måndag 2 mars 2009

The Hitchhiker's Guide to the L.A. Galaxy

Familjens halvår i Los Angeles är över. Tack alla som har följt oss genom vår resa via den här bloggen! Det känns naturligt att avsluta här och nu, men kanske återkommer vi i bloggform i något annat sammanhang. Vi får se!
     Inläggen på denna blogg ligger kvar och kan läsas av den som vill. De ligger i datumordning och de är sökbara med hjälp av sökverktyget uppe till vänster i menyraden.
     Men kanske det behövs en annan typ av vägledning, som hjälper läsaren att hitta alster som kan hänföras till en viss kategori? Om man vill läsa just inläggen om Andreas påtvingade föräldraklasser, hur hittar man dem? Eller Saras arbete, vilka inlägg handlar om det? Eller om hur barnen hade det i sina skolor?
     Sådana frågor får förhoppningsvis sitt svar i detta register till blogginläggen. Varje inlägg återfinns under endast en kategori. Inläggen anges med sina faktiska rubriker. Genom att klicka på en inläggsrubrik kommer man direkt till inlägget i fråga i bloggen. Om man ctrl-klickar (håll ned Ctrl-tangenten samtidigt med musklicket) öppnas blogginlägget i ett separat fönster.

USA-äventyrets början - de första omtumlande upplevelserna

Saras äventyr med jobb och tjänsteresor från kust till kust

Familjens äventyr och utflykter i närområdet och L.A.

Familjens äventyr och utflykter i övriga Kalifornien och Nevada

Barnens äventyr i L.A.:s skolvärld och det engelska språket

Andreas äventyr i "Parent Class"

Äventyrliga inblickar i familjen Modigs interna liv

Andreas äventyr för att förvandla sig från kontorsråtta till träningsnarkoman


Betraktelser kring presidentvalskampanj, -val och -installation

Övriga iakttagelser av och funderingar kring det amerikanska samhället

Los Angeles topp 5

Vad uppskattade ni mest under er tid i Los Angeles? Om ni bara får välja ut det allra bästa, vad skulle det då vara? Hur ser egentligen er topp 5-lista ut?
     Vi anar att vi kommer att få frågor som dessa när vi väl kommer hem. Och vi har själva ställt oss dem! Av allt vi har upplevt under detta fantastiska halvår - vad bär vi särskilt med oss, som extra starka minnen?
     Som vanligt när det är flera individer inblandade får man individuella svar. Familjen Modig har därför inte någon gemensam topp 5-lista, utan 5 olika topp 5-listor. Så här ser de ut!

Cecilias topp 5-lista
  1. Disneyland, särskilt att träffa prinsessorna och åka tåget runt hela parken och se dinosaurier
  2. Engelska skolan, särskilt choice time då man får göra vad man vill
  3. American Girl Store och det konstgjorda snöfallet i the Grove
  4. Svenska skolan
  5. Anna och Lisa Hovlin och deras hus
Alices topp 5-lista
  1. Disneyland, särskilt att vara med Tingeling
  2. Svenska skolan, särskilt lektionerna med fröken Helene i Kaninerna
  3. Engelska skolan, särskilt Halloween-festen med parad och häxpinata
  4. The Getty Center, särskilt att göra masker i barnpysselrummet
  5. Bada vid Mother's Beach i Marina Del Rey
Jespers topp 5-lista
  1. Svenska skolan, särskilt att ta leksaker av de andra barnen i Sniglarna
  2. Lekparken i Playa Vista, nära Marina Del Rey
  3. Den monstruösa Hooverdammsugaren "Windtunnel" i vår lägenhet - både att jaga och att bli jagad av 
  4. Stranden mellan Venice och vårt hus, särskilt att ligga på mage och äta sand
  5. Bada vid Mother's Beach i Marina Del Rey
Saras topp 5-lista
  1. Totalupplevelsen av solen, klimatet, Stilla havet och stränderna
  2. Jobbet - att få läsa, ta in information, träffa kloka människor, skriva av sig och känna kompetensen öka
  3. Yogan på YogaWorks - tyvärr allt för lite av den varan
  4. Korakia Pensione i Palm Springs - paradiset på jorden! 
  5. The Grove och Farmer's market - kanske framförallt julskyltningen med julsånger i högtalarna och Cillas och Alices tindrande ögon när det började "snöa"
Andreas topp 5-lista
  1. Totalupplevelsen av solen, klimatet, Stilla havet och stränderna
  2. Människorna, oavsett nationalitet - deras öppenhet, generositet och attityd till livet
  3. Extreme Boot Camp i parkerna och på stranden i Santa Monica
  4. Surfningen i Manhattan Beach med leopardhajar och delfiner
  5. Sånglektionerna med Per Bristow; he´s da man!

söndag 1 mars 2009

Mötas och skiljas är livets gång

Den här veckan har vi ägnat åt att ta farväl. Och missförstå oss inte, det är många saker som vi ser fram emot hemma i Sverige. Vi ser fram emot att få träffa alla våra vänner och bekanta igen, att börja jobba igen (Andreas), att få återvända till Regeringskansliet (Sara) att få åka skridskor och skidor och så småningom båt på Mälarens vatten - bara några av ljuspunkterna som väntar oss i Sverige.
       Men för varje farväl vi sagt har avskedet känts tyngre och tyngre. Farväl, Svenska Skolan med fröknar och kompisar - du har varit en fast och positiv punkt varje vecka med gott fika och god gemenskap. Farväl, Grand View Boulevard, Mrs Tokofsky, Miss Lilly och alla Alices klasskompisar - visst var det mysigt att fika kakor och juice i torsdags? Tack för alla kunskaper, nya sånger och alla fina presenter och ord som ni skickat med Alice! Farväl, Coeur D'alene, Mrs Mackavoy, Mr Clarence och alla Cecilias klasskompisar - vilken recess ni fick i fredags med rosentårta och juice samt Cecilia i Belle-klänning! Tack för allt ni gett Cecilia - alla erfarenheter, självkänsla, det nya språket och fina ord, teckningar och minnen! Farväl, kollegorna på Svenska Generalkonsultatet! Vi håller kontakten på facebook!
     Farväl, Mother's Beach, du härliga lekplats för barn i alla åldrar. Det har inte blivit så frekventa besök på sistone, men du finns för alltid i våra hjärtan som vårt förlängda vardagsrum under den första månaden här. Farväl, Jespers lekplats! Goda kakor och klätterlockande lekställning för alla barnen har du varit. Farväl, the Grove, American Girl Store, Apple Store och Pottery Barn Kids - du har varit en utmärkt lek- och drömplats för både små och stora Modigs. Farväl, vårt Ralphs, med de dignande frukt- och grönsaksdiskarna och med allt onyttigare mat ju längre tiden lidit;-). Farväl, kära Suzuki XL7, om du bara inte varit okänd i Sverige och om vi hade varit här lite längre så hade jag inte tvekat en sekund om att du fått följa med mig hem. Nu såldes du istället i fredags för att rulla vidare någonstans i USA.
     Farväl, familjerna Hovlin och Wiberg - nya vänner för både barn och vuxna! Vi är glada för vår vänskap och tacksamma för de fina presenterna vi fick vid middagen igår kväll. Tack också för att herrarna delade Andreas kärlek till stranden, och försedda med bruna papperspåsar som skvalpade betänkligt gick för att filosofera om livet med sand mellan tårna och solen i ögonen. 
      Farväl, du sommarljumma värme och blåa himmel. Farväl, ni betongmotorvägar som fört oss på så många äventyr och ni palmer som vajar så oberört i den oftast så lätta vinden. Farväl, du milslånga sandstrand, Stilla havets vågor och den horisont som skänker ro för själen. 
     Farväl, Los Angeles, du komplexa, mångfacetterade och fascinerande metropol med alla dina olika stadsbildningar med varierande ansikten. Du har karvat ur en ganska så stor del av våra hjärtan. Så vi får ta fasta på den andra raden i sången, vars första rad är rubrik för det här inlägget: skiljas och mötas är hoppets sång... 

fredag 27 februari 2009

Saker jag kommer att sakna, #6

I Los Angeles åker alla bil. Det gäller även givetvis även alla skolbarn, som blir skjutsade till skolan av sina föräldrar eller nannys. Det är därför en faslig massa bilar som ska åka in på de ofta trånga gatorna där skolorna ligger. Man skulle kunna tänka sig att det därmed uppstår ett osannolikt kaos av bilar som står parkerade huller om buller och bilar som gör u-svängar och bilar som försöker hitta parkeringsplatser. Men icke!
     Förklaringen heter "drop off zone", en mycket enkel lösning på ett vardagsproblem. Ett antal orange plastkoner ställs ut i gatan så att det bildas ett slags VIP-fil precis vid grinden in till skolan. De som ska lämna barn vid skolan kör helt enkelt in i drop off zone, stannar så långt fram som möjligt och spänner loss barnet, som sitter i barnstol i framsätet med kläder och skolväska i ordning. En volontär - vanligtvis en förälder till ett barn i skolan - öppnar bildörren och hjälper barnet ut och säkerställer att barnet kommer in på skolområdet.
     Barnet klarar normalt självt att ta sig till sitt klassrum eller den plats där eleverna ska samlas. Det gäller även för eleverna i pre-K, som alltså är fyra år. Skulle barnet vid något tillfälle anse sig inte klara detta hjälper volontären till, normalt genom att be någon annan vuxen eller äldre elev att lotsa barnet rätt.
     För den som lämnar barnet underlättar systemet med drop off zone lämningen alldeles oerhört och bidrar därmed till att lindra vardagsstressen. För skolan och allas säkerhet är det också bra. Något liknande system finns dock inte vid vår förskola hemma i Hässelby. Att försöka skapa något sådant vore givetvis en tanke, men jag undrar om det inte är alltför politiskt inkorrekt - i ekofundamentalismens tidevarv är det snarare "vandrande skolbussar" som gäller.
     Så "drop off zone" kommer jag att sakna när jag kommer hem!

