"Jo det är bra, men jag är lite trött"

Här i USA hälsar man på alla, enligt följande modell: "Hi, how are you doing?" vilket följs av repliken "Hi, fine, thank you, and you?". Hemma motsvaras det av "Hej, hur står det till?" följt av "Tack, bra, och själv?". Men på 80-talet, när jag gick i gymnasiet, såg inledningskonversationen ut så här: "Tjena, läget?" följt av "Jo, det är bra, men jag är lite trött".

     Va? Vad är det för sätt att hälsa? Obegripligt, tycker jag nuförtiden, för det mesta - ända tills i dag...

     Väckarklockan ringde igår kl. 05.20 för femte dagen i rad, kroppen sa ifrån, delar av hjärnan ropade "ligg kvar!", men någon annan del av hjärnan var redan igång och lyckades styra benen ut över sängkanten och plötsligt stod jag där på sovrumsgolvet och svajade osäkert, samtidigt som ytterligare hjärnaktiviteter kopplades på och ett halvöppet öga fick order om att leda kroppen förbi säng, byrå och sovrumsdörr ut i korridoren mot köket och den väntande kaffebryggaren. Allt i kompakt mörker.

     En timme senare hade jag redan hunnit med ett par hundra upphopp, djupa knäböj, utfall och allt annat man kan komma på för att suga musten fullständigt ur ett par 40-åriga lår, och det började dra ihop sig till veckans stora boot camp-final: trapplöpning i 4th Street Stairs i Santa Monica (L.A.:s bästa trappor, enligt någon tok på nätet). En vindlande betongtrappa med 189 trappsteg. Varje trappsteg är 8 tum högt, vilket ger en totalhöjd för trappan på 38 1/2 meter... Den springer man ner, upp, ner, upp, ner, upp, ner, upp och heter man Brian, Andrew eller Andreas springer man den också ner, upp, ner, upp, ner, upp.

     Efter detta träningspass var det svårt att på ett trafiksäkert sätt kontrollera gas- och bromspedalerna under bilresan hem till lägenheten, det kan jag lova! En stadig frukost måste man ha, att avnjutas tillsammans med L.A. Times, som sedan i tisdags dimper ned inplastad på förstukvisten varje morgon. Sedan iväg till nästa pass...

     Klockan 10.00 strålade jag samman med Erik (Saras kollegas Karins käre make) på parkeringen vid Manhattan Beach, för mitt livs andra surflektion. Denna gång var läraren en 46-årig surf- och snowboardinstruktör, som själv hade börjat surfa vid 10 års ålder. Han kunde sina grejer... Under en liten paus i lektionen skulle han visa Erik och mig hur man fångar en våg, och då passade han på att springa runt lite på brädan, hoppa runt 360 grader samt ställa sig på huvudet. "Jamen, perfekt, då vet vi precis hur vi ska göra nästa gång", tänkte vi, där vi satt som strandade sälar och flämtade i sanden och längtade efter en kopp kaffe eller ännu hellre en öl (det kanske inte sälar gör, jag vet inte så noga).

     Klockan nio hade det varit dygnets högsta flod, "high tide", på en nivå av över 7 fot. Det innebär att havet når mycket längre in mot land, något som i sin tur innebär att vågorna inte bryter förrän precis vid stranden - s.k. shore pounders. Det är sådana vågor vi har här vid Marina Del Rey och de är inte roliga att surfa i. Kommer man snett slungas man rätt ner i botten, som jag tidigare har berättat om. Dessutom är vågorna redan ett par meter ut i vattnet axelhöga, vilket gör det fruktansvärt jobbigt att ta sig ut genom dem.

     Erik och jag slogs mot vågorna i dryga två timmar och var sedan helt slut. Vi hade dock fått en riklig belöning: precis när vi gick ut genom en våg kom det en ännu större våg strax utanför den - kanske 20 meter utanför oss - och precis när den bröt kom en otroligt vacker, magnifik, fantastisk och fullständigt gigantisk delfin och gjorde ett makalöst hopp upp genom vågens högsta topp och till synes viktlös gled flera meter genom luften innan den med ett perfekt nedslag med bara lite väs försvann iväg längs med stranden. Förra gången vi surfade simmade en haj precis framför fötterna på oss, så våra surflektioner är riktigt spännande!

