"Elakt - och därför så roligt!"

Jag har en emellanåt rätt frän humor, som andra kan uppfatta som elak. Nu är jag inte elak, men det hindrar ju inte att jag kan uppfattas som elak. En kollega till mig på en advokatbyrå jag arbetat på uppfattas garanterat inte som elak, men kan absolut vara det - under alla omständigheter gillar han elak humor. Någon gång hände det väl under min tid på byrån att jag undslapp mig en kommentar om något (=någon), varpå en annan av mina kollegor kunde anmärka att det var elakt sagt. "Elakt - och därför så roligt!" kom det då pilsnabbt från kollega nr 1.

     I dag var det en artikel på L.A. Times' hemsida som handlade om att Obama minsann har läst president Lincolns böcker, som inspiration inför sin kommande stora gärning. Det tycker man på L.A. Times är bra och fint. Enligt sura läsare tycker L.A. Times att allt Obama gör är bra och fint. En av dessa surmagade läsare, signaturen "K2", hävde ur sig i en kommentar till artikeln "Could you worship Barack Obama any more at the L.A. Times? Why don't you just change your name to The Obama Times?" och följde upp med den avslutande anmärkningen om Obama själv att denne kommer att bevisa att han är "the 47 year old who has never had a job other than promoting himself".

     Strax därpå kunde man läsa följande svar från signaturen Wills46er: "K2, Let's see now, what have we before us...The President Elect's resume...graduate of Columbia University, graduate of Harvard University Law School, President of The Harvard Law Review, extensive work as a community organizer and practicing civil rights attorney, three times elected to the Illinois Senate, ten years as a constitutional Law professor at the University of Chicago, one of the nation's premier seats of higher learning and, most recently, a term in the United States Senate. This is not exactly a thin resume. Care to stack that up against your accomplishments?"

     Elakt - och därför så roligt! Signaturen K2 har inte hörts av mer.

"Flytande engelska i tal och skrift"

I många platsannonser för arbeten med viss internationell anknytning, exempelvis säljchefer, chefsjurister, VD-sekreterare, anges det att sökanden måste behärska "flytande engelska i tal och skrift". Många söker sådana jobb och påstår att de uppfyller både detta och andra krav. Sure...

     Fredrik Lindström har i häftet Vi som är så bra på engelska skrivit följande: "Känner ni någon sådan där kaxputte (det brukar i princip alltid vara män) som brukar skrävla om att vi lika gärna kan gå över till engelska i Sverige, ta med vederbörande ut i köket, dra ut en låda och sätt igång att diskutera innehållet – på engelska. De flesta vet inte vad en stekspade, slev eller visp heter. Än mindre potatisskalare eller smörkniv. Hur många vet ens vad kastrull heter?".

     Det är inte så lätt som man tror! Efter två månader i USA är det bara att konstatera att läsningen av en vanlig dagstidning bjuder på läsmotstånd i form av emellanåt centrala ord, som man, eller i alla fall jag, helt enkelt inte vet vad de betyder. Med hjälp av den eminenta siten http://dictionary.reference.com är det bara att slå upp ordet och även lyssna till hur det låter, men det är ju inte alltid man har tillgång till internet.

     Här får ni ett litet smakprov på ett dussin ord som jag inte kunde innan jag kom hit (och där vissa fortfarande inte riktigt vill fastna i minnet). Olika långa, olika ordklasser, olika sammanhang: gem, promontory, lectern, masonry, squall, makeshift, also-ran, dilapidated, retooling, hemorrhaging, acumen, resilient.

     Alla rätt? Good! You are fluent in english, oops, English!

I, too, have a dream...

Tänk att få stå som Obama någon gång! Kanske inte som USA:s president just, det är en av få saker som faktiskt är omöjligt för en som inte är född amerikansk medborgare. Men själva händelsen som sådan - en stor scen, hundratusentals åskådare framför scenen och en hel värld som följer varje ord via TV och radio. Och få leverera ett tal som betyder något för människorna och kanske för hela mänskligheten.

     Får man den möjligheten gäller det att vara förberedd... och att verkligen kunna säga det man vill ha sagt... Den konsten behärskar Obama till fulländning. Vilket segertal han höll! Och det är inte det enda bra talet han har hållit. Eller det sista - jag ser med spänning fram emot hans installationstal den 20 januari, när han svärs in som president.

     I en tid då allt är datoriserat, då allt går att göra med specialeffekter och digitaliserade shower i megaformat, med musik, ljus och ljud, då är det fascinerande att konsten att övertyga andra fortfarande, efter flera tusen år, kokar ned till att en människa ställer sig upp inför andra människor och TALAR till dem, och genom sitt tal får dem som lyssnar att känna sig inkluderade, viktiga, berörda och beredda att tro på det han säger och kanske till och med göra det han vill.