torsdag 26 februari 2009

Seek, and ye shall find! (Based on a true story)

När jag var 15 år gick en dröm nästan i uppfyllelse - jag skulle få sjunga på Kungliga Operan! Jag skulle spela en av guvernören Riccardos pager i Verdis Maskeradbalen! Jag skulle få sjunga några takter kvartett med de andra pagerna. Flera kvällar i veckan. Helt otroligt, vilken chans, vilka möjligheter!
     Så tappade jag rösten. Den bara försvann alldeles. Knutor på stämbanden. Det kanske hade att göra med att jag gick på Stockholms musikgymnasium och sjöng i kör där, sjöng i Adolf Fredriks Motettkör vid sidan av, sjöng och ledde i kör i Vallentuna, sjöng i en vokalgrupp och hade extra musikundervisning med mycket sång. Oavsett orsak så ledde det till att drömmen om Operan gick samma öde till mötes som guvernören Riccardo och dog.
     Sedan dess har jag försökt få ordning på rösten. Jag har gått till logoped på Danderyds sjukhus, jag har gått hos de främsta halsläkarna i Sverige, jag har gått till välrenommerade sångpedagoger i Sverige, jag har läst böcker, facktidskrifter, internetartiklar, jag har övat och jag har slitit och jag har lagt ned tiotusentals kronor för att nå mitt mål. Allt utan att finna "det".
     Tills nu. Tjugofem år senare är sökandet över. "Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.", som Churchill uttalade efter de allierades seger vid El Alamein i november 1942. The tipping point - när det vänder och allt går åt rätt håll. Hur kan man komma dithän som pappaledig i Los Angeles?
     Förklaringen stavas Per Bristow. Sångpedagog, ursprungligen från Sverige men sedan länge verksam i Los Angeles. Det går inte att blogg-kort förklara vad det är han har gjort, men han har på två månader lyckats med det som inga andra under 25 år har klarat av.
     Om min snart förlösta förmåga räcker hela vägen tillbaka till Operan får vi se. Men att något bra kommer av detta är givet. "Skicka en kopia av plattan!", sa Per när vi skildes åt efter sista lektionen. You bet!

onsdag 25 februari 2009

Uppföljning

I morgon är det Alices sista dag i Grand View Blvd Elementary School. I ett tidigt inlägg bävade jag över hur det skulle gå för tjejerna att gå i amerikanska skolor, med tanke på att de inte kunde någon engelska (se inlägg den 24 september 2008). Jag var nog mest orolig för Alice, som inte hunnit med lika många år på dagis och andra sammanhang som Cecilia och därför inte tränats lika mycket i anpassningens svåra konst.
     Samtidigt var jag begeistrad över att både Alice och Cecilia fick komma in i sammanhang där attityden är så positiv till individens inneboende styrkor, förmågor och drömmar. Jag frågade mig om Alice i februari kanske kommer att ha bytt sitt tidigare standarsvar "Vi får se!" mot ett mera amerikanskt "I can do it!".
     Alice har gillat skolan - men hur har det gått med språket? Jag frågade henne i dag, som så: 
"Alice?"
"Ja."
"Kan du engelska?"
"Ja."
"Är det kul?"
"Ja."
"Är det svårt?"
"Nej."
     Ett paradigmskifte på mikronivå!

Saker jag kommer att sakna, #5

Tänk dig att du går in på säg Coop Forum i Vinsta en söndagkväll eller en måndagmorgon för att handla mat. Hur ser det ut? Skräp och kartonger här och där, urplockade hyllor, ett fåtal kvarvarande och påtagligt gamla och trötta frukter och grönsaker i diskarna, högst en kassa öppen och bara någon enstaka personal i övrigt i resten av den enorma butiken. Trist och ogästvänligt.
     Tänk dig i stället att du vid motsvarande tidpunkt går in i en mataffär i Los Angeles, t.ex. Ralphs i Marina Del Rey, eller Whole Foods i Venice, eller vilken som helst var som helst. Snörräta rader av precis allt man kan tänka sig, hyllor som är så välfyllda och nyfixade att det ser ut som att ingen har handlat före dig, skinande blanka golv, dignande delikatessdiskar, en take out-restaurang med rykande varma rätter och fräscha sallader, ett apotek med de flesta mediciner du behöver receptfritt, en öl- och vinavdelning med perfekta komplement till godsakerna i delikatessdiskarna, frukter som är staplade - och putsade! - för hand i perfekta pyramider, personal i alla avdelningar som kommer fram och frågar om allt är till belåtenhet, om du hittar allt du vill ha eller om de kan hjälpa till på något sätt - säg bara till, så finns de till hands för din skull - , flera kassor öppna där kassörskorna frågar hur det står till och om handlandet gått bra eller om de kan bistå med något ytterligare och slutligen personal som packar varorna i kassar åt dig, lyfter ned kassarna i din vagn och dessutom erbjuder sig att köra ut vagnen och lyfta in kassarna i din bil.
     Det kommer jag att sakna när jag kommer hem!

tisdag 24 februari 2009

Steve med Lloyden?

Vi känner en familj, där hustrun i morse åkte tidigt från sitt hotell i San Francisco för att hinna till ett möte i San José, drygt en timmes bilresa söder om San Francisco. En stund senare avreste resten av familjen, för att i enlighet med den i förväg uppgjorda planen plocka upp hustrun prick klockan 09.30 utanför San Josés universitet.
     Inte var hustrun klar då, inte, så familjen fick lomma omkring utanför en 7-11 tills hustrun kom loss. Avfärd från San José skedde kl. 10.15. Familjen skulle nu hinna köra 55 mil på fem timmar, för att vara på svenska konsulatet i Los Angeles strax efter kl. 15 och sedan hinna vidare till barnens sista dag på svenska skolan i Santa Monica. Går det?
     Eftersom lagstadgad högsta hastighet på de flesta ställen är 65 mph (105 km/h) är det svårt att klara uppgiften. Lägger man också till att familjen ska ta sig över tre bergskedjor och att familjen måste stanna och tanka, stanna och kissa olika barn vid olika tillfällen, stanna och köpa mat och ägna sig åt andra roliga stopp längs vägen, så blir det näst intill omöjligt.
     Men ingenting är omöjligt! Lösningen blev att plugga in farthållaren på 85 mph (=mycket för fort), köra sick-sack mellan filerna och konstant hålla utkik efter Highway Patrol... De gömmer sig inte bakom reklamskyltar som i alla filmer, men står däremot lurigt placerade efter kurvor, broar och påfarter, så den som vill ägna sig åt fortkörning måste vara alert. Vid ett tillfälle var det en Lexus som brände förbi i 90 mph i filen till höger om familjens Suzuki och som ungefär samtidigt med familjen upptäckte polisbilen som stod till vänster om vägen efter en bro alldeles framför. En Suzuki och en Lexus som tokbromsade och nästan fick stoppsladd på motorvägen samtidigt, det måste ha varit en syn för dem som låg bakom! I makliga 65 mph passerade Suzukin och Lexusen polisbilen tills tillräckligt många långtradare låg mellan dem och det bakomliggande hotet, sedan gick det för fulla muggar igen.
     Kvart över tre klev familjen in på konsulatet, fyllde i alla papper som behövs inför familjens försäljning av den snabbgående Suzukin och susade sedan vidare till svenska skolan. Hustrun hann precis till sångstunden - hon är "pianot" och spelar till sångerna - som börjar kl. 16.00. Och barnen hann till sina lektioner.
     Slutsatsen är alltså att det GÅR att köra mellan San José och Los Angeles på fem timmar - inklusive alla nödvändiga stopp. Enligt familjens chaufför är det dessutom himla kul! Men det kan inte rekommenderas och det är givetvis ingenting som vi skulle göra.

måndag 23 februari 2009

En dag i regn i San Francisco

Enligt Wikipedia har San Francisco 67 dagar med regn per år. Få se, familjen Bjessmo prickade in tre när de var på besök, Sara har spikat två eller tre när hon varit här i jobbet och nu satte vi ytterligare två. Bara 60 kvar då...
     Denna blöta måndag spenderade Sara med jobb i downtown, medan resten av familjen for till det nya, spektakulära vetenskapsmuseet i Golden State Park längre västerut. Otroligt häftig arkitektur, med ett levande tak, format med San Franciscos ursprungliga sju kullar (som Rom, alltså, bara det att S.F. egentligen består av nästan 50 kullar, men ändå) som förebild. På taket växer gräs och andra växter och när man går omkring däruppe ser det nästan ut som i Teletubbylandet.
     För den som vill läsa mera om museets banbrytande arkitektur kan rekommenderas en artikel av Erik Hovlin i senaste numret av tidskriften Arkitektur (nr 1/09), "Utforska, förklara och skydda". Erik är inte bara arkitekt utan också gift med Saras kollega Karin och pappa till tjejernas bästisar här borta, Anna och Lisa. Tänk hur det kan vara. 
     För tre barn i åldrarna 6, 4½ och 1½ år en regnig dag i San Francisco funkade museet sådär. Många långa gångbroar, trånga passager mellan akvarier och inga stora öppna ytor att släppa loss Jesper på. Utställningarna var dessutom - enligt min uppfattning - inte särskilt kul, jämfört med många andra museer vi varit på. Ta t.ex. akvariet i Monterey, med sina splash zones och allt vad det var - där kunde man gå i flera dagar. Eller Getty Center, med sina enorma lekytor och pysselrum. Eller Kidspace Children´s Museum i Pasadena, med klätterställningar och trehjulingstrafiklekplats m.m.
     Jag vet inte riktigt hur de har tänkt när de har skapat utställningarna i vetenskapsmuseet. All high-tech och stål och glas m.m. till trots så kändes det tja, gammeldags. Det var mycket se-men-inte-röra-grejer och några TV-spel som fick Super Mario Bros. att framstå som ett avancerat datorspel för framtidens whiz kids. I utställningshänseende har California Science Center i Los Angeles, där vi var för ett par månader sedan, lyckats bättre.
     Nåja, utflykten var lyckad i alla fall. Och det är roligt med barn - vet ni vad de gillade bäst? Bussresan från hotellet till museet! De har inte åkt buss sedan vi kom till Kalifornien i början av september...