     Efter surflektionen lyckades vi på något sätt släpa oss uppför de branta backarna i Manhattan Beach till en pub, där vi fick vår efterlängtade öl och min standardbeställning "Burrito Grande". Ytterligare några höjdmeter senare hade vi varsin kopp nybryggt kaffe från Pete's i nävarna och kunde börja sammanfatta dagens intryck.

     Och i dag när jag vaknade - utan väckarklockans hjälp, men däremot med benäget bistånd av Jesper - var hela kroppen och hjärnan i viloläge. Många koppar kaffe senare är det fortfarande inte mycket som är igång, utöver signalsubstanserna som rusar fram och tillbaka mellan musklerna och hjärnan och skriker "ONT!". Men gårdagens aktiviteter har lämnat ett leende som inte vill gå bort, och en känsla av frid (även om döttrarna gör vad de kan för att få bort den också...).

     Så om någon frågar mig i dag hur det står till kommer jag säkert att svara: "Jo, det är bra, men jag är lite trött!" 

Den muttrande byråkraten

Igår kväll kom jag hem från en två-och-en-halvdagars tjänsteresa till Washington DC. Det är ingen liten resa det handlar om - en hel kontinent ska korsas och tre timmars tidskillnad ska noteras, mer om det senare.

     Det känns som att det även mentalt ligger en hel kontinent mellan Los Angeles och Washington. L.A. känns som staden som hela tiden ligger på gränsen till något - den stora naturkatastrofen, den brokiga, helt galna stadsbilden med sneda telefonstolpar, skyhöga palmer, låga hus i oplanerade stilar, lyx och misär sida vid sida. Washington däremot är de svarta kostymernas, imposanta fasadernas och polityrens stad. Det enda de har gemensamt är arbetsmoralen - jobba hårt, odla dina kontakter och var beredd på att sälja din själ för att nå dina drömmars mål, oavsett om drömmarna handlar om vita duken eller vita huset.

     I måndags promenerade jag in till downtown Washington från House of Sweden, där ITPS har sitt kontor och tillika gästrum. Det började bra, eftersom House of Sweden ligger i Georgetown. Här präglas stadsbilden av tvåvåningshus i något slags ganska småmysig viktoriansk stil. Affärerna ligger vägg i vägg med caféer (frukost på Starbucks) och restauranger. Enligt taxichauffören som körde mig från flygplatsen under den helt döda söndagsnatten lever stadsdelen upp varje torsdag-lördagskväll då den hårt arbetande befolkningen söker sig till småstadsatmosfären.

     Snart nog tog dock maktens höga ointrängliga fasader över. I Paris, som är en annan stad som jag förknippar med pampiga byggnader, inryms affärer eller caféer i de flesta bottenvåningarna. Men inte så i Washington - här glänser receptionsdiskarna till alla viktiga kontor för påtryckarna, konsulterna och de andra som livnär sig på demokratins navelsträng mellan folket och makthavarna.

     OK, några födoställen för kavajbärarna fanns det. Men för mig som älskar att titta i skyltfönster - ju fler siffror på prislappen, desto vildare kan fantasin spinna loss - fanns inte mycket att hämta.

     Nåja, nu var ju det här ingen nöjesresa. Jag skulle träffa en gammal bekant, Chad Evans från Council on Competitiveness, för att prata tjänsteinnovation. Rådets kontor var under renovering, så samtalet ägde rum över en kaffe på Starbucks - en av två-tre stycken bara runt McPherson Square. Flera goda idéer i båda riktningarna, roligt nog, utbyttes.

     Washingtons tunnelbana är som staden (OK, jag vet, den blir säkert mysig när man bor där en längre tid, men än så länge har den uppförsbacke till mitt hjärta) – strömlinjeformade, mörka, trista stationer men fruktansvärt effektiv. Orangea linjen bar mig först till National Science Foundation, som motsvarar Vetenskapsrådet hemma ungefär, där jag träffade den programansvarige för deras program Service Enterprise Systems.