     Många bra tal har hållits i världshistorien, särskilt i det här landet, där talekonstens fana fortfarande förs högt och stolt. Delvis beror det säkert på det politiserade samhällsbygget, där domare, åklagare, sheriffer, borgmästare, guvernörer, senatorer och alla möjliga samtliga måste ställa upp i allmänna val för att komma åt sina eftertraktade ämbeten - de måste kunna "tala för varan". Delvis beror det säkert på det anglo-saxiska rättssystemet, där det i vart och vartannat mål gäller att övertyga en jury, inte minst med känsloargument. Delvis beror det säkert på att amerikaner ofta träffas i stora sammankomster (välgörenhetstillställningar, prisutdelningsgalor, parader m.m.), där det frapperande ofta hålls tal efter tal efter tal.

     Obamas segertal har redan analyserats ur retoriskt perspektiv, där analytikerna är lyriska över hans användande av retorikens tekniker för att bygga upp talet, hans sätt att använda olika stilfigurer och att använda så många tretal som man hinner med på 17 minuter... Ta bara inledningen av talet: "If there is anyone out there (1) who still doubts that America is a place where all things are possible; (2) who still wonders if the dream of our founders is alive in our time; (3) who still questions the power of our democracy, tonight is your answer". Redan där (tre anaforer: "who still" i början av varje sats, parallellism med stegring genom orden "doubts", "wonders", "questions" och ett slags retorisk frågeställning med givet svar) hade jag fått gåshud och var på väg att resa mig ur soffan och ropa "Yes, we can!".

     Men även med retorik-tekniken lagd åt sidan hörde jag några likheter med Martin Luther King Jr:s "I have a dream"-tal i Wahington D.C. den 28 augusti 1963. Både King och Obama åberopar och hänvisar till den kanske störste av de stora presidenterna - Abraham Lincoln. King i början av sitt tal (eftersom han stod precis nedan för Lincoln Memorial, en jättestaty av Lincoln), Obama mitt i sitt tal.

     King säger att när Lincoln kungjorde att alla slavar var fria kom det som "a great beacon light of hope" för miljoner negerslavar; Obama säger att till alla dem som har undrat "if America's beacon still burns as bright" har vi (=amerikanerna) återigen bevisat att USA:s sanna styrka kommer från varken krigsmakt eller välstånd utan från den uthålliga kraften i dess ideal: demokrati, frihet, möjligheter och obändigt hopp.

     Obama säger i början av sitt tal, att valutgången är det svar på frågorna i inledningen (se första citatet ovan) som lämnats av "young and old, rich and poor, Democrat and Republican, black, white, Latino, Asian, Native American, gay, straight, disabled and not disabled", vilket kan jämföras med vad King säger i slutet av sitt tal, att då frihetsklockorna ringer i hela USA kommer den dagen allt närmare då "all of God's children, black men and white men, Jews and Gentiles, Protestants and Catholics" sjunger tillsammans i samma sång.

     Både King och Obama säger också att den situation som Amerika och amerikaner befinner sig i vid tidpunkten i fråga kan och kommer att förändras till det bättre. Och båda ber sina åhörare att vara beredda att arbeta hårt för att åstadkomma denna förändring.

     Likheterna mellan de båda skickliga talarna som fängslar en hel värld med sina ord och som predikar omvälvande förändringar gör att många är oroliga för Obamas liv. "I am afraid for him", sa en mamma på min föräldrakurs i dag. Varpå jag, med osviklig känsla för takt och ton, svarade: "Still, it is better to be afraid FOR the president, than afraid OF the president, as everybody is today". Häpen blev hon, men sa sedan att hon höll med. Vår lärarinna, som är svart och så mycket demokrat man kan bli härborta, sa: "I have not celebrated the outcome of the election, I feel no joy, it is simply not yet time to party - I think it is time to pray.".

     Så kanske man inte vill stå som Obama ändå, hur kittlande det än kan te sig.

Hussein kommer att leda USA

Tänka sig att Obama vann - och som han vann! Bjessmos och Modigs satt som klistrade vid CNN:s direktsändning och följde dramat, sekund för sekund. Men plötsligt var det klart vem som hade vunnit! Och då var det ändå två timmar kvar till dess vallokalerna stängde i t.ex. Hawaii - hur kul kan det ha varit för dem som skulle gå och rösta då?

     Men hur kunde valet vara avgjort så tidigt? Det har att göra med det amerikanska valsystemet med elektorer, som är ett s.k. majoritärt valsystem. Den presidentkandidat som får flest röster i en delstat vinner samtliga elektorsröster i den staten. Det sker alltså inte någon procentuell fördelning av elektorsrösterna, eller mandaten, som hemma hos oss, där vi har ett s.k. proportionellt valsystem.