Santa Clarita

Jag måste erkänna att jag har gjort mig skyldig till lämnandet av en felaktig uppgift på den här bloggen. När vi inför Thanksgiving satt i bilköer i över sex timmar för att ta oss de fem milen från Marina Del Rey till Santa Clarita, norr om Los Angeles, påstod jag efteråt att den sträckan normalt skulle ta blott 30 minuter att köra. Fel. Den tar 35 minuter!
     Det upptäckte vi i går, när vi for från L.A. till San Francisco. Med kaliforniska mått mätt var motorvägarna nästan tomma, så det var bara att plugga in farthållaren på 70 mph och sedan försöka få tiden att gå, medan Suzukin slukade mil efter mil. Sara jobbade med datorn, Jesper slogs mot sina strumpor, tjejerna spelade Nintendo och jag lyssnade på Dream Theater på mp3-spelaren. Med hörlurar, givetvis; det är ju inte alla, inte ens i vår bil, som uppskattar musiker som måste spela minst två olika sorters mollskalor i varje takt, där alla takter f.ö. är olika långa, och en trummis som måste hinna få in 16 bankningar på varje fjärdedelsslag - på bastrummorna!
     Om man mot förmodan ändå tyckte att det blev långtråkigt kunde man titta ut. Mellan Los Angeles och San Francisco är det drygt 50 mil att köra längs I5:an. Under minst 30 av dessa mil - nej, jag tror inte att jag överdriver nu - är vägen kantad av körsbärsträdsodlingar. Och nästan samtliga av dessa hundratusentals träd står nu i full blom, med vita, rosa och lilaaktiga blommor. Så i flera timmar kändes det som att vi åkte genom Körsbärsdalen - en sagolik upplevelse.
     Väl framme i San Francisco vräkte regnet ned, så vi fick en god ursäkt att göra det som vi vid förra besöket inte alls hann med: upptäcka varuhusen och det gigantiska köpcentrumet längs Market Street, "Westfield San Francisco Centre". Ett helt makalöst köpcentrum, med långa svepande och alltså svängda rulltrappor vid atriumet i ena ändan av köpcentrumet och en gigantisk kupol med marmorgolv under i köpcentrumets andra ända. Kupolen är helt enorm - man får känslan av Panteon eller en något mindre version av S:t Peterskyrkan i Vatikanen, dock utan religiösa överlagringar (om man inte ser shopping som en religion) och med en trevlig "feature", som det heter här: bekväma lounge-möbler i skinn utställda här och där på marmorgolvet och med en av kaffekedjan Seattle´s Bests butiker alldeles intill. Så en stor mugg latte, plums ned i en vräkig fåtölj och sedan släppa loss Jesper som får springa som han vill på de enorma ytorna, så har man ordnat sig en trivsam eftermiddag!
     Under tiden satt tjejerna i en jättelik bokaffär och läste böcker - något som här är helt accepterat och t.o.m. uppmuntras - medan Sara forsade fram mellan hyllorna och frossade i böcker om "developing skills" och annat som uppmuntrar barns läsande och lärande.
     På kvällen middag på en 50-talsklassisk "diner" och lite Cable Car upp och ner för Nob Hill, så har man återigen blivit charmad av denna verkligt coola stad!

lördag 21 februari 2009

Dröm och verklighet

När Sara fick sitt uppdrag i Los Angeles försökte Andreas med alla argument som han kunde hitta på få till det så att familjen stannade hela februari månad ut. Det var oerhört viktigt, av en hel radda olika anledningar. Anledningarna var egentligen tre, alla baserade på någon form av dröm.
  1. Vi skulle ut på vägarna i främst Kalifornien och bo i husbil och därigenom förverkliga en gammal dröm att upptäcka USA med bil.
  2. Vi skulle vara i Los Angeles över Oscarsgalan, för att om möjligt slinka in på evenemanget eller i vart fall vara där - på Hollywood Boulevard vid the Kodak Theatre - för att därigenom "live the dream" och på plats uppleva drömfabrikens främsta årliga skådespel.
  3. Andreas såg för sin inre syn hur han sprang L.A. Marathon den 1 mars i strålande sol.
Hur blev det då? I verkligheten?
     Tja, i ursprungskalkylen ingick inte att Cecilia och Alice skulle gå i amerikanska skolor. Men när de nu gör det och det är så himla häftigt ger vi oss inte på något nomadliv. Simple as that!
     Oscarsgalan är i morgon kväll. I morgon bitti åker vi dock till San Francisco, för att Sara ska arbeta där i två dagar och vi andra vill se mer av staden. Vi kanske kollar på Oscarsgalan på TV på hotellet...
     Och Andreas har sedan ankomsten till L.A. sprungit som längst 10 km. En gång. Han har förvisso också sprungit 5 km. En gång. Andreas är f.n. något slags medeldistansare och skulle skada sig allvarligt i ligament och allt möjligt om han plötsligt sprang 42 km på asfalt. Så det blir inget med det.
     Snopet? Nej, inte det minsta. Bara ett bevis på hur svårt det är att föreställa sig hur saker och ting kommer att bli, i en okänd framtid på en okänd plats. Och ett bevis på hur verkligheten skiljer sig från drömmen.
     Så våra drömmar har inte slagit in. Men i stället har vi fått upplevelser och erfarenheter som vi aldrig hade kunnat drömma om!

fredag 20 februari 2009

RAMBO

Ni som har följt bloggen vet att Andreas de senaste månaderna har haft ett enda mål i sikte: att springa engelska milen på under 6 minuter. Alla frågar sig samma sak: kommer han någonsin att göra det? Säger inte hans gamla stela kropp ifrån? Borde han inte lägga ner projektet och inse att han han är för gammal för sådana här påfrestningar?
     I dag var det "test out" på Extreme Boot Camp Santa Monica. Testet är trefaldigt: gör så många push-ups du orkar på två minuter, gör så många sit-ups du hinner på två minuter och spring den engelska milen (1 609 m) så fort du kan.
     För sit-ups gäller att medan någon håller i dina fötter ska du med böjda ben göra fulla sit-ups så att ryggen är vinkelrät mot marken. Vill du ta paus gör du det i upprätt läge, utan att hålla i något. För push-ups gäller att du har händerna bredare isär än axelbrett, ungefär i brösthöjd och att du har spikrak kropp och går hela vägen ner och hela vägen upp. Vill du ta paus gör du det i översta läget, utan att sätta i något knä. För milen gäller bara att springa så fort du orkar.
     OK, här kommer ett modigt avslöjande. Andreas gör 35 regelrätta push-ups på två minuter. I september gjorde han knappt 10. Andreas gör 55 regelrätta sit-ups på två minuter. I september gjorde han knappt 20. Andreas väger i dag under 75 kg - det har han inte gjort på över 15 år. Andreas har i dag 10 % kroppsfett och ett BMI på 22,4. Frågan är om han någonsin har haft sådana låga värden.
     Men milen då? För att öka trycket på sig själv och verkligen tvinga sig själv att ge allt har Andreas de senaste veckorna sagt till alla bootcampare att han siktar på en sluttid på 5.55. Vid startlinjen dyker det så upp en kille - vi kan kalla honom Brady, eftersom han heter så - som säger att han siktar på 5.30. Den ultimata haren! På test out day! Strategin för loppet blev nu enkel: ta rygg på Brady, häng på så länge det går och spring som du aldrig har sprungit förut! "Run, Forrest, run!".
     Brady sprang i mål efter 5.43 och Andreas bara 9 sekunder senare. Andreas sprang milen på 5.52!!! Det är en halv minut snabbare än i september. Denna ansträngning gav blodsmak, våldsamt hävande bröstkorg med kraftiga smärtor i luftrören och näst intill obrukbara ben. Och lämnade en helt oslagbar känsla av stolthet efter sig. We did it! , som Dora och hennes kompisar brukar sjunga när de har klarat alla prövningar och nått sitt mål.
     För sin ansträngning inte bara i dag utan under hela boot camp de gångna månaderna belönades Andreas med "the distinction of: RAMBO".
     Ja, Andreas är stolt! Men inte nöjd. Utmaningen har bara börjat. Paolo Roberto gör något som han kallar "den flygande italienaren", där han trycker ifrån i sina push-ups så att han lämnar marken och klappar både händer och fötter innan han landar och gör nästa. Det kan Andreas inte göra. Men han ska!

torsdag 19 februari 2009

Saker jag kommer att sakna, #4

Med tre barn blir en vanlig personbil, t.ex. Ford Mondeo eller Saab 9-5, snabbt trång. Om hela familjen är lastad får inga kompisar plats, av rent fysiska skäl. Packningen får stuvas i takbox. 
     Vilket lyft då att fara omkring i en sjusitsig SUV, med massor av plats! Fällbara säten, drickahållare överallt, bra sikt (i alla fall framåt) och möjlighet att köra både kompisar och packning. Lägg till det en V6:a på 252 hästar och billig bensin, så åker man gärna bil hur länge och långt som helst. Och eftersom solen nästan alltid skiner och man får ett ständigt flöde av västkustmusik i radion glider man fram i ett slags evig Hollywoodkänsla.
     Så vår pärlemorglittrande Suzuki XL7 kommer jag att sakna när jag kommer hem!

