år, och om jag minns rätt är det nu lite drygt 150 år sedan den förra... Därför kommer också, i november, den största katastrofövningen i L.A.:s historia att äga rum - the Great Southern Californian Shakeout.
     Familjen Modig har därför påbörjat sina förberedelser genom att a) införskaffa vatten i stora, dock inte enligt experterna tillräckliga, mängder vatten och konserver, b) inhandlat kombinerad ficklampa, laddare, larm och radio som kan gå på handkraft via vev, c) sno åt sig så många gratis första-hjälpenpaket vi kunde vid dagens evenemang samt d) ta emot ett multiverktyg för att stänga av gasledningar och vatten samt gräva i bråte och damm - också det vid katastrofmässan.
     Aktiviteter fanns för alla åldrar. Tjejerna överöstes med pedagogiska målarböcker om elsäkerhet, vatten, katastrofberedskap och naturvård, stickers och kritor. Deras stora behållning var dock inte mässan, utan affärerna i köpcentrumet. Mallen ligger i ett område som verkar till absolut största delen bebott av människor med latinamerikanskt och i viss mån asiatiskt påbrå - snacka om att Jesper och Alice fick uppmärksamhet för sin hårfärg. Om det är det faktum att latinamerikanska kvinnor i genomsnitt har en färgskala som tillåter mer färg och glitter än vad en blek svenska vågar sig på, eller vad som är orsaken må vara osagt - Alice och Cecilia hittade i allafall en affär med accessoarer som glittrade och glimmade i starka, lysande färger och där de tillbringade många, långa minuter (för mamma) med att leta en födelsedagspresent till mig. Det är ju bra att några i familjen har framförhållning när det gäller högtidsdagar!
     Vidare hittade de också en affär som var fylld med vackra barnklänningar i taft, duchesse, siden och sammet... och där, där, hängde i skyltfönstret de allra vackraste prinsessklänningar! Snälla mamma lät tjejerna gå in för att titta närmare på klänningarna. Väl inne kunde de ju få prova också - hela min barndom gick åt att drömma om prinsessklänningar, givetvis måste ju mina döttrar få chansen att leva ut min, hoppsan sin menar jag naturligtvis, dröm... Väl på döttrarna blev effekten av klänningarna bara för mycket av  "a match made in heaven" för att mamma skulle klara av att stå emot köplustan...
     Resultatet ser ni på bilden. De har lekt hela eftermiddagen, och jag (mamma) mååååste bara vara prinsen som båda ska gifta sig med, bara balen börjar... Som tur och festligt är går lekarna in i varandra och omlott och... så plötsligt var jag visst Diego igen, som tillsammans med Dora skulle rädda djuren för X:e gången i ordningen. De saknar inte fantasi!

Elevator speech!

I dag i hissen i det tjusiga köpcentrumet The Grove utspann sig följande dialog.

     Amerikansk kvinna, utbrister: "Oh, how lovely, beautiful children! How old are they?". Vänder sig till Cecilia och frågar: "How old are you?"

Cecilia: "I am five years old."

Amerikanska kvinnan: "And what's your name?"

Cecilia: "My name is Cecilia."

     Va? Denna prestation belönades med en pretzel med kanel och socker.

Världens bästa skola?

När vi kom hit var vi helt inställda på att pappa Andreas skulle ha alla barnen hemma och bedriva ett slags hemundervisning i engelska och givetvis skulle alla genom detta komma närmare varandra och vara harmoniska och ha det underbart tillsammans. Vi härdade ut i två veckor, sedan fick alla något slags spel, en efter en. Så iväg och leta aktiviteter för barnen - skola trodde vi inte att barnen skulle få gå i, så vi kollade inte ens förrän häromdagen. Som Sara sa - man kan inte få mer än ett nej. Men vi fick inte nej, utan ja. Vi ska bara fixa fram ett "shot record" (d.v.s. gula kortet från BVC...) för varje barn och fylla i ca 4 ton papper och givetvis avsvära oss alla krav gentemot samtliga inom hela skolväsendet i 15 generationer framåt och bakåt (jfr Extreme Boot Camp) så är ungarna internerade bakom låsta grindar och 3 m höga staket sex timmar om dagen.
     Detta blir intressant för hela familjen! Hur ska det gå för Cecilia, med sina uttalsproblem att bemästra engelska - ett nytt språk, som hon hittills bara nosat på. Hur ska det gå för Alice, som ibland sluter sig som en mussla och fräser "Säg inget!" eller "Prata inte med mig!" när hon blir stressad eller blyg eller känner sig utsatt. Hon kan knappt ett ord engelska - kan hon leka hela dagarna med ungar som bara pratar detta språk? Kommer tjejerna att lära sig något, kommer de att tycka att det är kul, eller skickar vi dem rakt in i ett veritabelt h-vete, som kommer att ge dem djupa trauman som de 35 år senare kommer att betala dyra pengar för att få behandling för hos en psykolog? "Vi får se!", som Alice brukar säga.

