Gott nytt år!

Göra ingenting

Tillbaka efter ett par dagar i öknen. Sara och Andreas styrde Suzukin i riktning mot de snöklädda bergen i öster på lördagseftermiddagen längs Interstate 10, som bar nästan hela vägen fram till Palm Springs. Att vi hamnade just i Palm Springs på vår föräldrasemester berodde främst på att "Ankis lista med L.A.-tips", dvs. den lista med tips på bl.a. the Grove som Sara fick av sin chef innan avresa, innehöll ett tips om hotellet Korakia i just Palm Springs. Bilderna på hemsidan är minst sagt lockande, som ni själva kan se. 

     När vi väl hade checkat in i Adobe-rummet, som utgjorde en liten egen påbyggnad på huvudbyggnaden, med dubbeldörrar ut mot innergården med varm pool och utomhuslounge med vattenfall, började vi undra vad vi egentligen skulle göra i Palm Springs. Vad var det för ställe egentligen? När vi ögnade igenom det turistmaterial som fanns på hotellet kändes det som att målgruppen för orten nog egentligen var samma som den för showen Palm Springs Follies, som säljer in sig med sloganen  "a celebration of the music, dance, and comedy of the 30's, 40's, and 50's with a cast old enough to have lived it!". Det är årtioendena, inte ålderskategorierna, vi talar om här. Ja, ja, vi är väl fördomsfulla och inte direkt purunga själva - vad hände egentligen - men lite bedagat var intrycket vi fick när vi bläddrade bland erbjudandena från plastikkiruger, spa:n, casinon och hotellbarer. 

     Bio måste finnas, bestämde vi oss för. Andreas har velat se Quantum of Solace (den senaste Bond), trots dåliga recensioner, så iväg för att leta efter någon bio där den gick. Vi hittade en i det mycket tjusiga centrumet The River, och hann med nöd och näppe avnjuta en middag på Cheesecake Factory innan. Mycket fantasilöst av oss. Filmen var för övrigt lika dålig i våra ögon som recensenterna uppfattat den  - för en gångs skull var vi och recensenterna överens. 

     Att vi skulle åka den roterande linbanan Palm Springs Aerial Tramway hade vi iallafall bestämt oss för innan vi for. Efter en ljuvlig frukost - fattiga riddare med färska jordgubbar, pinfärskpressad apelsinjuice och badbaljor med kaffe under apelsinträd och blommande bougainvilla - drog vi iväg mot bergen. Efter två timmars väntan vid dalstationen (tur att det var sol och härligt varmt) var det vår tur att bege oss upp till snön. Att det är ca en meter snö i St Jacinto-bergen var inget som vi hade kunnat begripa, så våra planer på att hika (fotvandra) fick snabbt ändras till att hjälpligt ta oss fram pulsandes i snön och storögt tittande på alla barnsligt glada amerikaner, mexikaner och japaner som njöt av pulkaåkning, snögubbebyggande och snöbollskrig. 

     Blöta byxben och nedkylda fötter är inte jättecharmigt, även om man befinner sig mitt ute i den kaliforniska öknen, så vi vände hemåt igen för att tina upp oss i poolen. Kvällens nöjen blev lite mer raffinerade än vår första kväll. Fördrink intogs i det tjusiga hotellet Viceroys bar, middag på en utmärkt asiatisk resto. Trevligt sällskap hade vi också, då min kollega Karin med man anlänt till Korakia under dagen (jag delar frikostigt med mig av Ankis tips) och visade oss rätt i Palm Springsdjungeln. 

     De visade oss rätt även vad det gäller hikningsmöjligheterna. Så på måndagen stegade vi iväg på Carl Lykkens trail, längs bergssidan över Palm Springs. Ingen snö, däremot gassande sol. Någon jättestrapats blev det inte, det var inte heller planen, men en dryg timmes promenad hanns i alla fall med. Härligt utvilade lämnade vi sedan Palm Springs och konstaterade att det där är väldigt lätt att göra - ingenting.

     På vägen hem började vi göra saker igen. I huvudsak hängav vi oss åt shoppingens ädla konst, föranledda därtill av att vi passerade en gigantisk outlet på vägen och att tjejerna behövde nya skor. Konstaterade att vad man betraktar som fynd är relativt - Armanikostymer för 1800 dollar kanske är billigt för andra. Inte för oss. Vi hittade dock billigare skor och några basplagg innan vi rätt utmattade gav oss tillbaka hemåt. 

     Farmor och farfar och barnen då? De har roat sig på lekplatserna i närheten, käkat hamburgare på Cheesecake factory och bakat både muffins och äppelpaj, som vi välkomnades hem med. Nu är det skönt att vara hemma igen!

God Helg!

Plötsligt upphörde inläggen - vad hände, drabbades de av en jordbävning, brand eller annat otyg som huserar därborta? Nä, det var bara julstressen som slog till. Men nu är julen vederbörligen avfirad på både svenskt och amerikanskt sätt och de välsignat oprententiösa mellanvardagarna här.

Konstigt att det blev stressigt egentligen. Någon mer low-key och downsizad jul har vi aldrig firat; dessutom kom farmor och farfar i fredags och föräldrarna borde därmed haft mer tid än någonsin. Men avlösningen gjorde snarast att vi slappnade av och därmed tappade den lilla ork vi hade kvar.

Så hur firade vi då vår svensk-amerikanska jul? Tja, på dagen före julafton jobbade Sara innan hon gav sig ut för att kompletteringshandla mat, julgranspynt och julklappar. Resten av familjen begav sig i solen till en lekplats och storhandlade därefter julmaten. Tvånget som åtminstone Sara känner hemma i Hässelby att allt ska vara jättejätteklart på julaftonsmorgonen infann sig inte - vi skulle ju fira i två dagar. På kvällen klädde vi musse pigg-julgranen - utan Piff och Puff dock.

Julaftonen avfirades med paket på morgonen och innan lunch, som bestod av ett någorlunda svenskt julbord. Trots att Sara proklamerat att hon minsann inte skulle ha någon svensk julmat bevekades hon av Andreas argument att till en julsnaps (som vi fick direktimporterad från Sverige) vore det ju faktiskt gott med sill... Så iväg till IKEA tidigare i veckan för att plocka det som eventuellt fanns kvar i sillkylen. Några köttbullar, rödkålsburkar och lingonsylt slank visst ner i kassen också. Gravlax fanns faktiskt - riktigt god dessutom - på vår Ralphs.

Efter jullunchen päste de vuxna i soffan medan barnen lekte med första dagens julklappar. Vi tittade också på Rudolph the Rednosed Reindeer, som är en klassisk amerikansk juldocksfilm. Tyvärr missade vi ABCs Disneyparad på morgonen; det hade antagligen varit rätt nära svenska Kalle. Sedan var det dags att äta igen - det var ju julafton för tusan! Vi körde stek med sås, cranberrychutney, yamspuré, brysselkål och potatis. Pumpkin Pie till efterrätt. Rätt amerikanskt, och himla gott.

Innan Cilla gick och lade sig på kvällen, gick vi ut och strödde Magic Reindeerfood på gräsmattan. Fodret bestod av havregryn och rött glitter. Det gjorde verkan eftersom barnens strumpor nästa morgon var fyllda med småprylar och varsin bok och miniatyrdocka från American Girl Store väntade på Cilla och Alice. Lyckan var fullkomlig!

Den obligatoriska juldagspromenaden skulle gå till vårt älskade Mother's beach. Det duggade lite när vi gick iväg, men vaddå, här kommer de svenske med buller och bång - det finns inget dåligt väder etc... Väl nere vid stranden blåste det småspik och regnade på tvären. Cheesecake Factory var juldagsstängt och lekplatsen var inte lockande i ruskvädret. Så hem igen med Radioflyern på släp och stoppa plaskvåta barn i varmt bad.

Ruskväder går dock bra ihop med bilåkande, så vi lastade turistbussen och begav oss mot downtown. Via sightseeing i bl.a. Chinatown och Hollywood Boulevard tog vi oss tillbaka hem för att tillaga och avnjuta vår Seabass (havsaborre). Tillagar man den i ugn med bara olivolja och salt blir den väldigt mild och kan med en bechamelsås, potatis och gröna ärtor lätt klå lutfisken i smak- och framförallt konsistensupplevelse.

Nu är julen avfirad och Andreas och jag ska imorgon bege oss till Palm Springs för att fira på egen hand. Barnen och farmor och farfar får husera här i L.A. innan vi återses på måndag för att förbereda nyår. God fortsättning till er alla!

Mera engelska

Via lustiga omvägar hamnade jag i dag på Komvux Gotlands hemsida, där man kan göra ett diagnostiskt test i engelska. Jag kunde inte motstå frestelsen, utan gjorde testet. Den automatiska rättningen visade att jag hade alla rätt och gav även följande information.

"Rekommendation

Du har tillräkligt med förkunskaper för att söka en gymnasial kurs i engelska."

Va? För det första kan man ju fundera på om man behöver gå en sådan kurs om man spikar testet. För det andra är det tveksamt om kursledningen har tillräkligt med förkunskaper för att leda kursen...

Jordbävning!

Märkligt. Här går vi och deltar i "Preparedness Fair", genomlever "The Great Southern Californian ShakeOut", fyller förrådet med torrvaror, vatten och andra förnödenheter, lär oss "drop, cover and hold on", allt för att vara beredda när "The Big One", den stora jordbävningen, inträffar.

     Och så inträffar den - i Skåne! Närmare 5 på Richterskalan och den kraftigaste jordbävningen i Sverige på kanske 50 år. Här borta har vi inte känt ens ett litet darr sedan vi kom hit, trots att det påstås inträffa jordbävningar här dagligen. Eftersom det verkar ha gått bra i Skåne får man ju tillåta sig att se det komiska i hela grejen!

Julbåtar och annat

I helgen var familjen Lundström på besök från San Diego. Vi hade bjudit in dem för att vi gemensamt skulle kunna beskåda den årliga julbåtparaden här i Marina Del Rey på lördagskvällen. En galet evenemang, där båtarna kläs i tusentals lampor och utrustas med lysande renar, tomtar, granar, snögubbar, skorstenar, julklappssäckar och allt annat juligt. Sedan lägger man till en ljudanläggning och så spelar man julsånger på högsta volym, medan man sakta glider fram genom marinan och imponerar på åskadarna. Och vi blev imponerade!