tisdag 17 februari 2009

Saker jag kommer att sakna, #3

När man är på nöjesparker eller s.k. temaparker är det svårt att klara mathållningen så där hälsosamt som man skulle vilja. Kön till en attraktion kanske tar 35 min i stället för angivna 15 och plötsligt har blodsockerhalten sjunkit under den kritiska nivån - nu måste något fort in i systemet för att inte den slumrande surgubben ska vakna och visa upp sitt fula tryne.
     Det är då man får syn på dem. Och man bara måste ha dem. Motståndskraften är helt borta, man ger efter och dras till cafédisken som järnfilspån till en magnet. Och beställningen görs som i en handvändning, inte av en utan av två.
     Jag talar om Funnel Cakes. Ett helt hysteriskt onyttigt bakverk som smeker gommen och som gör Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet och dietfascister alldeles kallsvettiga. Funnel Cakes - ordagrant "trattkakor" - gör man av ett slags frityrsmet som man häller genom en tratt och ringlar ner i het olja. När kakan är färdigfriterad pudrar man över florsocker, vräker på glass, grädde och jordgubbar och mumsar sedan i sig den färska godbiten (för er som har varit i Delft i Holland påminner den lite om "Poffertjes à la Bill Clinton"). Godbiten är för övrigt stor som en normal middagstallrik. En chokladvariant i samma storlek kompletterar beställningen på ett föredömligt sätt och rundar av måltiden...
     Det kommer jag att sakna när jag kommer hem!

måndag 16 februari 2009

Saker jag kommer att sakna, #2

Här i USA gällde förr att det fanns massor av TV-kanaler, men sändningarna höll så usel teknisk kvalitet att det blev outhärdligt att titta på dem. Minns ni gamla klipp som visades i Sportspegeln med veckans mål i NHL-hockeyn? Att se pucken var omöjligt - det var knappt att det gick att urskilja vilka spelare som hörde till vilket lag.
     Men nu är det annat. På väggen i vårt vardagsrum hänger en 52-tums HDTV från Sharp som matas via HDMI-kabel från DVD:n och digitalboxen. I TV-utbudet finns nästintill varje kanal i såväl "vanlig" digital version som HDTV-format. I Boxers utbud hemma sänds endast SVT HD i Mälardalen och det händer knappt att jag tittar på SVT.
     Vilken fröjd det är att följa Bear Grylls överlevnadsäventyr på Discovery HD, när han mumsar benmärg från ett flugbemängt kadaver eller svingar ihjäl en orm och tömmer den på innehåll eller bara sätter tänderna i en nyfångad och vilt sprattlande lax! Bilden är så fantastiskt skarp och klar att man inte missar en enda detalj, som kan vara skillnaden mellan att överleva eller gå under i en extrem miljö.
     Lägg till detta att sändningarna är befriade från textremsor som annars skymmer den nedersta fjärdedelen av bilden och som hela tiden tvingar ögat att fokusera på texten i stället för på den som pratar eller det som händer. Tekniken hemma ska ju möjliggöra att man väljer att titta utan text, men det har hittills aldrig fungerat.
     Så extrem överlevnad och liknande infotainmentprogram i full HDTV utan text på en 52-tums supertv med surroundljud - det kommer jag att sakna när jag kommer hem!

lördag 14 februari 2009

Traffic nightmare revisited

I går åkte vi till Lundströms i San Diego, där vi är just nu. På vägen ner skulle vi ha en heldag på Legoland, som ligger i Carlsbad, normalt ca 1,5 timmes bilresa söder om Los Angeles. Ni kanske minns berättelsen om vår resa till San Francisco i november, när vi satt i de beryktade bilköerna (se inlägg den 27 november 2008) på väg norrut? Då anar ni.
     Denna gång körde vi fulla av upptäckarlust iväg mot äventyren i det vackra vädret, susade fram på den korta 90:an österut och svängde in på 405:an för att sätta fart söderut. Bom stopp! Strax efter påfarten hade trafikolycka nr 1 inträffat och det var stillastående köer. Nå, efter ett bra tag gick det att komma förbi det utbrunna bilvraket i högerfilen och farthållaren kunde ställas in på 65 mph. Efter ca 45 minuter var det stopp igen! Trafikolycka nr 2... Denna gång en totalt kvaddad Jeep i vänsterfilen, som hade lyckats spilla bensin, olja, glas och allt möjligt över tre filer, så hela fredagsrusningstrafiken från L.A. till San Diego skulle tränga ihop sig i två filer. Det tog tid, kan man väl sammanfattningsvis säga.
     Väl framme i Carlsbad var vi i vanlig ordning tvungna att äta först (se inlägget om Disneyland häromdagen), så när vi äntligen var klara för att ta oss till Legoland tittade vi på klockan och insåg att vi inte skulle vara innanför grindarna förrän någon gång efter klockan två. Legoland stänger klockan fem.
     Hur säger man till två småtjejer som med tindrande ögon och fulla av förväntningar har härdat ut en lång och trist bilresa för att drömmen om Legoland har hägrat att Legoland även fortsättningsvis bara är en dröm och en hägring? Finns det över huvud taget något som kan trösta de små flickebarnen i deras djupaste förtvivlan?
     Tja, eftersom det i Carlsbad finns ännu ett Premium Outlet, så räckte det att säga ungefär så här: "Tjejerna, det funkar inte med Legoland i dag, för det stänger snart. Men det finns en sån där outlet här, med en leksaksaffär, så vi åker och shoppar i stället.". Med döttrar som i den kaliforniska solen har förvandlats till rena shopaholics var resan en succé!

torsdag 12 februari 2009

Omyndigförklarad

Nedan följer en dialog ur familjen Modigs vardag, där Alice 4 år med myndig stämma argumenterar med sin far. Vad gör man? Man ler.

     "Pappa, du måste klä på Mimmi hennes klänning!", uppmanar Alice strängt.
     "Nej, jag har annat för mig nu. Du är dessutom mycket bättre på det där än jag.", svarar Andreas.
     "Nej, det är jag inte. Du SKA ta på Mimmi hennes klänning.", betonar Alice.
     "Men jag vill inte - jag gillar inte att hålla på med sånt där.", försöker Andreas förtydliga.
     "Jo, det gör du. Och du SKA göra det.", säger Alice, nu närmast irriterad.
     "Nej, det ska jag inte. Och du kan ju inte bestämma vad jag gillar.", lägger Andreas till.
     "Jo!", förklarar Alice och sätter punkt för all vidare diskussion, "Du bestämmer inte över dig!".

The happiest place on earth revisited

Vi konstaterade just att något oerhört har inträffat: vi har en sexåring i familjen! I går fyllde Cecilia sex år och hon var spänd som en fiolsträng inför sin stora dag. Att säga att hon hade svårt att somna kvällen före vore en grov underdrift. Hon låg i sin säng och ropade och frågade vad vi gjorde och vad det var som prasslade så. Hon lovade Sara att om Sara bara berättade vilka presenter hon skulle få så skulle hon glömma det med en gång! Ja tjena, som Cecilia själv brukar säga.
     På den stora dagen låg hon och väntade och väntade på att pappa skulle komma hem från boot camp (javadårå, skulle jag missa det bara för att? Ja tjena...) och på att frukosten skulle bli färdig och för att vi skulle komma och sjunga för henne någon gång. Oj, vad glad hon blev när vi äntligen kom! Fort blåsa ut ljusen och sedan ryck! slit! riv! för att skala fram innandömet av presenterna: ett Nintendo DS, med liten Kitty-ryggsäck till, ett lego med bilar och en helikopter och lite annat som passar en sexåring. Färg på Nintendot? Rosa. Färg på Kitty-ryggsäcken? Rosa? Färg på Lego-helikoptern? Gul, ha, ha!
     Men bäst av allt: en entrébiljett till Disneyland! Tanken var att vi skulle vara där när det öppnade, men Nintendot skulle provas, helikoptern byggas, den lilla Kitty-ryggsäcken packas med allt möjligt som kan vara bra att ha på Disneyland (som t.ex. en liten docka, några plåster och en dollar), så vi var inte innanför grindarna förrän vid 12-tiden.
     Fort i väg till dagens första attraktion: lunchmaten... I vår familj lider i princip samtliga av åkomman att humöret går rätt ner i backen när blodsockernivån blir för låg, och värst av alla på den punkten är pappa Andreas. Så vi måste nästan alltid börja alla våra utflykter med att äta. En bit in i lunchen vänder sig den nyblivna sexåringen till sin far och säger: "Nu är du väl mätt, pappa, så du inte behöver bli så arg!". Hmm.
     Lunchstället låg precis bredvid en av parkens stora attraktioner, Pirates of the Caribbean, så det föreslog Sara och jag att vi skulle börja med. Pirater är ju kul! "Aldrig i livet! Jag åker inte den! Jag gör det inte! Då går jag hem!", kom det då från sexåringen. Att övertyga Cecilia om att hon skulle tycka att det var kul och få henne att faktiskt åka hade krävts retoriska förmågor à la Obama och honom hade vi inte med oss, så det var bara att ge upp och gå vidare till något annat.
     Men ibland är vi faktiskt inte så dumma som vi ser ut, så Sara och jag bestämde efter detta att ALLA attraktioner på något sätt hade med prinsessor att göra. På så sätt fick vi Cecilia och Alice att åka den hisnande flumeride-grejen "Splash Mountain", eftersom de var övertygade om att de skulle få träffa prinsessan Splash, som är kusin med den lilla sjöjungfrun Ariel. Pappa Andreas tog konceptet ett steg längre och fick Cecilia att åka "Indiana Jones Adventure: Temple of the Forbidden Eye", eftersom hon trodde att hon skulle få se prinsessan Indiana räddas av den stilige prins Jones. Cecilia tyckte efteråt att det var konstigt att man inte såg prinsessan en enda gång...
     Ähum, vi får väl erkänna att vissa attraktioner inte är avsedda för sexåringar. Blev Cecilia livrädd, fick hon panik, började hon tokgråta?, undrar man. Nja, det var kanske nära ett par gånger. Men som hon sa efter Indiana Jones: "Alltså pappa, dom där bilarna körde helt galet. Den här grejen var alldeles för läskig för mig. Men den var lagom lång!". Och lite senare sa hon: "Pappa, nu har jag åkt TVÅ grejer som egentligen är för läskiga för mig. Men jag gjorde det. Vilken cool tjej jag är!". Hatten av!
     Vi lurades inte hela tiden, det går ju bara inte. Så Cecilia och Alice fick minsann träffa Tingeling och en massa andra älvor. De fick givetvis även träffa prinsessorna Belle, Ariel och Jasmin. Och nytt för i år: de fick gå in i Törnrosas slott! De fick även träffa Nalle Puh och alla hans vänner samt Musse Pigg och hans kompisar i Toonland. Där hade även Jesper sin bästa stund: i Långbens trädgård fanns en rutschbana som Jesper kunde klättra och åka på helt själv och inne i huset ett helt galet piano, som han kunde banka på oavbrutet i nästan en halvtimme.
     Tiden gick fort, så på slutet fick vi skynda oss mellan berg- och dalbana på Matterhorn, ubåtsäventyr med Nemo och de tokiga bilarna som puttrar fram i Tomorrowland. Sedan stängde parken. Åtta timmar bara försvann!
     När vi gick mot bilen suckade Cecilia: "Vilken dag... en HEL dag på Disneyland!" Och hon var såååå lycklig.