     På väg till NSF från tunnelbanan hade jag skymtat ett Macy’s. Shoppingmöjligheter öppnade sig! Efter avslutad tjänsteförättning begav jag mig till templet för att dyrka Mammon. Härliga skyltar med det glada budskapet REA mötte mig. Det första jag sprang på var sjalar och handskar – nå’n däruppe måste ha sett mig på min huttrande vandring i snålblåsten och tänkt att nu så…

     En ny varm storsjal och nya skinnhandskar kändes plötsligt mycket motiverade – har bara tagit med mig min älskade men urtvättade skaljacka till USA och den var inte med till WDC. Ett ganska sorgligt inomhuscentrum i anslutning till varuhuset gjorde att jag faktiskt tappade den lilla köplust jag hade kvar. Och eftersom jag var mycket inspirerad av dagens möten åkte jag tillbaka till kontoret/bäddsoffan för att jobba.

     Dag tvås möten inleddes med en träff med VD:n Tim Ogilvie för Peer Insight LLC, ett mycket välrenommerat konsultföretag i serviceinnovationsbranschen. Deras grundare och ordförande, Jeananne Rae, är återkommande kolumnist på Businessweek.

     Tunnelbanan gick nästan ända fram även denna gång, ut i Alexandria, Virginia. (Washington är ju en del av en metropol som bl.a. består av Alexandria, WDC och Baltimore, Bethesda m.fl. orter.) Ett mycket trevligt och inspirerande möte, med bl.a. lokalt rostat kaffe från Mischas. Ljuvligt doftande lokal!

     Dagens andra möte, med Rob Atkinson och Stephen Ezell vid ITIF, var ursprungligen överenskommet att hållas 14.30. När outlook-kallelsen damp ner i inboxen för några veckor sedan var tiden dock ändrad till 11.30. Ja, ja, tänkte jag, de här personerna är ju viktiga typer och behöver ändra sina scheman titt som tätt, även om det ju bara gav mig en halvtimme mellan mötet med Tim och mötet med ITIF. Skrev också en mail med lite bakgrundsmaterial inför mitt möte där jag bekräftade tiden 11.30. Med andan i halsen klev jag in på ITIF:s kontor bara några minuter sen – mötet med Tim var som sagt var mycket intressant och innehållsrikt – bara för att mötas av en förvånad sekreterare: ”Mötet är ju klockan 14.30 som vi sagt”.

      Jaha. Arg på mig själv – hur kunde jag ha läst fel, jag kollade ju jättenoga bara i fredags – begav jag mig till kontoret för att jobba och packa ihop. Väl uppkopplad kollade jag i min sällan använda outlookkalender – 14.30 stod det. Sakta gick det upp för mig – tidskillnaden finns även i cyberrymden. När kallelsen anlände till mig och las in kalendern hade tidsangivelsen helt enkelt konverterats till Pacific time. Så har man lärt sig den läxan.

     När mötet väl blev av, var det värt allt besvär. Herrarna var ytterst generösa med tid och kunskap, även i uppföljningsmail.

     Sedan var det bara att genomlida 4,5 timmars flygresa med tillhörande frustrationsskapande boardingprocess. Serviceinnovation, var det, ja. Kanske ska föreslå en särskild satsning på logistiken för att få ombord 230 människor på en Boeing 777, alla med maximalt med handbagage som ska trixas genom trånga gångar och upp på ännu trängre hyllor innan man knör ned sig själv, böcker, mp3-spelare, dator m.m. i det minimala sätet. Så högteknologiskt flyget än är, är själva upplevelsen ganska primitiv.

     Borta bra, hemma bäst!

Stackars Michael Palin...

På YouTube finns det så många godbitar - jag kan bli sittande i timmar, där jakten på en viss låt från 1970-talet kan ta omvägar via dirigenter i Budapest, sångförsök med efterföljande öldrickning i någons garage, lego-animationer av Ghostbusters, parkour-uppvisningar med instruktioner till hur man gör en 360-graderssväng mot en husvägg för att slutligen landa - för vilken gång i ordningen vet jag inte - i något som handlar om Sarah Palin.

