Gränslösa möjligheter

I dag var en stor dag: första dagen med några timmars barnvakt för Jesper. En bekant vid svenska skolan tipsade om sin "nanny", som de hade varit jättejättenöjda med när deras barn var små. Ett telefonsamtal senare var det bestämt att hon skulle komma i dag kl. 11. Så blev det också - mitt i Jespers sovtid...

     Jag fick väcka Jesper, som sömndrucken skulle försöka fatta att den här nya människan inte var farlig, att pappa inte skulle försvinna för alltid och att någon fortfarande skulle se till att mat serverades när det behövdes. Det gick ju såklart inte, så jag lämnade en storgråtande Jesper i lägenheten med nannyn för att själv skjutsa Alice till skolan.

     Vad gör man med sin nyvunna frihet? Hela Los Angeles öppnar sig plötsligt, med alla sina möjligheter! Det finns hur mycket som helst man kan göra! Man kan ..., alltså man kan ju alltid ..., jag menar, det är ju inget som hindrar att man ... Nähänä, inte i dag, just. Det hanns visst inte med.

     Nej, i dag bidde det inte så mycket. Jag ville kolla var nannyn bor någonstans, för jag hade den idén att jag skulle lämna Jesper hos henne, i stället för att hon kommer hit och är med Jesper här i lägenheten. Så jag ägnade mig åt det som är en så stor del av livet här i L.A. - jag åkte bil!

     Jag kollade området och huset där nannyn bor och det var helt OK. Så från och med måndag lämnar jag Jesper där för ca tre timmars passning, medan båda tjejerna går i skolan. Detta upplägg kommer att tillämpas måndag-onsdag varje vecka och kommer att ge mig 2,5 timmars egen tid mitt på dagen dessa dagar. Lysande!

     Men varför lämna bort Jesper till nannyn i stället för att låta nannyn komma hit? Det är väl mycket enklare att hon får göra jobbet? Kontroll, mina vänner, kontroll. Inte över Jesper eller hur han har det, där handlar det om förtroende. Men över tiden! Jag behöver inte vänta på någon som kommer för sent, eller vara beredd att öppna för någon som kommer för tidigt. Jag behöver inte heller låta nannyn vara kvar i lägenheten och vänta på sin make som ska komma och hämta... Dealen i dag var att nannyn skulle passa Jesper mellan kl. 11 och 14. Det gjorde hon också. Sedan lekte hon med Jesper och Alice och Cecilia, i väntan på makens ankomst. Den inträffade kl. 15.30. Sådana förseningar klarar jag inte av mentalt - då är jag hellre utan barnvakt. Men genom att vända på kuttingen får jag det som jag vill, samtidigt som nannyn inte behöver åka buss i 50 minuter i vardera riktningen eller vara beroende av sin make. Också kan JAG komma för sent i stället!

     Nå, efter att jag hade kollat in var nannyn bor tog jag en sväng för att utforska omgivningarna. Då inträffade det märkliga: jag blev trött på den här staden... Det ser mer eller mindre likadant ut vart man än åker - ett rutnät av gator som försvinner i horisonten, asfalt, asfalt, asfalt, fyrkantiga kartongliknande och rätt låga hus och byggnader i flagnad puts i olika färger, med firmanamnen målade direkt på putsen, reklamskyltar i storlek XXXXXXXXL, XXXXXXXXXXXXXXXXXL och XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXL, lutande telefonstolpar med hundratals ledningar, någon öde park i countyts regi med ett otroligt långt namn, liquor store efter liquor store, kemtvättar, bilverkstäder, hamburgerbarer, donutställen, pizzaställen, sandwichställen, psycich palm readers, bankkontor, små köpcentra i spansk-mexikansk stil (som i San Augustin på Gran Canaria, för er som upplevt det), gigantiska parkeringsplatser utanför shoppingcentra stora som internationella flygplatser, skolor, skolor, skolor och kyrkor, kyrkor, kyrkor och så vidare i all evighet amen. Det tar helt enkelt aldrig slut!

     Jag var tvungen att styra ut mot havet igen, för att få andas frisk (hmm, nåja) luft, få ett naturligt slut på vägarna och få se något som än så länge är helt obebyggt. Jag sprang även på ytterligare ett Le Pain Quotidien och kunde avnjuta min lunch där, vilket förhöjde känslan av trivsel. Och sedan kunde jag runda av med en kaffe från Peet's (så ska det stavas, inte Pete's som jag skrev förra gången). Som jag naturligtvis avnjöt - i bilen. Det var redan dags att ta motorvägen tillbaka till Alices skola!

     Jag tänker inte använda varje ledig minut åt att åka bil, det är en sak som är säker. Men vad jag ska göra, det återstår att se. Kommer jag att utnyttja UCLA Aquatic Centers faciliteter här i Marina Del Rey, i form av kanoter, segeljollar, windsurfingbrädor? Kommer jag att vågsurfa mer? Kommer jag att blogga mer...? Kommer jag att kolla på CNN Live och käka popcorn? Kommer jag att sitta på stranden och lata mig? Kommer jag att läsa någon bok? Kommer jag kanske till och med att sjunga en stump? Kommer jag att studera något intressant här i USA när jag ändå är här?

     Ja, förhoppningsvis allt det där!