onsdag 11 februari 2009

Saker jag kommer att sakna, # 1

Här i USA har man den ultimata mysprylen för den stressade - eller för all del bara slöa - nutidsmänniskan: den gasoldrivna öppna spisen. När man vaknar alldeles för tidigt och det är långt kvar till solens första strålar men det inte finns en chans att somna om, då smyger man upp, tar den långa ljuständaren ur en låda, riktar den in i öppna spisen, vrider på gasvredet och - poff! - sprakar en underbar brasa igång. Den keramiska veden ger en bra illusion av sprakande ved och lurar ögat. Brasan värmer precis lagom om man kurar ihop sig framför öppna spisen, men höjer inte rumstemperaturen det minsta. När man har myst färdigt och ska till jobbet, eller boot camp eller vart man nu ska, ja då vrider man bara på gasvredet och stänger av gasen. Snabbt, enkelt, elegant.
     Det kommer jag att sakna när jag kommer hem!

tisdag 10 februari 2009

Sångteknik

Det finns de som sjunger pop och som bara kan sjunga pop. Really? De finns de som sjunger opera och som bara kan sjunga opera. Really? Handlar det kanske - som så ofta - att de TROR att de inte kan sjunga det där andra? Eller att de inte vågar? Eller kanske inte vill?
     Tja, döm själva. Russell Watson - har ni hört honom? Eller ens hört talas om honom? Inte? Då är det dags. Ta opera-stänkaren Nessun Dorma (som Paul Potts slaktar så finkänsligt). Se http://www.youtube.com/watch?v=5XvorezqM9Y&feature=related. Nähä, inga problem. Då tar vi popdängan nr 1, You raise me up (som gav Josh Groban en karriär). Se http://www.youtube.com/watch?v=rvy_igCOmU8&feature=related.
Det får man ju säga var rätt OK... 
     Samma kille, samma röst, samma teknik. Han bara ställer om lite i klangen... Det går alltså - om man vill. Som min drill instructor vrålar på mornarna: "Dig deep!" "You CAN do this!". Så nu går Andreas in i hårdträning även för de minsta musklerna - stämbanden... Framåt, mot nya djärva mål!

måndag 9 februari 2009

Hemarbete

Högar av papper och böcker i garderoben och på sängen i gästrummet. Datorn uppallad på en nattduksbordslåda med hjälp av ett plastlock från en stor låda och ett nummer av Men's health. En stängd dörr som ideligen öppnas av en liten ettåring som just lärt sig vrida om dörrhandtagen och helst av allt vill leka med den där gråa grejen med roliga tecken på knapparna som mamma trycker på. Arbetslusten som ger dåligt samvete när jag obetänksamt rusar iväg från lunchdisken för att komplettera manuset med ytterligare några fotnoter. Mysigt att fika både för- och eftermiddagsfika med familjen. På något märkligt sätt en känsla av högre effektivitet - deadlinen närmar sig - än tidigare. Likaså en känsla av tillfredsställelse när helheten börjar skymta och verkar ganska bra. Tre veckor kvar.

lördag 7 februari 2009

Fördomar fördummar

Häromkvällen satt jag och Jesper väntade på vår take-outorder av stans bästa kyckling, mumsiga sallader och läcker potatis med buljong och lök på California Chicken Café. I ögonvrån ser jag hur en hood-jacka med svartgrått mönster av dödskallar och allsköns skräckfigurer och hotfulla uttryck släntrar förbi mig för att kura ihop sig längst in i hörnet på väntsoffan. Huvan var uppdragen så att det lika gärna kunde ha varit en dementor från Harry Potters värld - och även om inte den iskyla och apati som en så'n för med sig drabbade mig, så blev jag iallafall lite mer på min vakt och inte lika avslappnat iakttagande längre. 

Plötsligt hör jag hooden prata. "Hey dude, I really like your boots! What are you up to, little man?" Det var Jesper han vände sig till, Jesper som satt där och lekte med snörena på sina mörkblåa conversedojjor. Jesper svarade på sitt obegripliga, men universellt gångbara, sätt: "Ba, ba, gaahhh, mama". Så var de plötsligt invecklade i en liten konversation, hooden och Jesper. 

Min beställning var färdig. Jag behövde bara en påse till för de byttor med salsa som jag försett mig med från condimentsdisken. Snabbt var hooden där och försedde mig med de påsar som var tänkta just för detta, men som jag tidigare missat. Och ett utbyte av "Have a good one!" avslutade vårt möte när jag rullade Jesper i vagnen mot dörren. 

Ännu ett exempel på den amerikanska barnkärleken och vänligheten mot främlingar även hos de coolaste.  Av många svenskar uppfattas det som ytligt, men det gör sannerligen mötena i  vardagen lite roligare och mer behagliga.

torsdag 5 februari 2009

Tips på lekar för en morgon på stranden

Om man är på en lång sandstrand en tidig morgon, med kilometer efter kilometer med mjuk, härlig sand som man sjunker ned till anklarna i för varje steg man tar och om man då också råkar ha med sig en repstege, två orange plastkoner, tio metallbågar som ser ut ungefär som innebandymål och ca 20 gummiband med handtag i ändarna - vad kan man göra då?
     En hinderbana! Man börjar med att hoppa hage i repstegen som ligger utsträckt i sanden, sprintar sedan allt vad man kan från den ena konen till den andra ca 50 meter bort, löper sedan häcklöpning över de tio metallbågarna och gör tio armhävningar för varje båge man har omkull, fortsätter sedan bort till en lämpligt placerad gungställning där man hoppar i sidled ut och in mellan gungorna för att sedan ställa sig på gummibanden och ta tag i handtagen och göra 20 bicepscurl. Sedan är man tillbaka vid repstegen och kör ett varv till.
     Lägger man till detta recept en 23-årig kille på tillfälligt besök, eftersom han normalt kör 08.45-passet, som efter att ha sprintat jämsides med mig i första sprinten kläcker ur sig "You're pretty fast - for an old guy!" så är tävlingen igång. Jämrans snorunge.
     Det var bara en person som hann med tio varv runt hinderbanan, innan det var dags att sprinta tillbaka till träningsmattorna - och det var inte 23-åringen. "Välkommen till det riktiga boot camp!" kunde jag med ett illmarigt leende flåsa ur mig när vi gjorde plankan strax efteråt, med tillägget: "Vi har inga sovmorgnar här!".
     Nej, jag har ingen åldersnoja. Inga attitydproblem heller. Eller hur det nu är.

tisdag 3 februari 2009

Svengelska skolan

Det är fascinerande att gå till svenska skolan varje tisdageftermiddag! Där får man höra svenska pratas i alla möjliga varianter - vissa av dem som pratar är infödda svenskar och som vi just anlända till L.A., andra är infödda svenskar som bott närmare 20 år här, andra är finlandssvenskar med sin sjungande dialekt, andra är gifta med svenskar och har lärt sig språket som vuxna, några är bara intresserade av svenska och håller på att lära sig det. Hur kul som helst!
     Och barnen! Vilka hjärnor de har. Vi har ju storögda följt hur snabbt Alice och Cecilia har lärt sig engelska. Och det är lika häftigt att på svenska skolan få höra hur de andra ursvenska barnen som har bott här några år använder engelskans satsbyggnad och böjningssystem när de pratar svenska.
     Några exempel från i dag: "Vad hade ni att äta i dag i skolan? Jag hade pizza och mjölk med det.", "Det var inte mej som sa det.", "Stoppa det!" ,"Om du inte går dit du kan inte hitta honom." och "Du måste låta mej gå.".
     Små, små nyansskillnader och något ord som sitter på "fel" plats. Men vad då? Det är inga problem med kommunikationen - och det är väl det språket ska användas till. När jag pluggade i Holland hade jag en lärare som pratade en fantastisk engelska, men som ibland hade problem med hur han skulle betona orden. Vid ett tillfälle vände han sig till en av de brittiska studenterna och frågade hur han skulle uttala ett visst ord, men innan studenten hann svara sa han: "Never mind. Your English is dead - this is international English!". Internationell svenska är inte heller så dum!

måndag 2 februari 2009

Sunrise serenade

Efter tio dagars uppehåll p.g.a. sjukdom var jag äntligen tillbaka i lergroparna och hinderbanorna. En glömd vattenflaska som jag hämtade i bilen mitt under hopprepsövningarna kostade mig 40 armhävningar. Härligt!
     Träningen i all ära, men den verkliga belöningen kommer strax efter morgonpasset, när jag styr rakt västerut på Ocean Park Boulevard och kommer upp på krönet vid 14:e gatan och får se Stilla havet glittra i rött och orange långt där nedanför samtidigt som palmkronorna ser ut att glöda i morgonsolen.
     I samma stund - klockan är då tio över sju - kommer programpunkten "Sunrise Serenade" på hissmusiksradiokanalen "ninetyfourseven, the Wave". Direkt i studion sjunger sammetsrösten Brian McKnight vid sitt Fender Rhodes-piano särskilt önskade smörlåtar för den önskandes nära och kära. Karln sjunger obegripligt bra - dessutom gör han det kl. 07.10 en måndagmorgon.
     En bra start på dagen!

söndag 1 februari 2009

Lediga lördag



Efter ett intensivt nedläggande av Los Angeles-kontoret - packande, slängande och skickande av paket - vaknade Sara igår lördag på utflyktshumör. Lite panikkänsla inför våra blott fem helger innan hemresa bidrog till stämningen - vad har vi inte hunnit med av alla våra ambitiösa planer, vad vill vi absolut göra, vad får anstå till en ev. framtida återkomst?