     Dagen efter var en klar och solig dag, med härlig luft som för ovanlighetens skull tillät oss att skåda bergen bortom Malibu i nordväst och Long Beach i söder. Men framförallt kunde vi beskåda surfarna! Vår strand är normalt inte den bästa för surfning, för den är inte tillräckligt långgrund. Men i söndags var det extremt högvatten, som i kombination med dyningarna efter en västlig storm gav helt perfekta surfvågor även hos oss. Vissa av surfarna kunde sina saker - de hoppade, svängde runt på en femöring, dök med brädan genom vågorna och hade verkligen full kontroll på både vågor och utrustning. Så då blev vi imponerade igen!

     Sedan blev det glass i solen. Det finns en glasskedja här borta som heter Cold Stone och som gör helt makalös glass - och oturligt nog ligger det en sådan affär alldeles nära oss, så det händer liksom bara titt som tätt att man slinker in där och sekunder senare står med en gigantisk våffla med hemgjord glass blandad med cookies och godis och... Lägg därtill en caffe latte från Starbucks på andra sidan gatan, så är lyckan gjord den dagen. Och en veckas boot camp omintetgjort...

     Apropå boot camp. I morse (måndag) regnade det. Och eftersom ingenting är lagom här borta vräkte det ned - det kom liksom kompakt vatten över en, som om någon stod och slängde hinkar med vatten över en, om och om igen. Hur många tror ni då kom till träningen? Kanske 25, som vanligt? Eller kanske 10, med hänsyn till vädret? Rätt svar: en (1). Har man sprungit fjällmaraton på myrmark i flera timmars ösregn låter man inte fysisk aktivitet hindras av lite vatten!

     Lite bilder från båtparaden och söndagspromenaden hittar ni här. http://picasaweb.google.com/sara.modig/LundstrMsPBesKMM#

Swedish Lucia

Vi har hunnit fira Lucia flera gånger om här borta, fast Luciadagen inte är förrän i morgon. Vi har varit på SWEA:s julbasar och firat lucia där. Vi har varit på svenska skolan och firat lucia där. Och i går var Sara och Andreas på stor bjudning i generalkonsulns, Nina Ersman, residens högt upp i Beverly Hills, med utsikt över hela Los Angeles. Där, på terrassen, i det flimrande blåaktiga ljusskenet från poolen, uppenbarade sig också ett luciatåg, som sjöng traditionella luciasånger i flerstämmiga arrangemang. Rätt udda.

     Julen rycker ju allt närmare, så vi har försökt hinna med lite julförberedelser också. Vi har deltagit i den årliga Christmas Walk på Montana Avenue i Santa Monica, som väl egentligen bara är en happening där alla affärer har öppet så att man kan shoppa loss, om man är lagd åt det hållet. Oavsett bakomliggande syften var det mysigt att gå gatan upp och ner och ta del av folklivet, provsmakningsstånden, musikunderhållningen och allt annat som fanns den kvällen.

     Vi har också byggt pepparkakshus hemma hos bekanta från svenska skolan - en årlig tradition sedan lång tid tillbaka, där alla bygger samma hustyp men sedan dekorerar husen helt efter eget tycke och smak med alla möjliga godissorter. Riktigt kul!

     Nu börjar vi fundera på om vi ska köpa gran också. Jajemen, det går att köpa gran här - det finns gigantiska granmarknader lite här och där. De ställen som tidigare sålde pumpor och halloweengrejer dygnet runt säljer nu julgrejer dygnet runt. Och vet ni vad? Alla granar som finns till försäljning här är perfekta Musse Pigg-granar, d.v.s helt koniska, gröna och täta. Inga små mischliga graneländen med fastfrusna grenar eller granar med grenar på bara ena sidan eller granar med grenar bara längst ner eller andra sådana varianter som man brukar få nöja sig med när man köper gran vid något av de olika idrottsföreningarnas försäljningsställen hemma i Stockholm. Om någon försökte sälja sådana granar här skulle han förmodligen först få stryk, innan han tvingades i konkurs.

     I kväll kommer tjejernas bästisar på besök, så då blir det pin livat. Tjejerna var hos dem i går, för de var barnvakter medan Sara och Andreas var på bjudningen på residenset. Då hade de kul! Och i morgon kommer Lundströms på besök - då ska vi titta på den årliga julparaden här i Marina Del Rey. En parad av båtar, i full julutstyrsel, på temat "Santa is coming to town". Det blir spännande!

     Lite bilder från de olika luciafirandena m.m. hittar ni här:  http://picasaweb.google.com/sara.modig/LuciafirandeMM#

The believe in me pledge

För några veckor sedan var det Red Ribbon Week här borta. Då firas minnet av Enrique Camarena, en federal antidrogagent (vid D.E.A.) som 1985 togs som gisslan i Mexico av drogsmugglare och senare dödades av dem. Veckan instiftades och sponsras av föräldraföreningen mot narkotika (http://www.nfp.org/), i syfte att skapa medvetenhet kring varje barns förmåga att skapa sin egen framtid och att ge varje barn den självkänsla som krävs för att göra det.

     Under veckan får barnen lära sig och svära följande trohetsed - mot sig själva.

I pledge allegiance to myself and who I want to be.
I can make my dreams come true, if I believe in me.

I pledge to stay in school and learn the things I need to know
To make the world a better place for kids like me to grow.

I promise to keep my dreams alive, and be all that I can be.
I know I can and that’s because I pledge to stay alcohol, tobacco and drug free!

Den trohetseden är en antidroganpassad variant på en ursprunglig ed, som går så här:

I pledge allegiance to myself and who I want to be, Cause I can make my dreams come true if I believe in me.

I pledge to stay in school and learn the things I need to know, To make the world a better place for kids like me to grow.

I pledge to keep my dreams alive and be all I can be, I know I can, and that's because I believe in me.

I pledge to do all these things and make my dreams come true, If you believe, and I believe, there's nothing we can't do!

Den trohetseden vore något att översätta och låta alla barn lära sig även i Sverige!

Och hur ser naturen ut - egentligen?

Jag kom just på att jag har glömt att berätta om en av höjdpunkterna under förra helgens långresa. En höjdpunkt som inte var det minsta väntad. På Pier 39 i Fishermans Wharf i San Francisco låg det - ett fotogalleri. Av okänd anledning släntrade vi in i galleriet och möttes av de mest fantastiska fotografier man kan föreställa sig. Eller rättare - som man aldrig för sitt liv kan föreställa sig.

     Efter att ha stått med vidöppen mun inför några av fotografierna lyckades jag till slut säga till guiden därinne att fotografierna var som tavlor och att det kändes som att fotografen målade med färger och ljus. Då säger pretto-guiden: "Yes, and you know what? Photography actually means just that, to paint with light!". Men vad fint då - det förhöjde ju upplevelsen, tack så mycket, tänkte jag och sa inte - det är säkert, jag sa det inte! - "Actually, dear, it means to write with light.". Någon måtta får det vara.

     I stället ignorerade jag guiden och koncentrerade mig på tavlorna/fotografierna. Till skillnad från mina bilder tålde dessa att förstoras upp till kolossalformat. Inte bara tålde, de blev helt fantastiska. I den svindyra presentboken blev det inte riktigt samma sak, så jag lät den ligga. Jag köpte inte heller något inramat fotografi för 500 dollar och uppåt... Jag bara tittade på fotografierna.

     Eftersom de ändå satt där läste jag även på de små informationstavlorna om vad fotografen använder för inställningar och filter. Utöver det alldeles nödvändiga polarisationsfiltret använder han inga filter över huvud taget. Det känns obegripligt när man ser hans bilder. Men säger han det, så. Han har givetvis en monsterkamera, med svindyr optik. Men han är väldigt sparsam med olika brännvidder, oftast använder han ett normalobjektiv på 150 mm. Han kör mest med dagsljusfilm, ofta med ISO 100, som alltså inte är ljuskänslig, men som i gengäld ger möjlighet till skarpa bilder. Han använder ofta bisarrt liten bländaröppning, ibland ända ned till f/64. Sådana bländaröppningar finns normalt inte på en vanlig kamera, så det säger en del om prisnivån på hans.

     Den som har fotograferat en del inser nu att med de inställningar som redovisats ovan måste fotografen använda långa slutartider, för att det över huvud taget ska komma in något ljus i kameran (visste ni förresten att "kamera" betyder ... nej, glöm det!) och för att filmen ska bli tillräckligt exponerad. Mhm, den kortaste slutartid jag kunde läsa mig till var fyra sekunder. Då hade han ändå fotograferat en mås som satt på ett stenblock - en väldresserad pippi, får man tillstå. Ofta låg han på runt 10-20 sekunder och ibland uppemot 45 sekunder.

     Nu har ni orkat läsa ända hit. Då får ni belöningen: fotografens namn och en gyllene länk. Fotografen heter Rodney Lough Jr och har en egen hemsida, http://www.rodneyloughjr.com. Gå dit, peka på Online Gallery, klicka på Photo Art Collections, klicka på Panoramas och sedan på någon av bilderna. Tar ni "Pondering the Pond - Pano"  får ni se måsen! "Mossbrae Falls", "The Monument Valley" och "The Wave" är några av mina favoriter.

     Alltså, vår egen Claes Grundsten i all ära, eller varför inte Mattias Klum - men de fotograferar världen som den faktiskt ser ut, om även på ett helt fantastiskt sätt. Den här killen däremot, han fotograferar världen som den inte ser ut, i vart fall inte för det mänskliga ögat. Han målar tavlor - med kamerans hjälp.

Men hur ser jag ut egentligen?

Häromveckan var det en dam på ett café som frågade mig: "Are you Michael Caine? Because if you are, your films are really great!". Och häromdagen kom en man fram till mig på en restaurang och frågade vilket land jag kommer från. Jag sa att jag kommer från Sverige. Varpå karln kläcker ur sig: "Oh, we thought you might be Swedish. Or Russian - you look like their prime minister, that Putin guy."

     Men vad i? Är det detta mina tidiga morgonpass har lett till - ett för tidigt åldrande? Vlamimir Putin är född 1952, Michael Caine 1933. Visst, jag har några gråa hår vid främst vänstra tinningen, och om de får mig att verka 35 år äldre får jag nog överkomma min motvilja mot att färga håret. Jag kanske ska fixa några schyssta tatueringar också - pappan till en av Cecilias klasskompisar äger och driver 4-5 tatueringsställen i Venice, så jag borde kunna få rabatt.

     Som motvikt till de ovan redovisade synintrycken får jag åberopa en dam som jag pratade med i The Vasa Park, en söndag i september. Hon fascinerades av mina barn och av det faktum att jag hade hunnit skaffa tre stycken. Och som hon sa: "But you are so young! What are you? 29?"