     Att tjejerna nu ska börja i amerikansk skola får en att fundera. Jan Björklund orerar om att Sverige ska ha världens bästa skola och att lärarna måste ha högre löner för att detta ska kunna bli verklighet m.m etc. Really? Medianlönen för en lärare i Elementary School i USA är strax under 50 000 dollar per år, motsvarande 330 000 kr/år. Det är en månadslön på 27 500 kr. Är den särskilt hög? Kom ihåg att man med denna lön ska betala allsköns saker som är skattefinansierade i Sverige, som skolgång för barnen och diverse sjukvårdsförsäkringar. Det kan alltså inte vara lärarnas löner som gör att så många Nobelpris går till forskare i USA eller att amerikanska akademiker har ett sådant genomslag i världens samlade vetande. Det måste vara något annat.
     Kan det vara ordning och reda? I ansökningspapperen till skolorna här ingår bl.a. ett dokument som innehåller "General Schoolwide Rules", "Corridor Rules", "Lunch Bench rules", Playground Rules" och "Restrooms Rules". Det handlar om vänligt uppträdande, att följa givna instruktioner - direkt! - att sitta kvar medan man äter och räcka upp handen för att få lov att gå från bordet m.m. Detta papper ska föräldrarna gå igenom med studenten (så kallas även dagisbarn) före skolstart och skrivas under av föräldrarna och ges in till skolan. Varje vecka hålls på skolan sammankomster där studenter som har uppfört sig väl uppmärksammas och belönas. 

     Det finns en dress code också. Den föreskriver att kläderna ska vara hela och rena, lämpliga för de aktiviteter som bedrivs vid skolan, inte utmanande eller stötande m.m. Inga stora eller värdefulla smycken är tillåtna och inte heller smink. Dessutom ska håret vara "neatly groomed so as not to hinder eyesight or cause unusual attention". Sug på den! Denna dress code skall gås igenom av studenten och hennes föräldrar och skrivas under av båda och ges in till skolan. Kom ihåg att nu talar vi om Kindergarten och Pre-K, som det heter, alltså motsvarande nollan respektive dagis (oops förlåt, förskolan)! I public school - inga tjusiga privatskolor här inte.

     Men nja, jag tror inte att ordning och reda är enda förklaringen till att många amerikaner är så framgångsrika och har en sådan obändig lust att sikta mot stjärnorna och stödja och heja på alla runtomkring som gör det samma. Var är avundsjukan, var är missunnsamheten, var är lusten att racka ner på alla som har ambitioner, drömmar, mål och som arbetar hårt för att förverkliga dem? Finns inte. Är det månne här hemligheten ligger?

     I den svenska skollagen läser jag att den svenska skolan skall ge eleverna kunskaper och färdigheter samt, i samarbete med hemmen, främja deras harmoniska utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar. I läroplanen för skolväsendet (Lpo 94) läser jag att skolan har i uppdrag att överföra grundläggande värden och främja elevernas lärande för att därigenom förbereda dem för att leva och verka i samhället. Det andas närmast Platonisk människosyn, där individerna är reducerade till redskap i samhällets tjänst.

     Men vad läser jag i rektorns brev till föräldrarna i den skola där Cecilia kanske kommer att gå? Jo, att skolans personal och övriga inblandade i skolverksamheten även detta skolår måste fortsätta att arbeta som ett team för att skapa en atmosfär av lärande, "WHICH WILL ENABLE OUR BOYS AND GIRLS TO TURN THEIR DREAMS INTO REALITY". Kom ihåg att vi fortfarande talar vi om Kindergarten och Pre-K i en public school. Att så små barn har drömmar om framtiden tas på allvar. Men ingen ifrågasätter heller en 40-årings dröm om en bättre hälsa och starkare fysik. På min morgonträning ropar instruktörerna ”You can do it!”, ”You’ve got it”, ”It’s all up to you!”, ”Oh, yes you can!”, eller - den bästa - ”There’s no I can’t in Boot Camp!”. 

     Jag tror att hemligheten ligger i denna fullständigt självklara inställning här borta. Vad tror ni? Kanske kommer Alice i februari att ha bytt sitt ”Vi får se!” mot ”I can do it!” Vi får se!

Last man standing!

Titeln syftar normalt sett på en smart revolverman som lyckas lura två rivaliserande gäng och få dem att göra slut på varandra så att bara han själv återstår och kan rida/åka iväg mot solnedgången (Bruce Willis så klart, och Clint Eastwood i För en handfull dollar). I vårt fall syftar den dock på lille Jesper, som den 22 september 2008 stod helt på egen hand utan stöd och även gick ett par steg för första gången i sitt liv. Han har kämpat i flera månader och nu hände det - stort!

Lite bilder från vår vardag :-)

Visst skriver hon bra, min fru! (Se inlägg den 20 sep) Hon kan ju få ett köpcentrum att verka jätteintressant... Även jag tyckte att det var suveränt - dessutom erbjuds där ett slags dagisaktivitet varje torsdag, så det är möjligt att vi åker dit någon gång och spanar in. Jag ska inte skriva så mycket denna gång, men jag tänkte att ni kanske ville se lite bilder från en vanlig dag här hos oss. Här har ni dem! http://picasaweb.google.se/sara.modig/LiteBilderFrNVRVardag