     Naturligtvis kan man se den ultimata parodin på Sarah Palin i klippen från Saturday Night Live. Eller varför inte någon av de samlingar av verkliga intervjuer med Sarah Palin (slå t.ex. på "Sarah Palin's greatest"), som skulle kunna vara en parodi i sig - om det inte var för det faktum att hon faktiskt var nära att bli USA:s vicepresident. Men i dag landade jag i en intervju med John Cleese, som vid något tillfälle under kampanjerna utfrågas om sin syn på presidentvalet, debatterna och behovet av förändring i USA.

     Cleese levererar många mycket genomtänkta synpunkter på det amerikanska folket och dess ledarskapsideal, hur det kunde komma sig att George W. Bush blev vald och hur USA sedan dess blivit behandlat som en byfåne i det internationella samfundet.

     Så får han frågan vad han anser om Sarah Palin. Cleese brister ut i ett gapflabb... Sedan säger han mer eller mindre att Sarah Palin är helt obegåvad för uppgiften och trots det kampanjar som partner till en 72-åring som precis överlevt cancer; "Monty Python skulle ha kunnat skriva detta", säger Cleese. Också tillägger han att Sarah Palin är som "a nice looking parrot" som talar vackert och korrekt men utan att förstå innebörden i de ord hon säger. Som avslutning vänder sig Cleese mot kameran och säger: "I'm sorry, Michael Palin, to say you're not the funniest Palin anymore, because you're not.".

     Hela klippet kan ses på http://www.youtube.com/watch?v=WR3eUjD6y6o&feature=iv&annotation_id=event_519467. Slår man f.ö. på Monty Python på YouTube får man 33 500 träffar, så det finns att göra...

Hamburgare och äktenskapsrådgivning

Som jag tidigare berättat kan man här i L.A. få juridisk rådgivning över en fika, se inlägg den 17 september. En variant på samma tema upplevde jag i dag...

     Jag var för första gången på IN-N-OUT burger, som både Staffan Lundström och Sara talat sig varma för. Det var bra, riktigt bra - men nackdelen med bra ställen är att de lockar till sig mycket folk, så det var svårt att hitta någonstans att sitta.

     Vid ett bord satt ett äldre par och såg vresiga ut. Vågar jag verkligen fråga om jag får slå mig ner där med en ettåring?, funderade jag, men tog mod till mig och frågade. Varpå damen svarade - fortfarande utan en tillstymmelse av glädjeyttring - att om han där (=Jesper) skulle sitta vid deras bord, ja då kunde hon tänka sig att låta mig sitta där också. Efter att polletten trillat ned någon sekund senare satte jag mig gillande bredvid denna riktigt coola tant.

     Ett långt samtal utspann sig sedan mellan tuggorna. Damen hade arbetat som socialarbetare ända tills en mindre nöjd klient vid en bilverkstad hade försökt jaga ikapp henne och klå henne med ett fälgkors. Hon hann dock kasta sig in i bilen, där hennes make satt och väntade vid ratten, och rädda sig undan en säker död. Maken krävde att hon skulle säga upp sig, vilket hon också gjorde dagen därpå.

     Maken å sin sida hade arbetat som leverantör av skivor till varuhus och tillryggalagt 65 000 miles per år i sin bil ända tills en blodpropp slog ut synen helt på ena ögat och till hälften på det andra. "But that hasn't stopped him from being a back seat driver", sa den coola tanten. Förutom att han såg illa gick han illa också, gubben. Men, som han sa, det var bara hans ben som hade blivit gamla - inte han.

     Efter ett tag frågade gubben hur länge Sara och jag har varit gifta. I snart 17 år, svarade jag sanningsenligt. Mhm, sa gubben, frun här och jag har varit gifta i 60 år, så vi ligger lite före. Jag lovade honom att Sara och jag ska göra vad vi kan för att komma ikapp. "It takes a good portion of humor and two words", sa gubben lurigt. Två ord? Då är det inte "I love you", insåg jag, och frågade honom vilka två ord han menade. Varpå gubben, 87 år, log lite snett, plirade bakom sina rökfärgade glasögon, tog sin käpp för att följa sin fru mot utgången, och sa: "Yes, dear!".

Elakt och roligt - men inte smart

Som jag nyligen skrivit om på denna blogg tycker jag ju att det kan vara underhållande med elakheter. Roligt är en sak, men det är inte alltid smart att kläcka ur sig vad som helst. I alla fall inte om man siktar högt, högre, högst.