     Bullseye!

     PS. Bullseye visar sig vara en film, gjord 1990. Med MICHAEL CAINE i huvudrollen...

Västerlandets musikhistoria

ÄNTLIGEN!

     Efter 19 år har jag äntligen hittat Klippet, med stort K. Nitton år... Jag talar alltså om år 1989 - samma år som Sara och jag träffades och blev ett par på skofabriken, som det kallades, Betelseminariet. Men det finns mig veterligen inga klipp från den händelsen, även om den är väl värd att både bevara och berätta.

     Så vad hände då, 1989? Tja, Sovjetunionens ockupation av Afghanistan upphörde och demokratiska vindar började blåsa i hela Östeuropa, George H.W. Bush tillträdde som president i USA, seriemördaren Ted Bundy avrättades, P.W. Botha avgick som president i Sydafrika, Salman Rushdie tvingades gå under jorden, Exxon Valdez gick på grund utanför Alaska och läckte ut över 40 miljoner liter olja i ett av världens känsligaste hav, Solidaritet vann parlamentsvalen i Polen och - inte minst - Seinfeld sändes för första gången, något som skulle påverka hela världen under lång tid framöver.

     Men det var inte det jag fastnade för det året. Utöver Sara var det ett inslag på TV, som sändes mitt i natten någon gång i februari. Grammy-galan! Vid galan delades priser ut till bl.a. Take 6 för deras debutplatta (bl.a. i den självklara kategorin "Best Soul Gospel Performance by a Duo or Group, Choir or Chorus") och till årets gigant - Bobby McFerrin - som fick med sig inte mindre än fyra Grammys från galan. Minns ni låten som banade väg för hans succé? Jomen, "Don´t worry, be happy" - ett plågoris alltsedan dess, ungefär som Stevie Wonders "I just called to say I love you".

     Men nu var det inte priserna eller nomineringarna eller något sådant som jag fastnade för. Inte heller Bobby McFerrins prisskörd. Utan det var ett inslag mellan alla nomineringar, prisutdelningar och tacktal: en presentation av världens musikhistoria, alltsedan the Big Bang och fram till 1980-talets pop-era. Presentationen gjordes av Grammy-galans värd det året, Billy Crystal, ackompanjerad av "The Grammy Symphony Orchestra". Som bestod av: Bobby McFerrin...

     Med makalöst vokalartisteri av McFerrin och briljanta lustigheter av Crystal får man sig hela musikhistorien till livs, från apstadie-musik via lustmord på opera till elgitarrens genomslag. Jag tycker att inslaget håller hög klass och är väl värt att lägga fem minuter på än i dag. Klicka på länken: http://www.youtube.com/watch?v=0aBo8TerY4k, så får ni uppleva riktig "infotainment".

En Soccer Dad´s vardag

På engelska Wikipedia läser jag följande:

In North American social, cultural and political discourse, soccer mom broadly refers to a middle-class suburban woman who spends a significant amount of her time transporting her school-age children to activities such as soccer practice and music lessons. The phrase became popular during the 1996 United States presidential election campaign.

The male equivalent, soccer dad, is less-used because of the prevailing American cultural tradition that emphasizes engaged motherhood over engaged fatherhood.

     Nu finns det dock en Soccer Dad i Marina Del Rey, hur oamerikanskt det än kan vara. Vår familj är ju för övrigt oamerikansk, så det är kanske inte så konstigt. Men den hemmavarande pappan har en helt amerikansk mamma-vardag, inklusive att forsla folk i en vit sjusitsig "people hauler" (en skön grej med resan till San Francisco var faktiskt att det inte var så många sådana på allfarvägarna - här i stan ser man väl ungefär 200 Toyota Sienna och Honda Odyssey per minut, vilket till slut går en på nerverna, hur konstigt det än kan låta. Jag får väl söka hjälp för det när jag kommer hem.).

     Så här kan en soccer dad-dag se ut.

Kl. 05.30 - snabb frukost

Kl. 05.45 - bilresa ca 10 min till träningen

Kl. 06.00 - Extreme Boot Camp

Kl. 07.00 - bilresa ca 10 min från träningen

Kl. 07.15 - frukost för alla, se till att Cecilia har alla grejer

Kl. 08.00 - bilresa ca 10 min till Cecilias skola

Kl. 08.15 - bilresa ca 10 från Cecilias skola

Kl. 08.30 - bäddning, tvättning, torkning, matning av hemmavarande barn

Kl. 10.45 - bilresa ca 15 min till Jespers barnvakt

Kl. 11.10 - bilresa ca 15 min till Alices skola

Kl. 11.30 - bilresa ca 10 min till Ralph´s för matinköp

Kl. 12.45 - bilresa ca 10 min från Ralph´s till hemmet

Kl. 13.00 - inplockning av matvaror, tumling av någon maskin, snabbdusch, snabblunch

Kl. 13.20 - bilresa ca 10 min till Cecilias skola

Kl. 13.40 - bilresa ca 10 min till Alices skola

Kl. 14.00 - bilresa ca 15 min till Jespers barnvakt

Kl. 14.20 - bilresa ca 20 min till klädaffär för uthämtning av beställda grejer

Kl. 14.50 - bilresa ca 15 min till Saras jobb för snabb fika

Kl. 15.30 - bilresa ca 20 min till barnens eftermiddagsaktiviteter

Kl. 18.10 - bilresa ca 20 min till hemmet

Kl. 18.30 - middagsförberedelser, middag, efterbörd, tandborstning, läggning, etc. m.m. o.s.v. till

Kl. 22.00 - lampan släcks

     Sedan börjar det om...

Free at last

I dag var det skolavslutning! Inte för Alice, inte för Cecilia, men för mig! Ett fint diplom fick jag, som ni ser. Mitt namn är felstavat. Det är ju rätt komiskt att man stavar fel på föräldrarnas namn på en kurs som i grunden handlar om barns språkutveckling! (Sedan kan ju ni precis som jag fundera över hur de ämnen som vi har diskuterat på kursen och som jag har redogjort för här på bloggen har med språk att göra...)

     Man måste se komiken i vardagen, det blir roligare då. Så gissa om jag log när lärarinnan sa att hon hoppades att vi alla nu skulle läsa för och med våra barn och en mamma sa: "No. I don´t like to read. Least of all to my children.". I brist på kaffe höll det uttalandet mig uppiggad under återstoden av lektionen.

     När allt var över och vi hade fått våra diplom och tagit i hand och tackat varandra fram och åter kunde jag vandra ut i den ljumma Los Angeles-luften, blicka upp mot den blå himlen och den strålande solen och tyst för mig själv mumla avslutningen av Martin Luther King Jr:s I have a dream-tal: "Free at last! Free at last! Thank God Almighty, we are free at last!".

Reseäventyret - finalen

Akvariet i Monterey är verkligen fantastiskt - särskilt den enorma tanken kallad "Outer Bay" som bland mycket annat innehåller barracudor, tonfiskar, hammarhajar, tigerhajar, delfinfiskar som kan växla färg hur som helst och gigantiska oformliga klumpar som knappt kan simma: klumpfisk på svenska.

     Jag hade förmånen att bevittna när tankens invånare matades genom att sillar m.m. slängdes i vattnet. Vilka tror ni vann kampen om dessa godbitar? Helt utan konkurrens for de fram som torpeder i vattnet och ryckte åt sig vad de ville ha. Nej, inte hajarna. Vinnarna susade in framför den enorma klumpfisken och snodde maten precis framför munnen på den. Nej, inte barracudorna. Vinnarna satte högsta fart rakt mot hajarna, som väjde undan och väntade på sin tur - hellre det än att bli rammade av en 500-kilosraket som forsar fram i 70 km/h. Vinnarna var: tonfiskarna! Den stackars klumpfisken liksom hajarna fick man mata individuellt, annars skulle de aldrig få tillräckligt med mat. Så ser verkligheten ut! När kommer "Tonfisken" - en rysansvärd skräckfilm i regi av Steven Spielberg? Förmodligen aldrig - Hollywood arbetar som bekant inte med verkligheten.

     Akvariet är även en tummelplats för leksugna barn i alla åldrar - en väl tilltagen "Splash Zone" garanterar att de inte tröttnar i första taget. Att Monterey sedan har den bästa lekplats vi någonsin sett (Dennis the menace) och den första Bubba Gump Shrimp Company-restaurangen gör Monterey till ett bra utflyktsmål för alla barnfamiljer. Nackdelen är givetvis att det ligger så avsides till - relativt långt från San Francisco och ännu längre från Los Angeles.

     Resan från Monterey och söderut till främst San Simeon, norr om Santa Barbara, var ingen hit för småbarn - men alldeles, alldeles fantastisk för vuxna. Utsikten och landskapet är hänförande och vägen slingrar sig helt underbart uppför och nedför branta klipputsprång, över broar som spänner över djupa raviner, längs med branta stup med rasvarning. Överallt finns utsiktsplatser, där alla stannar och tar "årets bild" med sina pocketkameror med tummade linser... Snittfarten på sträckan Monterey - San Simeon är kanske 40-50 km/h, så resan tar låååång tid. Kul för de vuxna! Vi hade dessutom en sån tur att barnen sov sig igenom större delen av Highway One, samtidigt som solen stod i väster och gav ett magiskt ljus över landskapet, de brytande vågorna långt där nere och hela Stilla havet. Magiskt!

     Resten av resan var sedan mest transport hem, men vi hann med många timmar i en Premium Outlet i Camarillo, där familjen ekiperades från topp till tå (mössa till Alice, skor till Andreas och lite allt möjligt däremellan). Sedan gjorde vi ett märkligt vägval och hamnade på väg 23 från Camarillo ned till Malibu. Och vilken väg! Den fick Highway One att framstå som en femfilig spikrak motorväg i jämförelse. När vi slutligen kom ned till Malibu var hela familjen åksjuk - inklusive chauffören! Det var det värt - jag tror aldrig jag upplevt en sådan serpentinväg, vare sig i lutning eller antal kurvor eller dessas krökning. Men det räcker med en gång.

     Lite bilder från delar av resan hittar ni på följande länk:

http://picasaweb.google.com/sara.modig/Resebilder?authkey=r5eQRAokcIk#

Progress Report

Jag hade tänkt skriva lite mer om den avslutande delen av vår resa i helgen, men så träffade jag Cecilias lärare i dag och fick annat att tänka på. Reserapporten får vänta!

