Fördomar fördummar

Häromkvällen satt jag och Jesper väntade på vår take-outorder av stans bästa kyckling, mumsiga sallader och läcker potatis med buljong och lök på California Chicken Café. I ögonvrån ser jag hur en hood-jacka med svartgrått mönster av dödskallar och allsköns skräckfigurer och hotfulla uttryck släntrar förbi mig för att kura ihop sig längst in i hörnet på väntsoffan. Huvan var uppdragen så att det lika gärna kunde ha varit en dementor från Harry Potters värld - och även om inte den iskyla och apati som en så'n för med sig drabbade mig, så blev jag iallafall lite mer på min vakt och inte lika avslappnat iakttagande längre. 

Plötsligt hör jag hooden prata. "Hey dude, I really like your boots! What are you up to, little man?" Det var Jesper han vände sig till, Jesper som satt där och lekte med snörena på sina mörkblåa conversedojjor. Jesper svarade på sitt obegripliga, men universellt gångbara, sätt: "Ba, ba, gaahhh, mama". Så var de plötsligt invecklade i en liten konversation, hooden och Jesper. 

Min beställning var färdig. Jag behövde bara en påse till för de byttor med salsa som jag försett mig med från condimentsdisken. Snabbt var hooden där och försedde mig med de påsar som var tänkta just för detta, men som jag tidigare missat. Och ett utbyte av "Have a good one!" avslutade vårt möte när jag rullade Jesper i vagnen mot dörren. 

Ännu ett exempel på den amerikanska barnkärleken och vänligheten mot främlingar även hos de coolaste.  Av många svenskar uppfattas det som ytligt, men det gör sannerligen mötena i  vardagen lite roligare och mer behagliga.