Newport Beach har vi pratat om att se, bl.a. för att spana in en av de häftigaste surfvågorna på västkusten, "the Wedge". Men i övrigt, då, vad göra i Newport? Snabb koll på nätet - OK, verkar som att det ska finnas något slags mininöjesfält med pariserhjul och arkadhall. Bra, då kommer tjejerna att tycka att det är lite kul i Newport Beach - Let's go! 

20 grader varmt, strålande sol från klarblå himmel, PCH1 längs havet där människor njuter av sand, strand och vågor. Väl framme i Newport Beach var semesterstämningen total - flipflops, bikinitoppar och beachshorts vart än man vände sig. Folk på hyrcyklar och med surfingbrädor på axeln. Klick - som ett tryck på knappen och så infinner sig känslan av total ledighet... Mallis, Gran Canaria, vårt kära Smögen - känslan därifrån liksom. Tjejerna fixade lördagsgodis på arkadhallen (OK, med viss hjälp av mig och Andreas), cirkushästarna på karusellen var lika kul som alltid och efter viss initial rädsla gav Alice och Cecilia efter och följde med Andreas upp i det lilla pariserhjulet. De var nöjda efteråt! 

En liten biltur genom den minst sagt tätbebyggda Balboahalvön gjorde att Hässelby plötsligt ter sig glesbebyggt. De nybyggda husen i varierande stilar låg i princip vägg i vägg med varandra på obefintliga tomter. Vad ska man med tomt till när man har en kanal som leder ut i Stilla havet direkt utanför altandörren?  

Så styrde vi kosan österut mot Downtown Disney för dagens andra planerade besök: Rainforest Café. Vi stötte på restaurangen/shopen första gången i San Francisco. Eftersom det är ca 20 minuter mellan Newport Beach och Disneyland Resort, där kedjan har en filial, hade vi bestämt oss för att inta kvällsvarden där. Downtown Disney är inte en del av nöjesparkerna, utan ett restaurang- och shoppingområde där man kan ströva fritt utan att erlägga inträde. Att det finns annat att spendera pengarna på är väl självklart. Cillas och Alices sista besparingar lades på varsin burk med lösviktslego. Hemma finns bara duplobitarna - nu köpte de sina första "riktiga" legobitar, som bl.a. blev till en fin födelsedagstårta till mig idag. (Nä, jag fyller inte än, men damerna gillar att fira.)

Restaurangen var helt OK, en kul upplevelse med regelbundna åskväder inomhus, om än inte oförglömlig. Vad vi förglömde på vår utflykt var däremot själva stranden i Newport Beach. Så "the Wedge" har vi fortfarande inte sett... 

Vandring i solen

I dag stod det utflykt på programmet. Men vi hade olika idéer om vad vi ville göra. Tjejerna ville absolut till the Getty Center igen (se inlägg den 3 november 2008), men Jesper ville hellre åka bärstol på en guppig stig i bergen, sa han. Pappa Andreas kollade på nätet och fann snabbt att det fanns en vandringsled som började alldeles i närheten av the Getty Center, the Getty View Trail. Perfekt!
     Det var en fantastisk vandring, som med kaffepaus uppe på en av bergstopparna och banan-och kexpaus nere vid ledens slut tog ungefär 2,5 timmar. Efter det anslöt sig familjens herrar till damerna och kunde avnjuta lunch på the Getty Centers fantastiska terrass och sedan springa omkring på de enorma ytorna. En toppenutflykt! Lite bilder från herrarnas vandring hittar ni här: 

lördag 31 januari 2009

Vita lögner...

I morse låg jag i Cecilias säng och höll på att vakna, när Alice smög förbi. Hon gick in i garderoben, tog fram en stol, klättrade upp på stolen, sträckte sig långt upp och lyckades nå ett pussel, som hon lirkade ut och fick tag i.
     Med pusslet i ena handen klättrade hon ned från stolen, smög förbi mig igen och la triumferande pusslet på matbordet. Jag hörde Sara som sa till Alice att hon fick duka undan efter sin frukost först, innan hon började lägga pusslet. "Nej", sa Alice, "jag kaaaan inte".
     Sara stod på sig och menade att det bara var att bära undan tallriken och ställa den på köksbänken. Då kom det från Alice: "Men mina armar är inte tillräckligt långa!"...

fredag 30 januari 2009

A great day in Grand View

Alice då, hon går väl också i skolan - vad gör hon om dagarna? Vi får se! Här kommer hennes berättelse om en dag i pre-K på Grand View Boulevard Elementary School.

Pappa kör mig med bilen till skolan. Så går jag in genom en grind och miss Lilly hämtar oss. Så går vi in i klassrummet. Jag lämnar väskan i ett skåp och lägger min mapp i den röda korgen vid dörren. I mappen har jag läxorna som jag har gjort.
     Sedan går jag och tar en bok och sätter mig på mattan och läser. Så säger miss Lilly att vi ska ta undan böckerna och så gör vi läxor. Mrs Tokofsky går med sin tjocka mage och tar papper och ger oss pennor och så ska vi rita fula monster. För vi gillar det.
     Så skriver vi siffror och bokstäver, Mrs Tokofsky säger vilka vi ska skriva. Så gör vi indiankronor och målar med vattenfärger så det blir pingviner. Vi ritar ballerinor och prinsessor och hänger upp prydnader som vi har gjort innanför skåpet där det finns böcker. Så sjunger vi och lär oss ramsor - "who took the cookie from the cookie jar?".
     Sedan springer vi ut på skolgården och leker. Jag leker med Rebecca - vi leker öprinsessan. Jag svingar mig i ett rep och Rebecca är i det där huset med en ruschelkana. Sedan kommer öprinsessan in till mamman och dom äter mat.
     Så ringer ringklockan och vi äter lunch. Det är pizza med mjölk, inget vatten. Efter lunchen går vi in och lyssnar på en sång och vilar. Jag och Rebecca brukar somna. Dom måste alltid väcka oss. Dom säger "Boooh!" och "Hihihi!" och ser ut som spöken och häxor. Då skrämmer vi dom tillbaka så dom blir helt rädda.
     Sedan gör vi mera läxor. Miss Lilly ger oss pennor. Sedan slutar skolan och jag går till pappa. Jag får sitta fram.

torsdag 29 januari 2009

Är det dyrt i USA?

En vanlig fråga. Dessvärre har den inget enkelt svar. Det beror på, som vi jurister brukar säga. Dyrt för vem? För amerikaner eller utlänningar? Vita, gula eller svarta? Utlänningar från Sverige, Japan eller Mali? Diplomater eller IT-miljonärer?
     Medelinkomsten för heltidsarbetande amerikanska män är ca 45 000 dollar per år, medan motsvarande inkomst för kvinnorna är ca 35 000 dollar (nej, den debatten tar vi inte här - läs Bang i stället...). Tjugo procent av hushållen får ihop mindre än 20 000 dollar på ett år, samtidigt som ca 2 procent av hushållen drar in över 250 000 dollar per år. Medianinkomsten för amerikanska hushåll är ca 50 000 dollar per år - i 20 stater är den högre, däribland Kalifornien.
     Högst inkomst har hushållen - inte så förvånande - i de nordöstra delarna av USA, dvs New Jersey (med Princeton University), Massachussetts (med Harvard University, MIT och Berklee), Connecticut (med Yale University) och däromkring. På åttonde plats ligger Kalifornien (med bl.a. Berkeley, CalTech, Stanford och UCLA). Jumboplatserna innehas - inte heller förvånande - av sydstaterna och mellanvästern. Platserna 41-50: South Carolina, Tennessee, Oklahoma, New Mexico, Louisiana, Alabama, Kentucky, Arkansas, West Virginia och Mississippi.
     Priserna - inte minst på bostäder! - följer givetvis inkomstnivån. Det är därför dyrare i nordöst och i t.ex. Los Angeles än i New Orleans, men samtidigt är hushållens medianinkomst nästan dubbelt så hög i nordöst som i syd.
     Men för oss då, som svenskar i Los Angeles? Tja, svaret kan ni utläsa av grafen. Det mesta var relativt billigt när vi kom hit i september. Nu är det 30 procent dyrare med allt, utom bensin. Vi får våra pengar i svenska kronor i Sverige varje månad, så vi har alltså blivit fattigare för varje månad. Vår köpkraft är nu bara två tredjedelar av den vi hade när vi kom hit.
     Så ett svar på frågan är att för diplomatfamiljen Modig är det numera rätt dyrt i USA.

onsdag 28 januari 2009

Det går an!