     I början var jag ju nervös över vad jag ställde till med, när jag slängde in tjejerna på amerikanska skolor, delvis av rent egoistiska skäl. Men jag har trott och intalat mig att det har gått bra och att de faktiskt gillar att gå i skolan. Men säker kan man ju inte vara - ibland säger de att det är kul, ibland säger de att de inte vill gå till skolan. Vem har inte känt så?

     Så i dag var det spännande - jag fick en första rapport från Cecilias lärare om hur hon ser på Cecilias närvaro i skolan och hur Cecilia lär sig och interagerar med lärare och elever. Betyg först från årskurs åtta, jo pyttsan! Efter tre månader i Kindergarten var det dags för delrapportering nr 1 av 3. Två sidor, där den ena är nedlusad av sifferbetyg - dem hoppar jag över. På sidan två återfanns dock lärarens personliga kommentarer om Cecilia och dem delar jag gärna med mig av, i egen översättning.

     "En fröjd att ha i klassen. Är omtänksam och hänsynsfull mot andra. Intresserad av att lära sig. Anstränger sig hårt. Börjar medverka i och bidra till diskussionerna i klassen och får mer och mer självförtroende."

     När jag läste för Cecilia vad hennes lärare hade skrivit blev hon glad som en lärka och stolt som en tupp. Nu råkar jag vara anhängare av betyg från tidig ålder (när de allvisa beslutsfattarna bestämde att det var för jobbigt för barn i årskurs 3 att få betyg skrev vår tredjeklass brev till de höga makthavarna och upplyste dem om att vi barn hade en annan uppfattning och att vi ville ha våra betyg - det var illa nog att ha behövt vänta i tre år och ännu värre att behöva vänta i ytterligare tre. Som om de brydde sig - de visste ju bättre än vi vad som var bäst för oss.). Och det är klart att det är roligt att få betyg när de är så bra.

     Men ändå. Good job, Cecilia!

Flogstavrålet

Jag glömde ju skriva en grej om resan upp till San Francisco, eller rättare resan till Santa Clarita, fem mil norr om Los Angeles...
     När vi hade kört i närmare fem timmar hörde vi hur det tutade för fullt. Vi kom runt en kurva och det var som en kakafoni - det lät som att alla tutade. Men vad har hänt?, undrade vi. Vi såg inga brandbilar, ambulanser eller polisbilar, så någon olycka kunde det inte vara fråga om, tänkte vi. Och att folk helt plötsligt skulle börja tuta för att det var kö, det trodde vi inte. Men vad var det då fråga om?
     Så kom vi runt ännu en kurva och puttrade sakta, sakta in i en tunnel - en ganska lång en. Och där lät det som mest! Så gick det upp för oss: alla tutade i tunneln, bara för att de körde i en tunnel! Under någon minut lät vi oss fascineras av de omgivande bilisternas barnsliga beteende och bara hänfördes över människan som djurart. För att sedan helt ge oss hän! Vi tutade och tutade och tutade och hade larvigt kul.
     Och se: frustrationen över den myckna trafiken försvann som genom ett trollslag! Det var ju tvärtom bara kul att det var så brutalt många bilar i tunneln och att man fick tuta så länge! Och så påminde det om det s.k. Flogstavrålet i Uppsala, där studenterna i bostadsområdet Flogsta kl. 22 varje kväll öppnar sina fönster eller ställer sig på höghustaken och bara skriker - i fem minuter! Det gör underverk för tentaångesten.
     Nu är vi hemma i L.A. igen, efter vår nordliga utflykt. Ett längre reportage kommer, men det korta ser som så: akvariet i Monterey - wow, vägen mellan Monterey och San Simeon - dubbelwow, vägen mellan Camarillo och Malibu - trippelwow. Men bäst var nog poolerna på motellet i natt, där det lilla spat höll säkert 40 grader Celsius. Där låg vi länge!

Black Friday och bluesky Saturday

Oh my God! som Cecilia brukar säga - en ny stad, en dag på plats och tre barn i släptåg... Ge mig semester! OK, ska inte klaga. De är ju självförvållade så att säga, och dessutom är det härligt att upptäcka världen igen genom deras ögon. Cecilias hänförelse över våra hotellrum: -"Åh, kolla, vilket coolt badrum! Åh, kolla, ett kylskåp! Åh, wow, en fön som sitter fast på väggen!" är faktiskt ganska uppfriskande när man som vuxen sett några hotellrum.
     Åka cable car är kul, det upptäckte familjens damer redan på torsdagskvällen, så det gjorde vi massor igår fredag. Efter att ha besett Union Square ännu en gång tog vi tricken norrut. Upp och ner, ibland vääääldigt mycket ner - lite kittlande är det att sitta ute på de hala träbänkarna när det lutar brant utför. Målet var Fishermans wharf, som kan liknas vid Smögenbryggan upphöjt i, tja, 10-20 sådär. Souvenirbutiker varvade med glassbarer och fiskrestauranger, massor av sightseeingmöjligheter - cykel, amfibiebil, streetcars... Vi tittade på de sällskapssjuka sjölejonen som sträcker ut sig vid Pier 39, vi lät oss underhållas av en gatuartist som trollade och showade med glatt humör, vi åt glass och vi tittade i roliga affärer och gallerier. Helt överens om vad vi ville göra var vi väl inte hela tiden, därav sucken i början...
     På hemvägen hoppade vi av vagnen för att strosa i Chinatown. Tjejerna älskar affärerna i såväl LAs som SFs Chinatowns - massa fina kläder, solfjädrar och HelloKitty-dockor. Passade även på att käka kinamat - nu har Cecilia ätit anka för första gången. Det gick hem!
     När vi väl kom tillbaka ner mot Union Square var det svart med folk. Flera anledningar: dels är Union Square centrum för ett antal stora varuhus, och fredagen efter Thanksgiving Day är av tradition startskottet för den stora julhandeln. Och eftersom detta är USA talar vi STOOORA julhandeln. Dagen kallas för Black Friday, eftersom handelns röda (förlust) siffror denna dag vänds till svarta (vinst). Dels var det julgranständning på Union Square - från nu och fram till jul är det fullt ös på julpyntet. Inte någon liten gradvis upptrappning som hemma (åtminstone som vi på Sjöbacken försöker göra det), nej, fram med rubbet! Så när vi sent omsider kom tillbaka till hotellet fylldes näsan av härlig grandoft: en tjusigt pyntad gran med paket i guld och rött under prydde lobbyn.
     Idag tog vi bilen under den klarblå himlen för att avverka de sista turistmåstena i SF: Lombard street - den krokigaste gatan i världen sägs det - , Embarcadero och Golden Gatebron. Sedan styrde vi kosan söderut mot Monterey. Här hittade vi det som jag tror att barnen kommer att komma ihåg som roligast på hela resan, så mycket spårvagn och akvarier vi än avverkar. En stor och rikligt utrustad lekplats aktiverade både fantasi och fysik en lång, lång stund innan vi drog ner till gamla Monterey för kvällsmat.

Här hittar du blandade bilder från gårdagen och dagen.

Tack och lov!

Att vi gett oss ut på resa just denna helg beror på att Sara och döttrarna är långlediga, eftersom det var Thanksgiving Day i torsdags. Glöm jul och nyår - Thanksgiving Day leder helgligan by far här i USA. Som Cecilia och Alice lärt sig i skolan firas helgen till minne av den skörd som ett gäng pilgrimer i Plymouth, MA, efter mycken möda och stort besvär till slut fick, när de lärt sig vad de kunde odla i det nya landet av den infödde amerikanen Squanto. I två veckor har de ritat kalkoner och "cornucopias", ymnighetshorn som flödar över av frukt och grönt.
     Efter alla bilköer var det ganska lätt att känna tacksamhet över att äntligen ha nått målet för resan, så även familjen Modig valde att inta en thanksgiving dinner i torsdags. På David's dinner ett par kvarter från hotellet beställde vi in den traditionella menyn och fick:

• Fantastiskt mört kalkonkött med traditionell, kryddig stuffing;
• Hemlagat potatismos med en god gravy (steksås) med persilja i;
• Kokt sötpotatis med pepparkakskryddor;
• Broccoli, blomkål, morötter;
• Tranbärskompott; och
• Pumpapaj - en pepparkakssmakande anrättning åt cheesekakehållet till - tjejernas absoluta favorit.

Mycket smarrigt och otroligt vällagat tyckte hela familjen inklusive Jesper! Hur 17 jag ska få till en sådan kalkon på juldagen återstår att se. "Köp in" sa Andreas.

San Francisco

Wow! Så lyder en kort rapport från en dag i San Francisco. Vilken häftig stad - och då har vi bara sett en bråkdel. Den har allt som Los Angeles saknar: en stadskärna, stämningsskapande arkitektur, fungerande allmänna kommunikationsmedel, atmosfär, gatuliv, folkmyller, fotgängare, bilfria stråk, shoppinggator värda namnet och, inte minst, cable cars och andra antikverade transportmedel.

     Men en "major drawback", som det heter, är klimatet. I alla fall om man jämför med Los Angeles. Men jämför man med Stockholm är det rätt trevligt även här - ungefär som i september hemma.

     Som vanligt är det en hel del saker man inte kan göra med så små barn som vi har - besöka Alcatraz till exempel. Jag fick hålla till godo med att se "The Rock" - filmen alltså! - på hotellrummet här i San Francisco, med filmens miljöer alldeles utanför hotellet. Rätt häftigt det med! Och faktiskt en riktigt bra rulle, med en av mina favoritskådisar. Inte Nicholas Cage och inte Sean Connery, utan Ed Harris, som den besvikne generalen som ockuperar Alcatraz, tar gisslan och hotar att ödelägga hela staden.

     Utförligare rapport kommer. Inte av filmen, nej, nej,nej, utan av vårt besök här!

Falling down...

Tänk dig att du normalt sett bor ca 10 minuters bilväg från 405:ans motorväg i Los Angeles, i Marina Del Rey. Tänk dig att den motorvägen normalt sett medger en framfart i ca 70 mph. Tänk dig sedan att du packar bilen full, slänger in hela familjen och sätter i väg norrut kl. 16.00, med målet att nå San Francisco. Var befinner du dig då kl. 22.00 samma dag?

Rätt svar: Santa Clarita, 35 miles norr om Marina Del Rey. Just det, 35 miles - som är lika med 5,5 svenska mil. Mmm, precis, alldeles rätt - det innebär en snittfart på mindre än 10 km/h, ungefär som ett raskt promenadtempo. I Santa Clarita tar du in på hotell, helt utpumpad, för att du helt enkelt ger upp - du kommer inte till San Francisco i kväll.