     Minns ni Dennis Kucinich från Ohio? Inte jag heller - men han var i alla fall en av alla dem som ville bli republikanernas representant och därmed få slåss mot Obama. Problemet med Kucinich var att han redan innan han siktade mot att bli republikanernas presidentkandidat hade siktat UFO:n och berättat om detta i en bok. När detta blev känt fick han givetvis närmast övermänsklig (kanske utomjordisk?) kritik för detta.

     Hur bemöter man då bäst sådan kritik? Går det? Jodå, det går... "You have to keep in mind that more ... that more people in this country have seen UFOs than I think approve of George Bush's presidency" sa Kucinich rappt, elakt och roligt och försvann med Warpfaktor 9,9999 (=214 biljoner km/h) ombord på USS Enterprise NCC-1701-E för sin fortsatta politiska gärning hos det Romulanska stjärnimperiet...

Det blåser på stranden...

En bild säger mer än tusen ord, så här får ni lite drygt 7 000, i form av ett kort bildspel från en utflykt i eftermiddags.

http://picasaweb.google.com/sara.modig/DetBlSerILA#

Tomt i huset - vad gör man då?

Familjen Bjessmo har åkt, lägenheten ekar tom, vuxen-samtalen har satts på "hold". Vad gör man då? Tja, vi bor ju i L.A., så vi tar en sväng med bilen! Sara och Andreas tycker att det är toppen att cruisa omkring och bara titta, peka och ta in allt som finns här - de oändliga vägarna, de otaliga människorna, den ofantliga mångfalden. Men de otåliga telningarna i baksätet är inte lika roade. I alla fall inte lika länge.

     Man får försöka roa dem med att berätta om vad det är vi ser och var vi är. Kul ett tag. Man får sätta på radion och lyssna på glad musik. Kul ett tag - tills reklamen kommer. Man får leta fram någon skiva att lyssna på. Kul ett tag. Men vi har i alla fall en nyinförskaffad skiva med Stevie Wonder som funkar riktigt bra, för hela familjen. Hemma har vi också en skiva med samme Stevie, där bl.a. "Isn't she lovely" finns med - en av tjejernas favoritlåtar. När det gick upp för Alice att Stevie nu finns i vår bil här i USA blev hon bekymrad och sade fundersamt: "Jag undrar om Stevie finns kvar i Sverige i vår bil när vi kommer hem.". Det kan man undra!

     Nå, till slut blir allt bilåkande och tittande bara för tråkigt för tjejerna - de vill göra något. En lekpark är toppen att leka av sig i, men i går när vi skulle roa oss själva efter Bjessmos avfärd hann det bli mörkt innan vi kom att tänka på lekparker, så det blev inget med det. Tjejerna tyckte då att vi i stället kunde åka och shoppa - det gillar de skarpt.

     Andreas är inte lika road av shopping (även om hela bilutflykten kom sig av att vi skulle åka och kolla på en smoking åt just denne Andreas...) och uttryckte som sin åsikt att det måste finnas något annat att göra än att shoppa. Nej, det tyckte inte Cecilia, men hon fann snabbt på råd och föreslog att under tiden som familjens kvinnor shoppade kunde väl pappa och Jesper sitta kvar i bilen och lyssna på radio (det har hänt några gånger när Sara har hoppat ur för att kompletteringshandla lite mat eller välling).

     Efter vissa överläggningar mellan de vuxna i framsätet gav Andreas med sig angående shoppingen - i det stora shoppingcentrumet "Beverly Center" borde det ju finnas skjortor av det slag som Andreas faktiskt behöver. Så det fick bli shopping för alla, helt enkelt - igen.

     Att hela familjen skulle shoppa hade Cecilia inte snappat, så när bilen hade parkerats långt inne i ett gigantiskt, mörkt, ogästvänligt parkeringsgarage och motorn just hade stängts av, knäppte Cecilia snabbt som 17 av sig säkerhetsbältet, hoppade ut ur bilen och ropade in till oss som satt kvar: "Okej pappa, hej då! Ha det så trevligt med Jesper!".

     Dråpligt!