"Jo det är bra, men jag är lite trött"

Här i USA hälsar man på alla, enligt följande modell: "Hi, how are you doing?" vilket följs av repliken "Hi, fine, thank you, and you?". Hemma motsvaras det av "Hej, hur står det till?" följt av "Tack, bra, och själv?". Men på 80-talet, när jag gick i gymnasiet, såg inledningskonversationen ut så här: "Tjena, läget?" följt av "Jo, det är bra, men jag är lite trött".

     Va? Vad är det för sätt att hälsa? Obegripligt, tycker jag nuförtiden, för det mesta - ända tills i dag...

     Väckarklockan ringde igår kl. 05.20 för femte dagen i rad, kroppen sa ifrån, delar av hjärnan ropade "ligg kvar!", men någon annan del av hjärnan var redan igång och lyckades styra benen ut över sängkanten och plötsligt stod jag där på sovrumsgolvet och svajade osäkert, samtidigt som ytterligare hjärnaktiviteter kopplades på och ett halvöppet öga fick order om att leda kroppen förbi säng, byrå och sovrumsdörr ut i korridoren mot köket och den väntande kaffebryggaren. Allt i kompakt mörker.

     En timme senare hade jag redan hunnit med ett par hundra upphopp, djupa knäböj, utfall och allt annat man kan komma på för att suga musten fullständigt ur ett par 40-åriga lår, och det började dra ihop sig till veckans stora boot camp-final: trapplöpning i 4th Street Stairs i Santa Monica (L.A.:s bästa trappor, enligt någon tok på nätet). En vindlande betongtrappa med 189 trappsteg. Varje trappsteg är 8 tum högt, vilket ger en totalhöjd för trappan på 38 1/2 meter... Den springer man ner, upp, ner, upp, ner, upp, ner, upp och heter man Brian, Andrew eller Andreas springer man den också ner, upp, ner, upp, ner, upp.

     Efter detta träningspass var det svårt att på ett trafiksäkert sätt kontrollera gas- och bromspedalerna under bilresan hem till lägenheten, det kan jag lova! En stadig frukost måste man ha, att avnjutas tillsammans med L.A. Times, som sedan i tisdags dimper ned inplastad på förstukvisten varje morgon. Sedan iväg till nästa pass...

     Klockan 10.00 strålade jag samman med Erik (Saras kollegas Karins käre make) på parkeringen vid Manhattan Beach, för mitt livs andra surflektion. Denna gång var läraren en 46-årig surf- och snowboardinstruktör, som själv hade börjat surfa vid 10 års ålder. Han kunde sina grejer... Under en liten paus i lektionen skulle han visa Erik och mig hur man fångar en våg, och då passade han på att springa runt lite på brädan, hoppa runt 360 grader samt ställa sig på huvudet. "Jamen, perfekt, då vet vi precis hur vi ska göra nästa gång", tänkte vi, där vi satt som strandade sälar och flämtade i sanden och längtade efter en kopp kaffe eller ännu hellre en öl (det kanske inte sälar gör, jag vet inte så noga).

     Klockan nio hade det varit dygnets högsta flod, "high tide", på en nivå av över 7 fot. Det innebär att havet når mycket längre in mot land, något som i sin tur innebär att vågorna inte bryter förrän precis vid stranden - s.k. shore pounders. Det är sådana vågor vi har här vid Marina Del Rey och de är inte roliga att surfa i. Kommer man snett slungas man rätt ner i botten, som jag tidigare har berättat om. Dessutom är vågorna redan ett par meter ut i vattnet axelhöga, vilket gör det fruktansvärt jobbigt att ta sig ut genom dem.

     Erik och jag slogs mot vågorna i dryga två timmar och var sedan helt slut. Vi hade dock fått en riklig belöning: precis när vi gick ut genom en våg kom det en ännu större våg strax utanför den - kanske 20 meter utanför oss - och precis när den bröt kom en otroligt vacker, magnifik, fantastisk och fullständigt gigantisk delfin och gjorde ett makalöst hopp upp genom vågens högsta topp och till synes viktlös gled flera meter genom luften innan den med ett perfekt nedslag med bara lite väs försvann iväg längs med stranden. Förra gången vi surfade simmade en haj precis framför fötterna på oss, så våra surflektioner är riktigt spännande!

     Efter surflektionen lyckades vi på något sätt släpa oss uppför de branta backarna i Manhattan Beach till en pub, där vi fick vår efterlängtade öl och min standardbeställning "Burrito Grande". Ytterligare några höjdmeter senare hade vi varsin kopp nybryggt kaffe från Pete's i nävarna och kunde börja sammanfatta dagens intryck.

     Och i dag när jag vaknade - utan väckarklockans hjälp, men däremot med benäget bistånd av Jesper - var hela kroppen och hjärnan i viloläge. Många koppar kaffe senare är det fortfarande inte mycket som är igång, utöver signalsubstanserna som rusar fram och tillbaka mellan musklerna och hjärnan och skriker "ONT!". Men gårdagens aktiviteter har lämnat ett leende som inte vill gå bort, och en känsla av frid (även om döttrarna gör vad de kan för att få bort den också...).

     Så om någon frågar mig i dag hur det står till kommer jag säkert att svara: "Jo, det är bra, men jag är lite trött!"