I kortärmad skjorta, shorts och seglarskor utan strumpor i går jag med Jesper i vagnen till Starbucks runt hörnet. Köper en latte för mig att smutta på och en äppeljuice för Jesper att suga på. Strosar sakta ut på Venice pir och låter kinderna smekas av eftermiddagsbrisen och de ljumma strålarna från den nedåtgående solen.
     Havet höjer och sänker sig med lugna rörelser, vågorna rullar sakta mot land och bryter med ett stilla sus nära stranden. Några surfare följer med i rörelserna in mot land. Pelikanerna plumsar omkring i jakt på fisk, trutarna tittar trumpet på, skärfläckorna springer i kapp med vattenbrynet, en krabba kravlar iväg under piren, en säl vältrar sig vällustigt i vågorna, folk fiskar och frisksportar, skorna sjunker ned i strandens sand.
     En vanlig dag rymmer fantastiska upplevelser!

tisdag 27 januari 2009

Med Jesper i svenska skolan

Det är ju mest vi och tjejerna som kommer till tals på den här bloggen. Men Jeppelito vill också vara med! Så på följande länk hittar ni Jespers egen berättelse om en dag i svenska skolan.

söndag 25 januari 2009

En dag i Coeur d'Alene Avenue Elementary School

Cecilia berättar:

     Först samlas alla på skolgården. Det är siffror målade på marken och jag ska stå vid nr 22. Skolklockan tutar och så kommer teacher, Mrs Mackavoy, och hämtar oss vid nr 22 och så går vi till klassrummet. Där hänger vi våra backpacks på krokar, utomhus.
     Sedan går vi in i klassrummet och där lägger alla sina mappar med hemläxor och sånt i en korg. Sedan tar vi våra kort som vi har i våra fack – på korten står våra namn och vi har vår bild på dem – och så lägger vi dem i en annan korg.
     Först av allt går två stycken elever som blivit”Lunch in the cafeteria” iväg med en låda med rosa papper med små rutor och så en vit lapp – en liten räkning – till the Main Office. Under tiden sätter vi andra oss på golvet, och så får vi olika uppgifter. En blir ”flag man”. Flag man säger ”Please, stand up” och så lägger vi handen på hjärtat och så läser vi en bön som går så här: 

”I pledge allegiance to the flag of the United States of America, and to the Republic for which it stands: one Nation under God, indivisible, With Liberty and Justice for all.”.

Sedan säger Flag man ”Please, sit down.”
     Vissa blir ”Calendar”. Då får man en pinne med en hand med handske med pekfinger på, och så pekar man på kalendern. Och så säger barnen på mattan ”today is Thursday, tomorrow is Friday, yesterday was Wednesday”. Vi sjunger sången ”Days of the week” (på Familjen Addams-melodin). Sedan sjunger vi ”What’s the weather like today?” (London Bridge is falling down) och färglägger mönster i olika listor – vi har mest färg på ”sunny day”. Efter det så ger man en ”rund klapp” (applåderar stående i en cirkelform) för den som var ”Calendar”.
     Sedan räknar teacher alla – one, two, three och ända till tretton. Jag tror det i alla fall. Klasskompisarna heter Adam, Alex, Alyssa, Basma, Constantine, Dylan, Ethel, Hailey, Jett, Kian, Koroush, Ky, Nadia.
     Så berättar teacher vad vi ska göra i dag. En dag skulle vi ta pluppar, efter det skulle vi ha ett salt som man inte skulle äta. ”No good salt”, sa teacher. Man kunde göra siffror med saltet. Man ritar som vanligt, fast man gör med fingret. Saltet ligger på en tallrik. Om man vill sudda skakar man på tallriken. Jag skrev 6 och A.
     Vi skriver även bokstäver och siffror på papper. När man är klar räcker man upp höger hand och så kommer teacher och kollar. Om man har gjort rätt så säger teacher ”Good, Cecilia!” och så ritar fröken en stjärna med tuschpenna. Olika färger varje dag. Om man gör som teacher säger och inte bråkar under dagen får man ett stickers. Jag har fått stickers som det står ”Good job!” och ”You´re a star!” på.
     Efter lunchrasten har vi ”Choice time”. Man får rita, bygga, läsa, leka med dockor – man får göra allt man vill. Jag brukar spela datorspel eller läsa. De har Kalle kunskap, det brukar jag spela. Vi har ett rymdspel också, då är det en kille och en tjej. Men i dag ritade jag.
     Sedan ritar vi av varandra. Det gör vi varje dag – det är det sista vi gör varje dag. Den som har rosa står upp, den som har en t-shirt och ingen klänning och är röd står upp. De andra sitter ned. Den som står upp sist får bli avritad. Man ritar på ett vanligt papper. Papperen ger man till teacher.
     En dag var det Adam som blev avritad. Han hade en röd tröja med Wall-E på. Den dagen fick Adam också ta med sig Bamse hem. Bamse är en nallebjörn som alla barnen får ta hem och så skriver man i en bok – ”Bamse’s Book – om vad man gör med Bamse.
     Vi får läxor också. Sightwords, till exempel. Det är en lista med fem ord som vi ska lära oss under veckan. På fredagen förhör teacher oss. Om man kan orden, flyttar dens bil framåt ett steg på en bana som går runt klassrummet. Och så får man en ny lista med ord. En vecka hade jag "like, too, not, my, of" som läxa. Om jag skriver orden själv lär jag mig dem snabbare.

Vad gör man i Kindergarten?

En vecka i höstas var Cecilia”Student of the week” i sin klass. Det innebar inte att hon hade gjort någon enastående prestation, utan att hon stod i centrum som individ.
     Till veckans första dag hade hon fyllt i en stor affisch med sitt namn. På affischen hade hon även ritat och skrivit om vad hon har för favoritmat, favoritfärg och favoritleksak, vad hon brukar leka, vad hon skulle vilja göra om hon fick önska vad hon ville m.m. Affischen satt uppe i klassrummet hela veckan.
     En av dagarna hade hon med sin favoritbok, som fröken läste högt ur för alla barnen. När hon kom hem från skolan hade hon en annan bok med sig – en bok av teckningar som alla föreställde Cecilia! Alla klasskompisar hade ritat sin egen bild av Cecilia och så hade teckningarna häftats ihop till en bok. Flera av barnen hade ritat Cecilia som en prinsessa utanför ett slott. Att de kom att tänka på det? Men flera hade också ritat henne med en glasstrut eller en ballong i sin hand.
     En annan dag hade Cecilia en ”mystery bag” med sig till skolan. Denna mystery bag var en brun papperspåse som hon hade stoppat ned saker i, så skulle de andra barnen känna med sina händer i påsen och försöka gissa vad det var. Cecilia hade stoppat i en liten Belle-docka med gul klänning, en tekanna ur samma Disneysaga och ett rött armband. Enligt Cecilia lyckades några barn gissa rätt på Belle-dockan, en klarade armbandet men alla bommade tekannan. Inte att undra på!
     Förutom att Cecilia var student of the week den där veckan är hon ju vanlig elev alla andra veckor. Då är man ju lite nyfiken på vad hon gör mer konkret en dag i skolan. För att ta reda på det har vi intervjuat henne. Hennes egen berättelse om hur en dag i skolan kan se ut kommer att publiceras inom kort på denna blogg. Håll ögonen öppna!

Håll i hatten!

Nej då, ingen ny jordbävning - möjligen en inre, inom kort...
     Febern släpper inte och nu har svalget svullnat upp och skapar en närmast sensationell smärta när jag sväljer. Vad göra?
     Ur Saras internationella medicinförråd plockas fram en dunderkur från Paris, innehållande den vanliga substansen paracetamol och den ännu inte alltför vanliga substansen pseudoefedrin. Tills för ett par år sedan en otillåten substans i Sverige och något som professionella idrottsmän fastnade i dopingtester för. Alltjämt endast tillgänglig genom förskrivning av läkare hemma. Vips in med två tabletter, skölj ned med vatten (aaaajjjj!!!) och så får vi se: inom en timme ska paracetamolen ha effekt och ytterligare en timme senare ska pseudoefedrinet kicka in.
     Medan substanserna frigörs i blodomloppet passar jag på att läsa vilka effekter man kan vänta sig. Tänk om man tar lite för många piller i sin desperation, inte gör väl det något? Läkemedelsverkets information är kort och kärnfull...
     "En engångsdos av paracetamol på 140 mg/kg till vuxna respektive 175(-200) mg/kg till barn har potential att orsaka levercellsnekros som kan vara fullständig och irreversibel, med åtföljande hepatocellulär insufficiens, metabolisk acidos och encefalopati, vilket i sin tur kan leda till koma och död."
     Jaha du, tack för kaffet. Men pseudoefedrinet då, hur är det med det?
     "I likhet med andra sympatomimetika ger en överdos av pseudoefedrin symtom som beror på störningar i centrala nervsystemet samt hjärtstimulans, t ex oro, retlighet, rastlöshet, darrningar, hallucinationer, högt blodtryck, hjärtklappning, hjärtarytmier och svårigheter att urinera. I allvarliga fall kan psykoser, konvulsioner, koma och malign hypertoni uppträda."
     Låter som the Great Californian ShakeOut på individnivå... Som sagt, håll i hatten!

lördag 24 januari 2009

Are you prepared? Not quite...

