Svengelska skolan

Det är fascinerande att gå till svenska skolan varje tisdageftermiddag! Där får man höra svenska pratas i alla möjliga varianter - vissa av dem som pratar är infödda svenskar och som vi just anlända till L.A., andra är infödda svenskar som bott närmare 20 år här, andra är finlandssvenskar med sin sjungande dialekt, andra är gifta med svenskar och har lärt sig språket som vuxna, några är bara intresserade av svenska och håller på att lära sig det. Hur kul som helst!

     Och barnen! Vilka hjärnor de har. Vi har ju storögda följt hur snabbt Alice och Cecilia har lärt sig engelska. Och det är lika häftigt att på svenska skolan få höra hur de andra ursvenska barnen som har bott här några år använder engelskans satsbyggnad och böjningssystem när de pratar svenska.

     Några exempel från i dag: "Vad hade ni att äta i dag i skolan? Jag hade pizza och mjölk med det.", "Det var inte mej som sa det.", "Stoppa det!" ,"Om du inte går dit du kan inte hitta honom." och "Du måste låta mej gå.".

     Små, små nyansskillnader och något ord som sitter på "fel" plats. Men vad då? Det är inga problem med kommunikationen - och det är väl det språket ska användas till. När jag pluggade i Holland hade jag en lärare som pratade en fantastisk engelska, men som ibland hade problem med hur han skulle betona orden. Vid ett tillfälle vände han sig till en av de brittiska studenterna och frågade hur han skulle uttala ett visst ord, men innan studenten hann svara sa han: "Never mind. Your English is dead - this is international English!". Internationell svenska är inte heller så dum!