     Sedan vi kom till Los Angeles har vi inte tyckt att köerna som alla pratar om är så himla farliga. Visst, man kanske fastnar någon gång och resan hem tar en halvtimme längre, men vadå - så är det ju i Stockholm också. Men i går fick vi uppleva något helt annat.

     Vi har ju skrivit om hur mycket folk det bor här och i går var ALLA ute på vägarna. Varför då? Jo, för att i dag är det en av de absolut största högtiderna som firas här i landet, Thanksgiving. Det är en familjefest fullt i klass med jul, och familjefester innebär att familjerna ska samlas och det i sin tur innebär att stora delar av de stora familjerna måste resa till någon annan del av familjen. Och reser gör man med bil. Så också vi, som hade tänkt oss en liten tur 60 mil norrut.

     Det tog oss 2,5 timmar bara att ta oss ut på motorvägen. Efter ytterligare en dryg timme hade vi hunnit till Sherman Oaks, som det normalt tar 30 minuter att åka till hemifrån oss. Där fick vi ge upp första gången och se till att få lite mat i magen. Sedan ut på motorvägen igen - lika tjockt. Så efter sex timmars frustration tog vi in på hotell, för några ynka timmars sömn (Jesper stal en del av dem också) innan vi kunde fortsätta i svinottan i morse.

     Ni som har sett filmen "Falling down" med Michael Douglas i huvudrollen som psykopaten D-fens anar hur vi hade det. Det var faktiskt inte långt i från att jag hade klivit ur bilen och lämnat den på motorvägen och sedan med något härjat i blicken börjat ta mig till fots västerut mot havet...

     Men nu är vi i alla fall framme! I väster, vid havet - i San Francisco! Jag har bara hunnit se lite av staden, för jag var så slut efter bilkörningen att Jesper och jag kastade oss på sängen efter middagen medan familjens kvinnor kastade sig ut i San Francisco-kvällen. Sara får väl berätta mer sedan om staden och givetvis om Thanksgiving och vad det är man firar och vad det är man äter. Vad gäller det senare kan jag berätta att den meny som jag slevade i mig kraftigt avvek från den som min drill instructor hade sagt åt mig att jag fick äta, så säg inget till honom!

Resfeber

Just nu råder lugnet före stormen här i huset. Utanför huset har det redan stormat, men ovädret har bedarrat. Hoppas vi. Vi ska nämligen fara norrut i dag, mot San Francisco. På "The Golden State Freeway", I-5:an, som ni ser en pytteliten bit av på bilden här intill.

     Efter att ha legat still i Los Angeles i 2,5 månader och knappt lämnat staden känns det lite pirrigt. Hur kommer det att gå för Jesper att åka 60 mil i bil? Hur gör man nu igen när man reser? Och framförallt: hur packar man?

     Vad som garanterat ska med i packningen är den splitternya dator som anlände med posten i går. Datorn har Wi-Fi och allt möjligt jox. Därmed ska vi förhoppningsvis kunna blogga under resan - vi får se! Den nya datorn hoppas vi ska ta oss in i det 21:a århundradet och göra det möjligt även för oss att besöka Second Life (det funkar, säger Sara), surfa trådlöst (det funkar, säger Sara) och använda Skype för kommunikation (vi får väl se - där måste bredbandsuppkopplingen vara pålitlig också).

     När vi har säkerställt att alla dokument m.m. som oundgängligen måste bevaras har sparats på ett säkert sätt till en extern hårddisk kommer den här datorn som jag nu slåss med - fungerar ungefär lika pålitligt som en gammal Volvo 850 - att lämnas in till "Laptop Repair" för en total återställning och lagning av en havererad piltangent. Sedan kommer förhoppningsvis även den här datorn att fungera normalt igen (det har den inte gjort på länge - ni anar inte vilka speciallösningar och omvägar man måste ta till bara för att hantera den här bloggen, särskilt bilderna). Sedan slipper vi slåss om en och samma dator inom familjen - det är svårt att ställa upp någon välgrundad prioritetsordning mellan att blogga, kolla dn.se, lägga Bamsepussel eller stajla Barbie.

     Men, varför sitter jag här och bloggar - skulle jag inte packa? Jo, men jag kommer ju inte på hur man gör. Jespers resesäng är klar, Jesper kläder och barnens necessärer. Men sedan då? Plötsligt ska man rusta sig för regn, betydligt kallare vindar och dimbankar som rullar in över ett isande hav. Bäst att konsultera den resvane i familjen. Och nu hinner jag inte packa - jag måste i väg till Alices skola nu. Och så slog jag i knät på träningen i morse, så jag måste ta det lite lugnt. Och det är ju ändå inte någon brådska. Förmodligen får jag en välriktad spark mot det onda knät av min fru i eftermiddag, men det är då det. Nu råder som sagt lugnet före stormen...

En lite lugnare utflykt

I söndags var alla lite trötta efter lördagen - Cecilia och jag för att vi hade varit på heldagsutflykt till Universal Studios Hollywood och resten av familjen för att de hade farit runt i halva West L.A. och letat vad det nu var. Så då åkte vi på en liten trevlig utflykt till Griffith Park, som ligger utanför norra änden av staden. Det är USA:s största vildmarksstadspark ("municipal park with urban wilderness") och där kan man vandra, hajka, cykla och göra lite allt möjligt. Som alltid finns det också ett "recreation center", vilket innebär att man har byggt basketplaner och tennisbanor och annat som gör sig bra i betong och asfalt.

     Men vi siktade in oss på en attraktion byggd redan 1948: Griffith Park & Southern Railroad - en miniatyrjärnväg som sträcker sig en mile (1,6 km) runt ett grönområde och som passerar broar, tunnlar, vilda västern-städer och djurfamiljer och konstigt nog även Snövit och några dvärgar. Hela familjen kunde åka det lilla tåget, som fullastat med folk är så tungt att loket spinner loss vid starten innan de sex drivhjulen får lite fäste och så sakteliga kan börja dra tåget från stationen.

     Då gick det undan värre på nästa attraktion: ponnyridning för Cecilia och Alice! Här var det inte som hemma, att barnet får en hjälm och får sitta upp på en sadel och försöka hålla i sig, medan en ansvarig går bredvid ponny och barn och håller ordning på hela ekipaget. Nej, inga hjälmar, däremot spändes barnen fast i sadeln med remmar och så kunde ponnysarna bara ta sig fram i särskilda banor/fållor, ungefär som en båt i flumeride på Liseberg. Men de satte direkt iväg i trav, så det var spännande! Cecilia sa efteråt att hon tyckte det var jättekul, men när hon for förbi mig där jag stod med Jesper såg hon ut som att hon helst ville få stopp på hästkraken och hoppa av.

     Efter dessa äventyr skulle vi avsluta besöket med en tur till observatoriet högre upp i parken, för att kanske kolla på planetariet eller kanske till och med kika i teleskopen. Men vi är som bekant inte ensamma i den här staden... Så efter att ha konstaterat att vi inte skulle få någon parkering i närheten av observatoriet och beslutat oss för att inte vilja gå upp från en lägre belägen parkering (det är brant) bestämde vi oss för att åka hem igen.

     Att åka hem är man dock inte heller ensam om att göra i den här staden, så det tog oss över två timmar - vi blev till slut tvungna att stanna och äta på restaurang för att klara oss hela vägen!

     Lite bilder hittar ni på http://picasaweb.google.com/sara.modig/GriffithPark23November#

Det var ett kalas, det!

I går var det födelsedagskalas för en av Cecilias klasskompisar, en numera sexårig herre vid namn Jett. Inbjudningskortet med Spiderman avslöjade redan tidigt var kalaset skulle hållas: Universal Studios Hollywood...

     Limousinbuss med drinkar (saft) och tilltugg avgick kl. 10.30 härifrån Marina Del Rey och tog hela sällskapet om ca 30 personer till festplatsen. Där gick vi direkt till en restaurang för utfordring av hela gänget, innan aktiviteterna skulle ta vid. Ett smart drag!

     Restaurangen visade sig vara en kombination av restaurang och spelhall. Inget för oss, tänkte jag, men vips hade på något magiskt sätt samtliga barn utrustats med spelkort laddade med tillräckligt med pengar för att de skulle kunna hålla sig sysselsatta under den tid det tog att ställa i ordning för lunchen, under den tid det tog att övergå från lunch till tårtkalas och en god stund därefter. Och märkligast av allt - alla barn verkade veta precis hur man skulle göra med spelkorten, hur de olika spelautomaterna fungerade och vad man skulle göra med de särskilda biljetter som automaterna spottade ur sig allteftersom spelen pågick. Även Cecilia, hmm.

     Efter lunchen/spelhysterin gick vi vidare till den väntande parken. Jag hade inbillat mig att det var något slags organiserad, kalasliknande gruppaktivitet som nu skulle vidta, under ledning av någon anställd festansvarig, men icke. In genom grindarna och sedan var det fri åkning! Helt fantastiskt, men kanske inte om man är en lite räddhågsen tjej på fem år... Vi åkte Jurassic Park, men den var alldeles för läskig. Så då hoppade vi över "Revenge of the Mummy", "Terminator 2", "Fear Factor", "House of Horror" och några till. Men vi åkte The Simpsons Ride - en simulator med tecknad jättefilm som var helt hysterisk och där man studsade runt som en pingpongboll alltmedan högtalaranläggningen vrålade ur sig ljudeffekter i 120 decibel. Efter den turen mådde både jag och Cecilia dåligt.

     Vi tänkte att vi skulle lugna ner tillställningen med ett besök i Nicke Nyfiken-landet, men det var stängt för julförberedelser. Samma visa i Nickelodeon-anläggningen, där vi tänkte kolla in Dora och hennes kompisar. Och först när det var för sent kom vi på att vi hade kunnat åka "Studio Tour" - en 45 minuter lång rundtur i ett långsamt gående turisttåg, det hade ju faktiskt varit perfekt. I stället blev det "Shrek 4D", där man blev vattnad i ansiktet och kittlad på benen, alltmedan bänkarna skakade och det såg ut som att det regnade spindlar i hela lokalen. Cecilia och jag smög ut efter 4-5 minuter...

     Vi avslutade med att gå in i en affär, där man kunde bygga sin egen Svampbob Fyrkant, köpa allt som har ens avlägsen relation till någon TV-serie eller bara titta. Cecilia hittade en liten plånbok med Dora på ena sidan och hennes kompis Boots på den andra och den ville hon köpa till Alice, så det gjorde vi.

