Föräldrautbildningen fortsätter...

I dag var det dags igen: parent class. Jag kom för sent... Apropå att ha kontroll över tiden, som jag skrev om i går!

     Varför i allsindar kom jag för sent? Jo, för jag hade en annan form av föräldrautbildning först - surflektion i Manhattan Beach! Helt fantastiskt. Och i dag hände det.

     Plötsligt händer det: du ligger på mage på brädan och paddlar för allt du är värd, vågen kommer upp bakom dig och du upplever att den passerar förbi och att du kommer att missa den igen men så känns det som att vågen drar sig tillbaka och så skjuter brädan fart framför vågen och du känner hur du lyfts upp och du reser dig snabbt upp på fötter och lägger tyngden på bakre benet och tittar framåt och upptäcker - att du faktiskt surfar! Du surfar! Du känner hur brädan rusar framåt men du har kontroll över den och du kan ändra balansen lite och känna hur den svänger och du kan testa vad som händer om man gör si eller så. Sedan kastar du dig bakåt när vågen kommer närmare stranden och du skriker av glädje och adrenalinberusning. Awsome, dude!

     Två timmar senare befann jag mig alltså på min påtvingade föräldrautbildning - som jämfört med surflektioner i alla fall har den fördelen att den inte kostar mig pengar - och försökte bevara lite av kicken från surfningen så att den kunde ta mig igenom hela lektionen. Det gick så där.

     I dag fick vi lära oss om barns sjukdomar och vilka olyckor som kan drabba barn och vad man kan göra när det ena eller det andra inträffar. Vår kära lärarinna kan man väl kalla multikulturell - "open minded" enligt henne själv - och har därför mängder av fiffiga förslag på olika huskurer från Kina, Indien, Marocko och lite varstans. Och alla fungerar!

     Hon lider enligt egen utsago av en rätt besvärande produktion av öronvax, som titt som tätt proppar igen örongången, och då hjälper det inte med bomullstops eller något slags kon som jag aldrig riktig fattade vad det var (nu spelar det kanske ingen roll eftersom den ändå inte funkade), men då hade hennes mamma (lärarinnan själv är 60 år) ett bra medel, nämligen olivolja med pressad vitlök som man häller i örat och sedan stänger in med hjälp av bomull. Jag föreslog att hon i stället kunde ta en simtur i Stilla havet med jämna mellanrum, så sluppe hon vaxpropparna, men det trodde hon inte på.

     Man ska vara noga med att ha strumpor på fötterna och att inte utsätta sin nacke för drag, för enligt kinesisk läkekonst tränger vinden på något sätt in genom nacken och anklarna och drar då med sig smittoämnen och man får influensa. Jomen vadå, det är väl inget konstigt med det? Lärarinnan har någon erfarenhet från att ha bott "in the mountains" någonstans och som hon ofta berättar om och i dag berättade hon att hon under denna vistelse hade sett till att ha strumpor och halsduk eller dylikt och hon blev inte sjuk. Så därmed var det bevisat att det funkar. Men då sa jag att i Sverige går vi omkring med heltäckande kläder sex månader om året och har alltså både anklar och nacke vindskyddade men trots detta är alla sjuka hela tiden - det är först när vi får möjlighet att ta av oss några lager kläder och låta vinden fläkta oss som vi blir friska igen.

     Vad jag ska hålla på hela tiden - att jag inte bara kan acceptera vad folk säger! Konstigt, det där. Men nästa grej köpte jag, absolut, jo, jag lovar, det är helt säkert. Om man har något slags problem med urinen kan man ta en droppe urin och spä den 100 gånger, sedan ta en droppe av den utpädda lösningen och spä den 100 gånger och upprepa detta sex gånger och sedan dricka den nu otroligt utspädda tinkturen, så blir man vips av med sitt urinproblem, vilket det nu var. Visst är det bra?

     Små barn kan man även smörja med deras egen urin, så blir deras hy helt fantastisk. (Jesper sitter här bredvid mig och ser hur nöjd ut som helst - han har ingen aning om vad som väntar...) Lärarinnan tillstod dock att just denna mirakelkur kanske inte har samma positiva effekt på en 60-åring som hon själv. You don´t say? sa jag inte, utan tänkte det bara.

