Föräldrautbildningen fortsätter...

I dag var det dags igen: parent class. Jag kom för sent... Apropå att ha kontroll över tiden, som jag skrev om i går!

     Varför i allsindar kom jag för sent? Jo, för jag hade en annan form av föräldrautbildning först - surflektion i Manhattan Beach! Helt fantastiskt. Och i dag hände det.

     Plötsligt händer det: du ligger på mage på brädan och paddlar för allt du är värd, vågen kommer upp bakom dig och du upplever att den passerar förbi och att du kommer att missa den igen men så känns det som att vågen drar sig tillbaka och så skjuter brädan fart framför vågen och du känner hur du lyfts upp och du reser dig snabbt upp på fötter och lägger tyngden på bakre benet och tittar framåt och upptäcker - att du faktiskt surfar! Du surfar! Du känner hur brädan rusar framåt men du har kontroll över den och du kan ändra balansen lite och känna hur den svänger och du kan testa vad som händer om man gör si eller så. Sedan kastar du dig bakåt när vågen kommer närmare stranden och du skriker av glädje och adrenalinberusning. Awsome, dude!

     Två timmar senare befann jag mig alltså på min påtvingade föräldrautbildning - som jämfört med surflektioner i alla fall har den fördelen att den inte kostar mig pengar - och försökte bevara lite av kicken från surfningen så att den kunde ta mig igenom hela lektionen. Det gick så där.

     I dag fick vi lära oss om barns sjukdomar och vilka olyckor som kan drabba barn och vad man kan göra när det ena eller det andra inträffar. Vår kära lärarinna kan man väl kalla multikulturell - "open minded" enligt henne själv - och har därför mängder av fiffiga förslag på olika huskurer från Kina, Indien, Marocko och lite varstans. Och alla fungerar!

     Hon lider enligt egen utsago av en rätt besvärande produktion av öronvax, som titt som tätt proppar igen örongången, och då hjälper det inte med bomullstops eller något slags kon som jag aldrig riktig fattade vad det var (nu spelar det kanske ingen roll eftersom den ändå inte funkade), men då hade hennes mamma (lärarinnan själv är 60 år) ett bra medel, nämligen olivolja med pressad vitlök som man häller i örat och sedan stänger in med hjälp av bomull. Jag föreslog att hon i stället kunde ta en simtur i Stilla havet med jämna mellanrum, så sluppe hon vaxpropparna, men det trodde hon inte på.

     Man ska vara noga med att ha strumpor på fötterna och att inte utsätta sin nacke för drag, för enligt kinesisk läkekonst tränger vinden på något sätt in genom nacken och anklarna och drar då med sig smittoämnen och man får influensa. Jomen vadå, det är väl inget konstigt med det? Lärarinnan har någon erfarenhet från att ha bott "in the mountains" någonstans och som hon ofta berättar om och i dag berättade hon att hon under denna vistelse hade sett till att ha strumpor och halsduk eller dylikt och hon blev inte sjuk. Så därmed var det bevisat att det funkar. Men då sa jag att i Sverige går vi omkring med heltäckande kläder sex månader om året och har alltså både anklar och nacke vindskyddade men trots detta är alla sjuka hela tiden - det är först när vi får möjlighet att ta av oss några lager kläder och låta vinden fläkta oss som vi blir friska igen.

     Vad jag ska hålla på hela tiden - att jag inte bara kan acceptera vad folk säger! Konstigt, det där. Men nästa grej köpte jag, absolut, jo, jag lovar, det är helt säkert. Om man har något slags problem med urinen kan man ta en droppe urin och spä den 100 gånger, sedan ta en droppe av den utpädda lösningen och spä den 100 gånger och upprepa detta sex gånger och sedan dricka den nu otroligt utspädda tinkturen, så blir man vips av med sitt urinproblem, vilket det nu var. Visst är det bra?

     Små barn kan man även smörja med deras egen urin, så blir deras hy helt fantastisk. (Jesper sitter här bredvid mig och ser hur nöjd ut som helst - han har ingen aning om vad som väntar...) Lärarinnan tillstod dock att just denna mirakelkur kanske inte har samma positiva effekt på en 60-åring som hon själv. You don´t say? sa jag inte, utan tänkte det bara.

     Tja, som ni förstår har stressnivåerna och ångesten inte direkt avtagit allteftersom föräldrautbildningen har fortskridit. Människan kan inte vara skapad för denna form av samvaro, så är det bara. Så det erbjudande som vi fick på ett papper i dag kommer jag därför vänligt men bestämt att avböja: en frivillig fortsättningskurs med fördjupad föräldrautbildning under ytterligare sex veckor...

     Men vet ni vad? Det är bara en obligatorisk lektion kvar! Och jag har - som Cecilia Larsson har kommenterat här på bloggen - faktiskt fått ett bestående minne från denna min tålamodsprövande erfarenhet: den bok som Alice och jag har gjort tillsammans, där jag har klippt och klistrat bilder som Alice har hittat på små sagotexter till.

     Mhm, den boken skulle ni allt bra gärna vilja se, va? Kunde just tro det! Så därför har jag fotograferat av den och lagt ut den på Picasaweb. Håll till godo!

http://picasaweb.google.com/sara.modig/AndreasOchAlicesBok#