     Sedan var det dags att ta limousinbussen hem igen - genom alla köerna på 405:an. Med ungarna parkerade längst bak i bussen med videon påslagen kunde föräldrarna umgås i lugn och ro i sällskapsutrymmet fram i bussen och då gjorde det inget att det var kö, tvärtom. Som en förälder uttryckte det: det här var det bästa sättet han nånsin hade upplevt köerna på 405:an, i en bekväm buss, efter en rolig dag på Universal, med trevligt sällskap och med en kall öl i näven!

     Och när vi klev av fick alla varsin "treat bag", som var så välfyllda att jag tror att klasskompisarna fick fler presenter än Jett, som fyllde år. En toppendag för Cecilia i L.A.! Lite bilder från äventyret finns på Picasaweb: http://picasaweb.google.com/sara.modig/JettSBirthdayPartyAtUniversalStudiosHollywood22November2008#

Föräldrautbildningen fortsätter...

I dag var det dags igen: parent class. Jag kom för sent... Apropå att ha kontroll över tiden, som jag skrev om i går!

     Varför i allsindar kom jag för sent? Jo, för jag hade en annan form av föräldrautbildning först - surflektion i Manhattan Beach! Helt fantastiskt. Och i dag hände det.

     Plötsligt händer det: du ligger på mage på brädan och paddlar för allt du är värd, vågen kommer upp bakom dig och du upplever att den passerar förbi och att du kommer att missa den igen men så känns det som att vågen drar sig tillbaka och så skjuter brädan fart framför vågen och du känner hur du lyfts upp och du reser dig snabbt upp på fötter och lägger tyngden på bakre benet och tittar framåt och upptäcker - att du faktiskt surfar! Du surfar! Du känner hur brädan rusar framåt men du har kontroll över den och du kan ändra balansen lite och känna hur den svänger och du kan testa vad som händer om man gör si eller så. Sedan kastar du dig bakåt när vågen kommer närmare stranden och du skriker av glädje och adrenalinberusning. Awsome, dude!

     Två timmar senare befann jag mig alltså på min påtvingade föräldrautbildning - som jämfört med surflektioner i alla fall har den fördelen att den inte kostar mig pengar - och försökte bevara lite av kicken från surfningen så att den kunde ta mig igenom hela lektionen. Det gick så där.

     I dag fick vi lära oss om barns sjukdomar och vilka olyckor som kan drabba barn och vad man kan göra när det ena eller det andra inträffar. Vår kära lärarinna kan man väl kalla multikulturell - "open minded" enligt henne själv - och har därför mängder av fiffiga förslag på olika huskurer från Kina, Indien, Marocko och lite varstans. Och alla fungerar!

     Hon lider enligt egen utsago av en rätt besvärande produktion av öronvax, som titt som tätt proppar igen örongången, och då hjälper det inte med bomullstops eller något slags kon som jag aldrig riktig fattade vad det var (nu spelar det kanske ingen roll eftersom den ändå inte funkade), men då hade hennes mamma (lärarinnan själv är 60 år) ett bra medel, nämligen olivolja med pressad vitlök som man häller i örat och sedan stänger in med hjälp av bomull. Jag föreslog att hon i stället kunde ta en simtur i Stilla havet med jämna mellanrum, så sluppe hon vaxpropparna, men det trodde hon inte på.

     Man ska vara noga med att ha strumpor på fötterna och att inte utsätta sin nacke för drag, för enligt kinesisk läkekonst tränger vinden på något sätt in genom nacken och anklarna och drar då med sig smittoämnen och man får influensa. Jomen vadå, det är väl inget konstigt med det? Lärarinnan har någon erfarenhet från att ha bott "in the mountains" någonstans och som hon ofta berättar om och i dag berättade hon att hon under denna vistelse hade sett till att ha strumpor och halsduk eller dylikt och hon blev inte sjuk. Så därmed var det bevisat att det funkar. Men då sa jag att i Sverige går vi omkring med heltäckande kläder sex månader om året och har alltså både anklar och nacke vindskyddade men trots detta är alla sjuka hela tiden - det är först när vi får möjlighet att ta av oss några lager kläder och låta vinden fläkta oss som vi blir friska igen.

     Vad jag ska hålla på hela tiden - att jag inte bara kan acceptera vad folk säger! Konstigt, det där. Men nästa grej köpte jag, absolut, jo, jag lovar, det är helt säkert. Om man har något slags problem med urinen kan man ta en droppe urin och spä den 100 gånger, sedan ta en droppe av den utpädda lösningen och spä den 100 gånger och upprepa detta sex gånger och sedan dricka den nu otroligt utspädda tinkturen, så blir man vips av med sitt urinproblem, vilket det nu var. Visst är det bra?

     Små barn kan man även smörja med deras egen urin, så blir deras hy helt fantastisk. (Jesper sitter här bredvid mig och ser hur nöjd ut som helst - han har ingen aning om vad som väntar...) Lärarinnan tillstod dock att just denna mirakelkur kanske inte har samma positiva effekt på en 60-åring som hon själv. You don´t say? sa jag inte, utan tänkte det bara.

     Tja, som ni förstår har stressnivåerna och ångesten inte direkt avtagit allteftersom föräldrautbildningen har fortskridit. Människan kan inte vara skapad för denna form av samvaro, så är det bara. Så det erbjudande som vi fick på ett papper i dag kommer jag därför vänligt men bestämt att avböja: en frivillig fortsättningskurs med fördjupad föräldrautbildning under ytterligare sex veckor...

     Men vet ni vad? Det är bara en obligatorisk lektion kvar! Och jag har - som Cecilia Larsson har kommenterat här på bloggen - faktiskt fått ett bestående minne från denna min tålamodsprövande erfarenhet: den bok som Alice och jag har gjort tillsammans, där jag har klippt och klistrat bilder som Alice har hittat på små sagotexter till.

     Mhm, den boken skulle ni allt bra gärna vilja se, va? Kunde just tro det! Så därför har jag fotograferat av den och lagt ut den på Picasaweb. Håll till godo!

http://picasaweb.google.com/sara.modig/AndreasOchAlicesBok#

Gränslösa möjligheter

I dag var en stor dag: första dagen med några timmars barnvakt för Jesper. En bekant vid svenska skolan tipsade om sin "nanny", som de hade varit jättejättenöjda med när deras barn var små. Ett telefonsamtal senare var det bestämt att hon skulle komma i dag kl. 11. Så blev det också - mitt i Jespers sovtid...

     Jag fick väcka Jesper, som sömndrucken skulle försöka fatta att den här nya människan inte var farlig, att pappa inte skulle försvinna för alltid och att någon fortfarande skulle se till att mat serverades när det behövdes. Det gick ju såklart inte, så jag lämnade en storgråtande Jesper i lägenheten med nannyn för att själv skjutsa Alice till skolan.

     Vad gör man med sin nyvunna frihet? Hela Los Angeles öppnar sig plötsligt, med alla sina möjligheter! Det finns hur mycket som helst man kan göra! Man kan ..., alltså man kan ju alltid ..., jag menar, det är ju inget som hindrar att man ... Nähänä, inte i dag, just. Det hanns visst inte med.

     Nej, i dag bidde det inte så mycket. Jag ville kolla var nannyn bor någonstans, för jag hade den idén att jag skulle lämna Jesper hos henne, i stället för att hon kommer hit och är med Jesper här i lägenheten. Så jag ägnade mig åt det som är en så stor del av livet här i L.A. - jag åkte bil!

     Jag kollade området och huset där nannyn bor och det var helt OK. Så från och med måndag lämnar jag Jesper där för ca tre timmars passning, medan båda tjejerna går i skolan. Detta upplägg kommer att tillämpas måndag-onsdag varje vecka och kommer att ge mig 2,5 timmars egen tid mitt på dagen dessa dagar. Lysande!

     Men varför lämna bort Jesper till nannyn i stället för att låta nannyn komma hit? Det är väl mycket enklare att hon får göra jobbet? Kontroll, mina vänner, kontroll. Inte över Jesper eller hur han har det, där handlar det om förtroende. Men över tiden! Jag behöver inte vänta på någon som kommer för sent, eller vara beredd att öppna för någon som kommer för tidigt. Jag behöver inte heller låta nannyn vara kvar i lägenheten och vänta på sin make som ska komma och hämta... Dealen i dag var att nannyn skulle passa Jesper mellan kl. 11 och 14. Det gjorde hon också. Sedan lekte hon med Jesper och Alice och Cecilia, i väntan på makens ankomst. Den inträffade kl. 15.30. Sådana förseningar klarar jag inte av mentalt - då är jag hellre utan barnvakt. Men genom att vända på kuttingen får jag det som jag vill, samtidigt som nannyn inte behöver åka buss i 50 minuter i vardera riktningen eller vara beroende av sin make. Också kan JAG komma för sent i stället!

     Nå, efter att jag hade kollat in var nannyn bor tog jag en sväng för att utforska omgivningarna. Då inträffade det märkliga: jag blev trött på den här staden... Det ser mer eller mindre likadant ut vart man än åker - ett rutnät av gator som försvinner i horisonten, asfalt, asfalt, asfalt, fyrkantiga kartongliknande och rätt låga hus och byggnader i flagnad puts i olika färger, med firmanamnen målade direkt på putsen, reklamskyltar i storlek XXXXXXXXL, XXXXXXXXXXXXXXXXXL och XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXL, lutande telefonstolpar med hundratals ledningar, någon öde park i countyts regi med ett otroligt långt namn, liquor store efter liquor store, kemtvättar, bilverkstäder, hamburgerbarer, donutställen, pizzaställen, sandwichställen, psycich palm readers, bankkontor, små köpcentra i spansk-mexikansk stil (som i San Augustin på Gran Canaria, för er som upplevt det), gigantiska parkeringsplatser utanför shoppingcentra stora som internationella flygplatser, skolor, skolor, skolor och kyrkor, kyrkor, kyrkor och så vidare i all evighet amen. Det tar helt enkelt aldrig slut!

     Jag var tvungen att styra ut mot havet igen, för att få andas frisk (hmm, nåja) luft, få ett naturligt slut på vägarna och få se något som än så länge är helt obebyggt. Jag sprang även på ytterligare ett Le Pain Quotidien och kunde avnjuta min lunch där, vilket förhöjde känslan av trivsel. Och sedan kunde jag runda av med en kaffe från Peet's (så ska det stavas, inte Pete's som jag skrev förra gången). Som jag naturligtvis avnjöt - i bilen. Det var redan dags att ta motorvägen tillbaka till Alices skola!

