I, too, have a dream...

Tänk att få stå som Obama någon gång! Kanske inte som USA:s president just, det är en av få saker som faktiskt är omöjligt för en som inte är född amerikansk medborgare. Men själva händelsen som sådan - en stor scen, hundratusentals åskådare framför scenen och en hel värld som följer varje ord via TV och radio. Och få leverera ett tal som betyder något för människorna och kanske för hela mänskligheten.

     Får man den möjligheten gäller det att vara förberedd... och att verkligen kunna säga det man vill ha sagt... Den konsten behärskar Obama till fulländning. Vilket segertal han höll! Och det är inte det enda bra talet han har hållit. Eller det sista - jag ser med spänning fram emot hans installationstal den 20 januari, när han svärs in som president.

     I en tid då allt är datoriserat, då allt går att göra med specialeffekter och digitaliserade shower i megaformat, med musik, ljus och ljud, då är det fascinerande att konsten att övertyga andra fortfarande, efter flera tusen år, kokar ned till att en människa ställer sig upp inför andra människor och TALAR till dem, och genom sitt tal får dem som lyssnar att känna sig inkluderade, viktiga, berörda och beredda att tro på det han säger och kanske till och med göra det han vill.

     Många bra tal har hållits i världshistorien, särskilt i det här landet, där talekonstens fana fortfarande förs högt och stolt. Delvis beror det säkert på det politiserade samhällsbygget, där domare, åklagare, sheriffer, borgmästare, guvernörer, senatorer och alla möjliga samtliga måste ställa upp i allmänna val för att komma åt sina eftertraktade ämbeten - de måste kunna "tala för varan". Delvis beror det säkert på det anglo-saxiska rättssystemet, där det i vart och vartannat mål gäller att övertyga en jury, inte minst med känsloargument. Delvis beror det säkert på att amerikaner ofta träffas i stora sammankomster (välgörenhetstillställningar, prisutdelningsgalor, parader m.m.), där det frapperande ofta hålls tal efter tal efter tal.

     Obamas segertal har redan analyserats ur retoriskt perspektiv, där analytikerna är lyriska över hans användande av retorikens tekniker för att bygga upp talet, hans sätt att använda olika stilfigurer och att använda så många tretal som man hinner med på 17 minuter... Ta bara inledningen av talet: "If there is anyone out there (1) who still doubts that America is a place where all things are possible; (2) who still wonders if the dream of our founders is alive in our time; (3) who still questions the power of our democracy, tonight is your answer". Redan där (tre anaforer: "who still" i början av varje sats, parallellism med stegring genom orden "doubts", "wonders", "questions" och ett slags retorisk frågeställning med givet svar) hade jag fått gåshud och var på väg att resa mig ur soffan och ropa "Yes, we can!".

     Men även med retorik-tekniken lagd åt sidan hörde jag några likheter med Martin Luther King Jr:s "I have a dream"-tal i Wahington D.C. den 28 augusti 1963. Både King och Obama åberopar och hänvisar till den kanske störste av de stora presidenterna - Abraham Lincoln. King i början av sitt tal (eftersom han stod precis nedan för Lincoln Memorial, en jättestaty av Lincoln), Obama mitt i sitt tal.

     King säger att när Lincoln kungjorde att alla slavar var fria kom det som "a great beacon light of hope" för miljoner negerslavar; Obama säger att till alla dem som har undrat "if America's beacon still burns as bright" har vi (=amerikanerna) återigen bevisat att USA:s sanna styrka kommer från varken krigsmakt eller välstånd utan från den uthålliga kraften i dess ideal: demokrati, frihet, möjligheter och obändigt hopp.

     Obama säger i början av sitt tal, att valutgången är det svar på frågorna i inledningen (se första citatet ovan) som lämnats av "young and old, rich and poor, Democrat and Republican, black, white, Latino, Asian, Native American, gay, straight, disabled and not disabled", vilket kan jämföras med vad King säger i slutet av sitt tal, att då frihetsklockorna ringer i hela USA kommer den dagen allt närmare då "all of God's children, black men and white men, Jews and Gentiles, Protestants and Catholics" sjunger tillsammans i samma sång.

     Både King och Obama säger också att den situation som Amerika och amerikaner befinner sig i vid tidpunkten i fråga kan och kommer att förändras till det bättre. Och båda ber sina åhörare att vara beredda att arbeta hårt för att åstadkomma denna förändring.

     Likheterna mellan de båda skickliga talarna som fängslar en hel värld med sina ord och som predikar omvälvande förändringar gör att många är oroliga för Obamas liv. "I am afraid for him", sa en mamma på min föräldrakurs i dag. Varpå jag, med osviklig känsla för takt och ton, svarade: "Still, it is better to be afraid FOR the president, than afraid OF the president, as everybody is today". Häpen blev hon, men sa sedan att hon höll med. Vår lärarinna, som är svart och så mycket demokrat man kan bli härborta, sa: "I have not celebrated the outcome of the election, I feel no joy, it is simply not yet time to party - I think it is time to pray.".

     Så kanske man inte vill stå som Obama ändå, hur kittlande det än kan te sig.