     Varje stat har X antal elektorsröster, i förhållande till sin folkmängd (egentligen har varje stat en elektorsröst per kongressledamot, där antalet kongressledamöter per delstat bestäms av folkmängden, men vad 17). För att vinna ett presidentval krävs 270 elektorsröster - först till 270 vinner alltså. Eftersom staten California har 55 elektorsröster har man kommit en bra bit på väg om man vinner här - det gjorde Obama (det gör demokratiska kandidater nästan alltid). Massachusetts på östkusten har 12 elektorsröster - dem vann Obama, liksom de 15 elektorsrösterna i New Jersey, de 21 i Illinois, de 31 i New York, de 21 i Pennsylvania och så vidare. Det stod alltså väldigt snart klart att McCain inte skulle kunna få 270 röster, hur mycket han än vann i "the fly-over states", som de kallas - staterna man flyger över på sin väg från den ena kusten till den andra och till de stora sjöarna, med Chicago som främsta stad.

     Kolla på en valkarta, t.ex. på LA Times hemsida. McCain har vunnit i nästan varenda stat i "Mid-West", som det också kallas - rött, rött, rött på kartan, medan Obama har vunnit kuststaterna (med undantag för Carolina-staterna och Georgia). Tyvärr för McCain har hans stater så liten folkmängd att segrar där inte ger så många elektorsröster. Trots att han vann i knappt hälften av delstaterna lyckades han bara få ihop 162 elektorsröster, medan Obama fick 349.

     Genom ett majoritärt valsystem kan det mycket väl bli så att en kandidat kommer upp i 270 elektorsröster och alltså vinner valet, trots att flest antal människor har lagt sin röst på den andra kandidaten. Så skedde också 2000, då Jojje dubbelve vann mot Al Gore. Ni kanske minns debaclet med rösträkningen i Florida, där Bush slutligen vann alla elektorsröster för staten Florida med 537 rösters marginal (av över sex miljoner röstande). Det gjorde att han fick 271 elektorsröster och vann presidentvalet, trots att över en halv miljon fler människor i USA röstade på Al Gore!

     Men sådana marginaler var det inte fråga om nu. I de flesta stater som Obama vann fick han mellan 55 och 60 procent av rösterna. I Washington D.C. - som inte är en stat! - fick han 92,9 procent av rösterna. Nu bor det bara några hundratusen människor där, men ändå.

     Det blir spännande att följa vad som kommer att hända framöver. Jag har en kompis som är högt uppsatt inom amerikanska UD ("Department of State") och han säger i dag att "I believe that Obama is truly a global president". Det tal Obama höll i går kväll efter segern (kan bl.a. beskådas här, dock utan svensk text) indikerar att han faktiskt kan bli det. Låt oss hoppas att det blir så. Och att han i så fall får vara det länge.

Lite kultur och natur

Att USA är kommersialismens högborg är ju närmast ett axiom, och att L.A.-borna har shopping som främsta fritidssysselsättning framgår tydligt här på plats - inte minst av de generösa öppettiderna. Vår matbutik har t.ex. öppet 24 timmar om dygnet... Inga problem om man vaknar mitt i natten och kommer på att frukostflingorna är slut alltså. Döttrarna i familjen har också glatt anammat denna raison d'être, därtill inspirerade bland annat av reklaminslagen i barnprogrammen. Både Cilla och Alice svarar blixtsnabbt "Shoppa" på frågan om vad de vill göra en oplanerad lördag. 

De ansvarstagande föräldrarna (som i och för sig också titt som tätt fastnar i konsumismens kvicksand) bestämde sig därför i söndags för att som balans ingjuta en smula kultur i de unga, och i detta syfte begav vi oss till Getty Center. 

Vi möttes av minst sagt storslagen arkitektur med en vidsträckt utsikt över staden och havet som fond. Det bjöds enorma ytor för små fötter att springa, dansa och tulta fram på. Sten mötte vatten i klättervänliga fontäner. Ett pedagogiskt och samtidigt lek- och fantasivänligt familjerum underhöll en lång, lång stund.  Vi gick på konstjakt i skulpturträdgården. Och apropå trädgårdar: vi lät oss hänföras av den sanslöst vackert och närmast suggestivt planerade centrala trädgården - du hittar några glimtar av härligheten här.

Efter dryga fem timmar kände vi oss mätta på synintryck. Då hade vi också varit interaktiva åskådare i en videoinstallation och tittat på möbler, gobelänger och annan dekorativ konst från det franska 1600-talet liksom skulpturer och byster från antikens Rom. På väg mot utgången passerade vi den obligatoriska museishoppen - och "Oh, no, not again": shopping! En barnbok om 32 kända konstverk liksom en idébok för familjens egna konstnärer slank visst ner i kassen...