     Jag tänker inte använda varje ledig minut åt att åka bil, det är en sak som är säker. Men vad jag ska göra, det återstår att se. Kommer jag att utnyttja UCLA Aquatic Centers faciliteter här i Marina Del Rey, i form av kanoter, segeljollar, windsurfingbrädor? Kommer jag att vågsurfa mer? Kommer jag att blogga mer...? Kommer jag att kolla på CNN Live och käka popcorn? Kommer jag att sitta på stranden och lata mig? Kommer jag att läsa någon bok? Kommer jag kanske till och med att sjunga en stump? Kommer jag att studera något intressant här i USA när jag ändå är här?

     Ja, förhoppningsvis allt det där!

Röd sol

Det brinner i Los Angeles igen. Den här gången är det värre än någonsin. Som framgår av även svenska nyheter har hundratals hem brunnit upp. Rik som fattig har drabbats av de urskiljningslösa lågorna, som slukat såväl mobil homes som mångmiljonsvillor.

     Bränderna orsakar en kraftigt försämrad luftkvalitet. Det märks inte minst genom de askflagor som flyger omkring även här ute vid kusten. Efter att Andreas nya mp3-spelare legat kvar en kvart eller så efter morgontidningsläsningen (vi är numera prenumeranter på LA-times) på balkongen var den täckt med svarta och gråvita partiklar. Så bra då att hela familjen varit ute på morgonträning just idag - inte. Inte bra, alltså, för tränade gjorde både Andreas och tjejerna i omgångar, med mamma som vallade de senare.

     En annan effekt av brandröken är den röda solen. När vi igår åkte till Manhattan Beach för att titta på solnedgången och folklivet vid piren insåg vi snart att luften närmast horisonten var täckt av rök. Den sol vi såg var lika eldröd som lågorna.

     I dag styrde vi söderut, mot vad som såg ut som en stor brungråröd vägg av brandrök. Vårt mål var kusten, närmare bestämt Long Beach, och Aquarium of the Pacific . Ett häftigt ställe, med informativa utställningar som berättar om Stilla havet och dess invånare. Många interaktiva moment, t.ex. klappa rockor, klappa sjöstjärnor och havsanemoner, klappa ormar och mata papegojor. Sådana aktiviter är väl främst tänkta att roa barnen. I vår familj bangades dock de flesta aktiviteter av döttrarna (Jesper släpper vi inte lös på några levande varelser) , ja, utom att bli kramad av den rocka i plysch som gick omkring på två ben i den stora entréhallen - en mutation till följd av övergödning och försurning?

     Namnet Modig fick idag hedras av den enda i familjen som inte är född, utan bara ingift, i namnet (det fakumet är annars mitt standardssvar när jag får någon käck kommentar om vad jag har att leva upp till). Tyvärr hade Andreas med fågelfobin försvunnit med kameran när jag stod där med en papegoja på vardera handen och en på axeln.

     Häftiga djur finns det iallafall på den här planeten och visst får man sig en tankeställare när man ser utställningen om vad människans nycker ställer till med för ekobalansen. Extra skrämmande då när det sker mot bakgrund av en rökgrå himmel... Sen sätter man sig iallafall i bilen, ger sig ut på motorvägarna med alla andra och undrar hur sjutton den livsstilsförändring som är nödvändig enligt många bedömare för att klara hållbarhetsvillkoret ska kunna komma till stånd.

"Jo det är bra, men jag är lite trött"

Här i USA hälsar man på alla, enligt följande modell: "Hi, how are you doing?" vilket följs av repliken "Hi, fine, thank you, and you?". Hemma motsvaras det av "Hej, hur står det till?" följt av "Tack, bra, och själv?". Men på 80-talet, när jag gick i gymnasiet, såg inledningskonversationen ut så här: "Tjena, läget?" följt av "Jo, det är bra, men jag är lite trött".

     Va? Vad är det för sätt att hälsa? Obegripligt, tycker jag nuförtiden, för det mesta - ända tills i dag...

     Väckarklockan ringde igår kl. 05.20 för femte dagen i rad, kroppen sa ifrån, delar av hjärnan ropade "ligg kvar!", men någon annan del av hjärnan var redan igång och lyckades styra benen ut över sängkanten och plötsligt stod jag där på sovrumsgolvet och svajade osäkert, samtidigt som ytterligare hjärnaktiviteter kopplades på och ett halvöppet öga fick order om att leda kroppen förbi säng, byrå och sovrumsdörr ut i korridoren mot köket och den väntande kaffebryggaren. Allt i kompakt mörker.

     En timme senare hade jag redan hunnit med ett par hundra upphopp, djupa knäböj, utfall och allt annat man kan komma på för att suga musten fullständigt ur ett par 40-åriga lår, och det började dra ihop sig till veckans stora boot camp-final: trapplöpning i 4th Street Stairs i Santa Monica (L.A.:s bästa trappor, enligt någon tok på nätet). En vindlande betongtrappa med 189 trappsteg. Varje trappsteg är 8 tum högt, vilket ger en totalhöjd för trappan på 38 1/2 meter... Den springer man ner, upp, ner, upp, ner, upp, ner, upp och heter man Brian, Andrew eller Andreas springer man den också ner, upp, ner, upp, ner, upp.

     Efter detta träningspass var det svårt att på ett trafiksäkert sätt kontrollera gas- och bromspedalerna under bilresan hem till lägenheten, det kan jag lova! En stadig frukost måste man ha, att avnjutas tillsammans med L.A. Times, som sedan i tisdags dimper ned inplastad på förstukvisten varje morgon. Sedan iväg till nästa pass...

     Klockan 10.00 strålade jag samman med Erik (Saras kollegas Karins käre make) på parkeringen vid Manhattan Beach, för mitt livs andra surflektion. Denna gång var läraren en 46-årig surf- och snowboardinstruktör, som själv hade börjat surfa vid 10 års ålder. Han kunde sina grejer... Under en liten paus i lektionen skulle han visa Erik och mig hur man fångar en våg, och då passade han på att springa runt lite på brädan, hoppa runt 360 grader samt ställa sig på huvudet. "Jamen, perfekt, då vet vi precis hur vi ska göra nästa gång", tänkte vi, där vi satt som strandade sälar och flämtade i sanden och längtade efter en kopp kaffe eller ännu hellre en öl (det kanske inte sälar gör, jag vet inte så noga).

     Klockan nio hade det varit dygnets högsta flod, "high tide", på en nivå av över 7 fot. Det innebär att havet når mycket längre in mot land, något som i sin tur innebär att vågorna inte bryter förrän precis vid stranden - s.k. shore pounders. Det är sådana vågor vi har här vid Marina Del Rey och de är inte roliga att surfa i. Kommer man snett slungas man rätt ner i botten, som jag tidigare har berättat om. Dessutom är vågorna redan ett par meter ut i vattnet axelhöga, vilket gör det fruktansvärt jobbigt att ta sig ut genom dem.

     Erik och jag slogs mot vågorna i dryga två timmar och var sedan helt slut. Vi hade dock fått en riklig belöning: precis när vi gick ut genom en våg kom det en ännu större våg strax utanför den - kanske 20 meter utanför oss - och precis när den bröt kom en otroligt vacker, magnifik, fantastisk och fullständigt gigantisk delfin och gjorde ett makalöst hopp upp genom vågens högsta topp och till synes viktlös gled flera meter genom luften innan den med ett perfekt nedslag med bara lite väs försvann iväg längs med stranden. Förra gången vi surfade simmade en haj precis framför fötterna på oss, så våra surflektioner är riktigt spännande!

     Efter surflektionen lyckades vi på något sätt släpa oss uppför de branta backarna i Manhattan Beach till en pub, där vi fick vår efterlängtade öl och min standardbeställning "Burrito Grande". Ytterligare några höjdmeter senare hade vi varsin kopp nybryggt kaffe från Pete's i nävarna och kunde börja sammanfatta dagens intryck.

     Och i dag när jag vaknade - utan väckarklockans hjälp, men däremot med benäget bistånd av Jesper - var hela kroppen och hjärnan i viloläge. Många koppar kaffe senare är det fortfarande inte mycket som är igång, utöver signalsubstanserna som rusar fram och tillbaka mellan musklerna och hjärnan och skriker "ONT!". Men gårdagens aktiviteter har lämnat ett leende som inte vill gå bort, och en känsla av frid (även om döttrarna gör vad de kan för att få bort den också...).

     Så om någon frågar mig i dag hur det står till kommer jag säkert att svara: "Jo, det är bra, men jag är lite trött!" 

Den muttrande byråkraten

Igår kväll kom jag hem från en två-och-en-halvdagars tjänsteresa till Washington DC. Det är ingen liten resa det handlar om - en hel kontinent ska korsas och tre timmars tidskillnad ska noteras, mer om det senare.

     Det känns som att det även mentalt ligger en hel kontinent mellan Los Angeles och Washington. L.A. känns som staden som hela tiden ligger på gränsen till något - den stora naturkatastrofen, den brokiga, helt galna stadsbilden med sneda telefonstolpar, skyhöga palmer, låga hus i oplanerade stilar, lyx och misär sida vid sida. Washington däremot är de svarta kostymernas, imposanta fasadernas och polityrens stad. Det enda de har gemensamt är arbetsmoralen - jobba hårt, odla dina kontakter och var beredd på att sälja din själ för att nå dina drömmars mål, oavsett om drömmarna handlar om vita duken eller vita huset.

     I måndags promenerade jag in till downtown Washington från House of Sweden, där ITPS har sitt kontor och tillika gästrum. Det började bra, eftersom House of Sweden ligger i Georgetown. Här präglas stadsbilden av tvåvåningshus i något slags ganska småmysig viktoriansk stil. Affärerna ligger vägg i vägg med caféer (frukost på Starbucks) och restauranger. Enligt taxichauffören som körde mig från flygplatsen under den helt döda söndagsnatten lever stadsdelen upp varje torsdag-lördagskväll då den hårt arbetande befolkningen söker sig till småstadsatmosfären.

     Snart nog tog dock maktens höga ointrängliga fasader över. I Paris, som är en annan stad som jag förknippar med pampiga byggnader, inryms affärer eller caféer i de flesta bottenvåningarna. Men inte så i Washington - här glänser receptionsdiskarna till alla viktiga kontor för påtryckarna, konsulterna och de andra som livnär sig på demokratins navelsträng mellan folket och makthavarna.