     Tja, som ni förstår har stressnivåerna och ångesten inte direkt avtagit allteftersom föräldrautbildningen har fortskridit. Människan kan inte vara skapad för denna form av samvaro, så är det bara. Så det erbjudande som vi fick på ett papper i dag kommer jag därför vänligt men bestämt att avböja: en frivillig fortsättningskurs med fördjupad föräldrautbildning under ytterligare sex veckor...

     Men vet ni vad? Det är bara en obligatorisk lektion kvar! Och jag har - som Cecilia Larsson har kommenterat här på bloggen - faktiskt fått ett bestående minne från denna min tålamodsprövande erfarenhet: den bok som Alice och jag har gjort tillsammans, där jag har klippt och klistrat bilder som Alice har hittat på små sagotexter till.

     Mhm, den boken skulle ni allt bra gärna vilja se, va? Kunde just tro det! Så därför har jag fotograferat av den och lagt ut den på Picasaweb. Håll till godo!

http://picasaweb.google.com/sara.modig/AndreasOchAlicesBok#

Gränslösa möjligheter

I dag var en stor dag: första dagen med några timmars barnvakt för Jesper. En bekant vid svenska skolan tipsade om sin "nanny", som de hade varit jättejättenöjda med när deras barn var små. Ett telefonsamtal senare var det bestämt att hon skulle komma i dag kl. 11. Så blev det också - mitt i Jespers sovtid...

     Jag fick väcka Jesper, som sömndrucken skulle försöka fatta att den här nya människan inte var farlig, att pappa inte skulle försvinna för alltid och att någon fortfarande skulle se till att mat serverades när det behövdes. Det gick ju såklart inte, så jag lämnade en storgråtande Jesper i lägenheten med nannyn för att själv skjutsa Alice till skolan.

     Vad gör man med sin nyvunna frihet? Hela Los Angeles öppnar sig plötsligt, med alla sina möjligheter! Det finns hur mycket som helst man kan göra! Man kan ..., alltså man kan ju alltid ..., jag menar, det är ju inget som hindrar att man ... Nähänä, inte i dag, just. Det hanns visst inte med.

     Nej, i dag bidde det inte så mycket. Jag ville kolla var nannyn bor någonstans, för jag hade den idén att jag skulle lämna Jesper hos henne, i stället för att hon kommer hit och är med Jesper här i lägenheten. Så jag ägnade mig åt det som är en så stor del av livet här i L.A. - jag åkte bil!

     Jag kollade området och huset där nannyn bor och det var helt OK. Så från och med måndag lämnar jag Jesper där för ca tre timmars passning, medan båda tjejerna går i skolan. Detta upplägg kommer att tillämpas måndag-onsdag varje vecka och kommer att ge mig 2,5 timmars egen tid mitt på dagen dessa dagar. Lysande!

     Men varför lämna bort Jesper till nannyn i stället för att låta nannyn komma hit? Det är väl mycket enklare att hon får göra jobbet? Kontroll, mina vänner, kontroll. Inte över Jesper eller hur han har det, där handlar det om förtroende. Men över tiden! Jag behöver inte vänta på någon som kommer för sent, eller vara beredd att öppna för någon som kommer för tidigt. Jag behöver inte heller låta nannyn vara kvar i lägenheten och vänta på sin make som ska komma och hämta... Dealen i dag var att nannyn skulle passa Jesper mellan kl. 11 och 14. Det gjorde hon också. Sedan lekte hon med Jesper och Alice och Cecilia, i väntan på makens ankomst. Den inträffade kl. 15.30. Sådana förseningar klarar jag inte av mentalt - då är jag hellre utan barnvakt. Men genom att vända på kuttingen får jag det som jag vill, samtidigt som nannyn inte behöver åka buss i 50 minuter i vardera riktningen eller vara beroende av sin make. Också kan JAG komma för sent i stället!

     Nå, efter att jag hade kollat in var nannyn bor tog jag en sväng för att utforska omgivningarna. Då inträffade det märkliga: jag blev trött på den här staden... Det ser mer eller mindre likadant ut vart man än åker - ett rutnät av gator som försvinner i horisonten, asfalt, asfalt, asfalt, fyrkantiga kartongliknande och rätt låga hus och byggnader i flagnad puts i olika färger, med firmanamnen målade direkt på putsen, reklamskyltar i storlek XXXXXXXXL, XXXXXXXXXXXXXXXXXL och XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXL, lutande telefonstolpar med hundratals ledningar, någon öde park i countyts regi med ett otroligt långt namn, liquor store efter liquor store, kemtvättar, bilverkstäder, hamburgerbarer, donutställen, pizzaställen, sandwichställen, psycich palm readers, bankkontor, små köpcentra i spansk-mexikansk stil (som i San Augustin på Gran Canaria, för er som upplevt det), gigantiska parkeringsplatser utanför shoppingcentra stora som internationella flygplatser, skolor, skolor, skolor och kyrkor, kyrkor, kyrkor och så vidare i all evighet amen. Det tar helt enkelt aldrig slut!