I går kväll låg jag och skakade i sängen av feberfrossa. Inte roligt. Sara for runt och plockade upp tjejerna här och där och det blev senare och senare. Inte roligt. Jesper hade Sara lämnat hemma hos mig, och efter att på vingliga ben ha försökt jaga ikapp honom och hindra honom från att riva ur diskmaskinen, böja sönder fuskblommorna, tugga på mascara och läppstift, välta barstolarna i köket över sig själv, klättra upp på soffan och ta ett steg rakt ut i luften mot glasbordet, vända upp och ner på kassarna med återvinningsförpackningar, stoppa in en gaffel i eluttaget och lite andra idéer som han ville pröva kände jag mig tvungen att stänga in honom i mitt rum, sätta honom i min säng och omge honom med hundra leksaker. Inte roligt.
     En av Jespers leksaker är en traktor i plast. På traktorn finns en knapp och om man trycker på den säger en barnröst "Hello, Mr Farmer!" och sedan hör man en startmotor och därefter mullrar dieselmotorn igång och går i ett par sekunder. Inte roligt.
     Men i går när Jesper tryckte på knappen och motorn gick igång skakade det i hela sängen. Det var roligt! "Wow!", tänkte jag, "vad coolt - vilket drag i den där lilla traktorn! Jag har aldrig tänkt på att den vibrerar så där - det måste jag testa sedan!". När jag lite senare fick tillfälle att testa på egen hand hände - ingenting!
     Först då gick det upp för mig vad som måste ha timat: i exakt samma ögonblick som Jesper startade traktorn inträffade en jordbävning i Marina Del Rey!!!
     Kunde det verkligen stämma? Jag gick i dag in på http://quake.wr.usgs.gov och kollade rapporterna för i går, och mycket riktigt: klockan 19.42.44 inträffade en jordbävning 1-2 km väster om oss, ca 7 km ner i marken, och med en magnitud om 3,4 på Richterskalan. Se själva på http://quake.wr.usgs.gov/recenteqs/Quakes/ci10373093.html.
     Något "drop, cover and hold on" var det dock aldrig fråga om - fokus låg på den lilla häftiga traktorn...

onsdag 21 januari 2009

Hälsotillstånd: svajigt

Har på något sätt gått i tron att normaltillståndet för folk här i detta soliga, varma Los Angeles är att vara frisk. Med alla hälsosmoothies, extrashots för energi, immunförsvaret, hjärtat eller vad du vill (se t.ex. Jamba Juices meny för lite inspiration till morgonsmoothien på lördag), yoga och all annan friskvård och utan den kalla, fuktiga svenska vintern när alla drar sig inomhus för att utbyta bakterier och virus borde det väl helt enkelt inte finnas någon grogrund? 

Andreas klarade sig också utan den annars obligatoriska decemberförkylningen (som av tradition alltid slog till ungefär lagom till OD:s caprice, så där lagom kul när han var aktiv) - han hävdar att hans morgonträning väcker kroppen och därmed stärker immuniteten. Även barnen har i princip varit kärnfriska - utom i de perioder som Jesper har haft tänder p g.   

Så det var väl flygresan till Washington DC och kylan där för Sara förra veckan plus några importerade mikrober från Svedala (med i och för sig anmärkningsvärt långa inkubationstider) som gjorde att hela familjen nu sedan snart en vecka avlöst varandra med feber, snuva eller magbesvär. 

Fast när jag tänker efter var det mycket prat i höstas både på jobbet och på radion om influensavaccinationer. Inget tal om att vänta tills efter 45 som jag en gång hörde som rekommendation hemma för normalfriska, nej, ett inslag behandlade kampanjerna som olika colleges körde för att vaccinera sina studenter, som alltså är knappt 20 år gamla. Ur ett privatekonomiskt perspektiv kan man dock förstå ett sådant val: när en termin kostar sådär 30-40 000 kronor kan ju en rejäl influensa på ett par veckor vid fel tidpunkt på terminen bli rätt kännbar...  

Och nu hör och läser jag om folk som kroknar både här och där i stan och hemma. Men, host, host - vi går mot ljusare och friskare tider på såväl östra som västra halvklotet. Prosit på er!

tisdag 20 januari 2009

Mr President Sir

(Bild från CNN.com)
Barack H. Obama - så presenterades han när han anlände till podiet framför Capitolium i Washington D.C. - är nu den 44:e presidenten för Amerikas Förenta Stater (eller "Uvesa", som det uttalas på svenska). Jag tänker inte referera installationen av honom - ni kanske såg den själva. Men jag kan ju nämna några lustigheter från CNN:s sändning.
     CNN fick tag på Steven Spielberg, som var på plats framför Capitolium, samtidigt som Obama och Bush och deras VIP-följe körde i procession från Vita huset till installationen, förbi miljontals åskådare i en helt avspärrad och närmast barrikaderad huvudstad. Vad säger då den mest framgångsrika regissören någonsin i hela filmhistorien? "I could not afford to make this shot for a movie!".
     Den högsta juristen i hela USA och därmed en av landets främsta ordvrängare - med en enda uppgift denna dag, nämligen att förestava den presidented som Obama skulle svära - lyckades vränga orden fel så att det höll på att bli pannkaka av alltihop. Obama, som givetvis lärt sig eden utantill, började nästan fnittra och försökte sedan säga orden i den felaktiga ordning som de förestavades. Way to go, Mr Chief Justice!
     Men Obama själv hade inte hundraprocentig koll på grejerna. Han inledde talet med att säga att han var den 44:e personen att åta sig presidentämbetet i USA. Inte riktigt. Groover Cleveland var president två gånger på 1800-talet, men inte två ämbetsperioder i rad, så när han tillträdde sin andra period räknades han som ny president, men inte som en ny människa (även om han kanske kände sig så, vad vet jag). Så Obama är den 43:e personen att vara USA:s president - nr 44 i ordningen.
     Slutligen en kommentar från en av CNN:s proffsjournalister (efter att alla i studion nöjt konstaterat att de, dvs CNN, skapat historia genom att sända installationen direkt över hela världen; särskilt nöjda var de över att deras jätteteve vid Times Square i New York medfört att tusentals människor samlats där och stängt av all trafik...). När kameran zoomar in på Obama som vinkar av förre presidenten Bush, som i sin tur kliver ombord på en helikopter och lyfter över Washington D.C., uttalar en av journalisterna att nu är allt Obamas - Capitolium, Vita huset - nu är ALLT hans. "Yes", kommer det då från kollegan, "and that helicopter is his, too".

måndag 19 januari 2009

In Las Vegas

"Dancing girls, and cabarets, 
You can spend your money in a million ways
Let's have a ball,
The winner takes it all

In Las Vegas
In the neon light
You'll be a star, if you do it right
In Las Vegas, you'd better hold on tight."

Refrängen i Martin Stenmarcks melodifestivalstänkare (som floppade i Europa - kom på plats nr 19 av 24) fångar stadens själ ganska så på pricken, faktiskt, i alla fall så långt vi kunde upptäcka den under vår tredagarsvistelse där för drygt en vecka sedan.
     Andreas har verkligen ifrågasatt vad man ska ut till en spelhåla i öknen och göra - ett tidigare besök till Atlantic City, som sägs vara östkustens svar på Las Vegas, har inte gett mersmak - snarare avsmak. Men efterhand blev lockropen från sirenerna (en sorts nymfer - kvinnliga, givetvis - som lockade sjömän i fördärvet med vackra sånger) i syndens stad alltför ljuva och oemotståndliga även för honom.
     Sex timmars bilresa genom ett fascinerande ökenlandskap förde oss till glittrande ljus, gigantiska hotell och vansinnigt plingande spelhallar. Syster med familj hade bokat tre nätter på hotellet/casinot/diversehandeln m.m. Stratosphere, och eftersom Sara ändå planerat in ett besök på världens största konsumentelektroniksmässa för att spana efter tjänsteinnovationer samma dagar, slog alla följe: mormor Anna, Modigs och Gullersbos.
     Och vad kan man säga? Vilket himla märkligt ställe. Mitt ute i öknen, utvecklat som en följd av byggnaden av Hooverdammen och beslutet att släppa hasardspel fritt i Nevada i början av 1930-talet, totalt konstgjort och med en, ur vårt perspektiv, något märklig uppfattning om vad som konstituerar nöjen och avkoppling för den moderna människan: lättklädda eller avklädda damer som erbjuder sex och erotik för s.k. gentlemens, ett monotont sittande framför plingande automater som slukar dollar som barn slukar godis och så den allestädes närvarande shoppingen förstås. Så mycket ångest som måste finnas och skapas där! Fast - vem är jag att döma andra för deras nöjesefterfrågan? Paradoxalt nog är staden också fascinerande och imponerande och fängslande.
     Det som framförallt överväldigar är storleken på allt! Hotellen är fullständigt gigantiska och inrymmer hela regnskogar, halva Venedig med kanaler och piazzor, hela nöjesfält, shoppinggator med ständigt blå himmel över sig och enorma teatrar med plats för tusentals åskådare.
     Det är faktiskt svårt att beskriva vad man upplever och känner inför ett ställe som Las Vegas - det måste upplevas. En liten glimt från resan kan ni dock få på denna länk.

Martin Luther King, Jr. Day

I dag är det helgdag i hela USA - Martin Luther King, Jr. Day. Ja, ni förstår ju vem som firas och varför, inget anmärkningsvärt med det, kanske. Men det är bara två andra personer i USA:s historia som har fått "egna" helgdagar - giganten och den kanske främste av "the founding fathers", George Washington, och Christopher Columbus. Så då förstår man digniteten lite bättre.
     Att helgdagen har instiftats känns ju nästan lika overkligt som att Obama svärs in som president i morgon. Och det tog ett bra tag - dagen instiftades år 1986 och iakttogs i samtliga 50 delstater först år 2000. I senaten var det bara 22 ledamöter som röstade emot lagförslaget. En av dem representerar staten Arizona och lystrar till namnet John McCain. Lustigt hur det kan vara. Ännu lustigare är väl att han vände kappan efter vinden, så när det politiska trycket blev för högt ändrade han sig och tyckte att en MLK Day var jättefiffigt. Så där var han tydligen beträffande nuvarande presidentens politik också: först tyckte han att det mesta var skräp och röstade emot det ena förslaget efter det andra, sedan kom han på att han ville bli president själv och började stödja den sittande presidentens förslag, det ena efter det andra. Tur att karln inte blev vald!
     Hur ökade det politiska trycket, kan man undra? Jo, när Arizona 1990 vägrade acceptera MLK Day som helgdag vägrade NFL att förlägga finalen i amerikansk fotboll, Super Bowl, till den arena i Arizona där den ursprungligen skulle ha hållits. Och så släppte hip-hop-gruppen Public Enemy en låt som fick stort genomslag i USA, där de beskrev ett lönnmord som det på MLK utfört mot den sittande guvernören för Arizona. Det kan ju bli för mycket för vem som helst. Kanske inte i linje med MLK:s egna ideal, men nu firas i alla fall hans dag i hela USA.