     OK, några födoställen för kavajbärarna fanns det. Men för mig som älskar att titta i skyltfönster - ju fler siffror på prislappen, desto vildare kan fantasin spinna loss - fanns inte mycket att hämta.

     Nåja, nu var ju det här ingen nöjesresa. Jag skulle träffa en gammal bekant, Chad Evans från Council on Competitiveness, för att prata tjänsteinnovation. Rådets kontor var under renovering, så samtalet ägde rum över en kaffe på Starbucks - en av två-tre stycken bara runt McPherson Square. Flera goda idéer i båda riktningarna, roligt nog, utbyttes.

     Washingtons tunnelbana är som staden (OK, jag vet, den blir säkert mysig när man bor där en längre tid, men än så länge har den uppförsbacke till mitt hjärta) – strömlinjeformade, mörka, trista stationer men fruktansvärt effektiv. Orangea linjen bar mig först till National Science Foundation, som motsvarar Vetenskapsrådet hemma ungefär, där jag träffade den programansvarige för deras program Service Enterprise Systems.

     På väg till NSF från tunnelbanan hade jag skymtat ett Macy’s. Shoppingmöjligheter öppnade sig! Efter avslutad tjänsteförättning begav jag mig till templet för att dyrka Mammon. Härliga skyltar med det glada budskapet REA mötte mig. Det första jag sprang på var sjalar och handskar – nå’n däruppe måste ha sett mig på min huttrande vandring i snålblåsten och tänkt att nu så…

     En ny varm storsjal och nya skinnhandskar kändes plötsligt mycket motiverade – har bara tagit med mig min älskade men urtvättade skaljacka till USA och den var inte med till WDC. Ett ganska sorgligt inomhuscentrum i anslutning till varuhuset gjorde att jag faktiskt tappade den lilla köplust jag hade kvar. Och eftersom jag var mycket inspirerad av dagens möten åkte jag tillbaka till kontoret/bäddsoffan för att jobba.

     Dag tvås möten inleddes med en träff med VD:n Tim Ogilvie för Peer Insight LLC, ett mycket välrenommerat konsultföretag i serviceinnovationsbranschen. Deras grundare och ordförande, Jeananne Rae, är återkommande kolumnist på Businessweek.

     Tunnelbanan gick nästan ända fram även denna gång, ut i Alexandria, Virginia. (Washington är ju en del av en metropol som bl.a. består av Alexandria, WDC och Baltimore, Bethesda m.fl. orter.) Ett mycket trevligt och inspirerande möte, med bl.a. lokalt rostat kaffe från Mischas. Ljuvligt doftande lokal!

     Dagens andra möte, med Rob Atkinson och Stephen Ezell vid ITIF, var ursprungligen överenskommet att hållas 14.30. När outlook-kallelsen damp ner i inboxen för några veckor sedan var tiden dock ändrad till 11.30. Ja, ja, tänkte jag, de här personerna är ju viktiga typer och behöver ändra sina scheman titt som tätt, även om det ju bara gav mig en halvtimme mellan mötet med Tim och mötet med ITIF. Skrev också en mail med lite bakgrundsmaterial inför mitt möte där jag bekräftade tiden 11.30. Med andan i halsen klev jag in på ITIF:s kontor bara några minuter sen – mötet med Tim var som sagt var mycket intressant och innehållsrikt – bara för att mötas av en förvånad sekreterare: ”Mötet är ju klockan 14.30 som vi sagt”.

      Jaha. Arg på mig själv – hur kunde jag ha läst fel, jag kollade ju jättenoga bara i fredags – begav jag mig till kontoret för att jobba och packa ihop. Väl uppkopplad kollade jag i min sällan använda outlookkalender – 14.30 stod det. Sakta gick det upp för mig – tidskillnaden finns även i cyberrymden. När kallelsen anlände till mig och las in kalendern hade tidsangivelsen helt enkelt konverterats till Pacific time. Så har man lärt sig den läxan.

     När mötet väl blev av, var det värt allt besvär. Herrarna var ytterst generösa med tid och kunskap, även i uppföljningsmail.

     Sedan var det bara att genomlida 4,5 timmars flygresa med tillhörande frustrationsskapande boardingprocess. Serviceinnovation, var det, ja. Kanske ska föreslå en särskild satsning på logistiken för att få ombord 230 människor på en Boeing 777, alla med maximalt med handbagage som ska trixas genom trånga gångar och upp på ännu trängre hyllor innan man knör ned sig själv, böcker, mp3-spelare, dator m.m. i det minimala sätet. Så högteknologiskt flyget än är, är själva upplevelsen ganska primitiv.

     Borta bra, hemma bäst!

Stackars Michael Palin...

På YouTube finns det så många godbitar - jag kan bli sittande i timmar, där jakten på en viss låt från 1970-talet kan ta omvägar via dirigenter i Budapest, sångförsök med efterföljande öldrickning i någons garage, lego-animationer av Ghostbusters, parkour-uppvisningar med instruktioner till hur man gör en 360-graderssväng mot en husvägg för att slutligen landa - för vilken gång i ordningen vet jag inte - i något som handlar om Sarah Palin.

     Naturligtvis kan man se den ultimata parodin på Sarah Palin i klippen från Saturday Night Live. Eller varför inte någon av de samlingar av verkliga intervjuer med Sarah Palin (slå t.ex. på "Sarah Palin's greatest"), som skulle kunna vara en parodi i sig - om det inte var för det faktum att hon faktiskt var nära att bli USA:s vicepresident. Men i dag landade jag i en intervju med John Cleese, som vid något tillfälle under kampanjerna utfrågas om sin syn på presidentvalet, debatterna och behovet av förändring i USA.

     Cleese levererar många mycket genomtänkta synpunkter på det amerikanska folket och dess ledarskapsideal, hur det kunde komma sig att George W. Bush blev vald och hur USA sedan dess blivit behandlat som en byfåne i det internationella samfundet.

     Så får han frågan vad han anser om Sarah Palin. Cleese brister ut i ett gapflabb... Sedan säger han mer eller mindre att Sarah Palin är helt obegåvad för uppgiften och trots det kampanjar som partner till en 72-åring som precis överlevt cancer; "Monty Python skulle ha kunnat skriva detta", säger Cleese. Också tillägger han att Sarah Palin är som "a nice looking parrot" som talar vackert och korrekt men utan att förstå innebörden i de ord hon säger. Som avslutning vänder sig Cleese mot kameran och säger: "I'm sorry, Michael Palin, to say you're not the funniest Palin anymore, because you're not.".

     Hela klippet kan ses på http://www.youtube.com/watch?v=WR3eUjD6y6o&feature=iv&annotation_id=event_519467. Slår man f.ö. på Monty Python på YouTube får man 33 500 träffar, så det finns att göra...

Hamburgare och äktenskapsrådgivning

Som jag tidigare berättat kan man här i L.A. få juridisk rådgivning över en fika, se inlägg den 17 september. En variant på samma tema upplevde jag i dag...

     Jag var för första gången på IN-N-OUT burger, som både Staffan Lundström och Sara talat sig varma för. Det var bra, riktigt bra - men nackdelen med bra ställen är att de lockar till sig mycket folk, så det var svårt att hitta någonstans att sitta.

     Vid ett bord satt ett äldre par och såg vresiga ut. Vågar jag verkligen fråga om jag får slå mig ner där med en ettåring?, funderade jag, men tog mod till mig och frågade. Varpå damen svarade - fortfarande utan en tillstymmelse av glädjeyttring - att om han där (=Jesper) skulle sitta vid deras bord, ja då kunde hon tänka sig att låta mig sitta där också. Efter att polletten trillat ned någon sekund senare satte jag mig gillande bredvid denna riktigt coola tant.

     Ett långt samtal utspann sig sedan mellan tuggorna. Damen hade arbetat som socialarbetare ända tills en mindre nöjd klient vid en bilverkstad hade försökt jaga ikapp henne och klå henne med ett fälgkors. Hon hann dock kasta sig in i bilen, där hennes make satt och väntade vid ratten, och rädda sig undan en säker död. Maken krävde att hon skulle säga upp sig, vilket hon också gjorde dagen därpå.

     Maken å sin sida hade arbetat som leverantör av skivor till varuhus och tillryggalagt 65 000 miles per år i sin bil ända tills en blodpropp slog ut synen helt på ena ögat och till hälften på det andra. "But that hasn't stopped him from being a back seat driver", sa den coola tanten. Förutom att han såg illa gick han illa också, gubben. Men, som han sa, det var bara hans ben som hade blivit gamla - inte han.

     Efter ett tag frågade gubben hur länge Sara och jag har varit gifta. I snart 17 år, svarade jag sanningsenligt. Mhm, sa gubben, frun här och jag har varit gifta i 60 år, så vi ligger lite före. Jag lovade honom att Sara och jag ska göra vad vi kan för att komma ikapp. "It takes a good portion of humor and two words", sa gubben lurigt. Två ord? Då är det inte "I love you", insåg jag, och frågade honom vilka två ord han menade. Varpå gubben, 87 år, log lite snett, plirade bakom sina rökfärgade glasögon, tog sin käpp för att följa sin fru mot utgången, och sa: "Yes, dear!".

Elakt och roligt - men inte smart

Som jag nyligen skrivit om på denna blogg tycker jag ju att det kan vara underhållande med elakheter. Roligt är en sak, men det är inte alltid smart att kläcka ur sig vad som helst. I alla fall inte om man siktar högt, högre, högst.

     Minns ni Dennis Kucinich från Ohio? Inte jag heller - men han var i alla fall en av alla dem som ville bli republikanernas representant och därmed få slåss mot Obama. Problemet med Kucinich var att han redan innan han siktade mot att bli republikanernas presidentkandidat hade siktat UFO:n och berättat om detta i en bok. När detta blev känt fick han givetvis närmast övermänsklig (kanske utomjordisk?) kritik för detta.

     Hur bemöter man då bäst sådan kritik? Går det? Jodå, det går... "You have to keep in mind that more ... that more people in this country have seen UFOs than I think approve of George Bush's presidency" sa Kucinich rappt, elakt och roligt och försvann med Warpfaktor 9,9999 (=214 biljoner km/h) ombord på USS Enterprise NCC-1701-E för sin fortsatta politiska gärning hos det Romulanska stjärnimperiet...

Det blåser på stranden...

En bild säger mer än tusen ord, så här får ni lite drygt 7 000, i form av ett kort bildspel från en utflykt i eftermiddags.

http://picasaweb.google.com/sara.modig/DetBlSerILA#