     Jag var tvungen att styra ut mot havet igen, för att få andas frisk (hmm, nåja) luft, få ett naturligt slut på vägarna och få se något som än så länge är helt obebyggt. Jag sprang även på ytterligare ett Le Pain Quotidien och kunde avnjuta min lunch där, vilket förhöjde känslan av trivsel. Och sedan kunde jag runda av med en kaffe från Peet's (så ska det stavas, inte Pete's som jag skrev förra gången). Som jag naturligtvis avnjöt - i bilen. Det var redan dags att ta motorvägen tillbaka till Alices skola!

     Jag tänker inte använda varje ledig minut åt att åka bil, det är en sak som är säker. Men vad jag ska göra, det återstår att se. Kommer jag att utnyttja UCLA Aquatic Centers faciliteter här i Marina Del Rey, i form av kanoter, segeljollar, windsurfingbrädor? Kommer jag att vågsurfa mer? Kommer jag att blogga mer...? Kommer jag att kolla på CNN Live och käka popcorn? Kommer jag att sitta på stranden och lata mig? Kommer jag att läsa någon bok? Kommer jag kanske till och med att sjunga en stump? Kommer jag att studera något intressant här i USA när jag ändå är här?

     Ja, förhoppningsvis allt det där!

Röd sol

Det brinner i Los Angeles igen. Den här gången är det värre än någonsin. Som framgår av även svenska nyheter har hundratals hem brunnit upp. Rik som fattig har drabbats av de urskiljningslösa lågorna, som slukat såväl mobil homes som mångmiljonsvillor.

     Bränderna orsakar en kraftigt försämrad luftkvalitet. Det märks inte minst genom de askflagor som flyger omkring även här ute vid kusten. Efter att Andreas nya mp3-spelare legat kvar en kvart eller så efter morgontidningsläsningen (vi är numera prenumeranter på LA-times) på balkongen var den täckt med svarta och gråvita partiklar. Så bra då att hela familjen varit ute på morgonträning just idag - inte. Inte bra, alltså, för tränade gjorde både Andreas och tjejerna i omgångar, med mamma som vallade de senare.

     En annan effekt av brandröken är den röda solen. När vi igår åkte till Manhattan Beach för att titta på solnedgången och folklivet vid piren insåg vi snart att luften närmast horisonten var täckt av rök. Den sol vi såg var lika eldröd som lågorna.

     I dag styrde vi söderut, mot vad som såg ut som en stor brungråröd vägg av brandrök. Vårt mål var kusten, närmare bestämt Long Beach, och Aquarium of the Pacific . Ett häftigt ställe, med informativa utställningar som berättar om Stilla havet och dess invånare. Många interaktiva moment, t.ex. klappa rockor, klappa sjöstjärnor och havsanemoner, klappa ormar och mata papegojor. Sådana aktiviter är väl främst tänkta att roa barnen. I vår familj bangades dock de flesta aktiviteter av döttrarna (Jesper släpper vi inte lös på några levande varelser) , ja, utom att bli kramad av den rocka i plysch som gick omkring på två ben i den stora entréhallen - en mutation till följd av övergödning och försurning?

     Namnet Modig fick idag hedras av den enda i familjen som inte är född, utan bara ingift, i namnet (det fakumet är annars mitt standardssvar när jag får någon käck kommentar om vad jag har att leva upp till). Tyvärr hade Andreas med fågelfobin försvunnit med kameran när jag stod där med en papegoja på vardera handen och en på axeln.

     Häftiga djur finns det iallafall på den här planeten och visst får man sig en tankeställare när man ser utställningen om vad människans nycker ställer till med för ekobalansen. Extra skrämmande då när det sker mot bakgrund av en rökgrå himmel... Sen sätter man sig iallafall i bilen, ger sig ut på motorvägarna med alla andra och undrar hur sjutton den livsstilsförändring som är nödvändig enligt många bedömare för att klara hållbarhetsvillkoret ska kunna komma till stånd.