Black Friday och bluesky Saturday

Oh my God! som Cecilia brukar säga - en ny stad, en dag på plats och tre barn i släptåg... Ge mig semester! OK, ska inte klaga. De är ju självförvållade så att säga, och dessutom är det härligt att upptäcka världen igen genom deras ögon. Cecilias hänförelse över våra hotellrum: -"Åh, kolla, vilket coolt badrum! Åh, kolla, ett kylskåp! Åh, wow, en fön som sitter fast på väggen!" är faktiskt ganska uppfriskande när man som vuxen sett några hotellrum.
     Åka cable car är kul, det upptäckte familjens damer redan på torsdagskvällen, så det gjorde vi massor igår fredag. Efter att ha besett Union Square ännu en gång tog vi tricken norrut. Upp och ner, ibland vääääldigt mycket ner - lite kittlande är det att sitta ute på de hala träbänkarna när det lutar brant utför. Målet var Fishermans wharf, som kan liknas vid Smögenbryggan upphöjt i, tja, 10-20 sådär. Souvenirbutiker varvade med glassbarer och fiskrestauranger, massor av sightseeingmöjligheter - cykel, amfibiebil, streetcars... Vi tittade på de sällskapssjuka sjölejonen som sträcker ut sig vid Pier 39, vi lät oss underhållas av en gatuartist som trollade och showade med glatt humör, vi åt glass och vi tittade i roliga affärer och gallerier. Helt överens om vad vi ville göra var vi väl inte hela tiden, därav sucken i början...
     På hemvägen hoppade vi av vagnen för att strosa i Chinatown. Tjejerna älskar affärerna i såväl LAs som SFs Chinatowns - massa fina kläder, solfjädrar och HelloKitty-dockor. Passade även på att käka kinamat - nu har Cecilia ätit anka för första gången. Det gick hem!
     När vi väl kom tillbaka ner mot Union Square var det svart med folk. Flera anledningar: dels är Union Square centrum för ett antal stora varuhus, och fredagen efter Thanksgiving Day är av tradition startskottet för den stora julhandeln. Och eftersom detta är USA talar vi STOOORA julhandeln. Dagen kallas för Black Friday, eftersom handelns röda (förlust) siffror denna dag vänds till svarta (vinst). Dels var det julgranständning på Union Square - från nu och fram till jul är det fullt ös på julpyntet. Inte någon liten gradvis upptrappning som hemma (åtminstone som vi på Sjöbacken försöker göra det), nej, fram med rubbet! Så när vi sent omsider kom tillbaka till hotellet fylldes näsan av härlig grandoft: en tjusigt pyntad gran med paket i guld och rött under prydde lobbyn.
     Idag tog vi bilen under den klarblå himlen för att avverka de sista turistmåstena i SF: Lombard street - den krokigaste gatan i världen sägs det - , Embarcadero och Golden Gatebron. Sedan styrde vi kosan söderut mot Monterey. Här hittade vi det som jag tror att barnen kommer att komma ihåg som roligast på hela resan, så mycket spårvagn och akvarier vi än avverkar. En stor och rikligt utrustad lekplats aktiverade både fantasi och fysik en lång, lång stund innan vi drog ner till gamla Monterey för kvällsmat.

Här hittar du blandade bilder från gårdagen och dagen.

Tack och lov!

Att vi gett oss ut på resa just denna helg beror på att Sara och döttrarna är långlediga, eftersom det var Thanksgiving Day i torsdags. Glöm jul och nyår - Thanksgiving Day leder helgligan by far här i USA. Som Cecilia och Alice lärt sig i skolan firas helgen till minne av den skörd som ett gäng pilgrimer i Plymouth, MA, efter mycken möda och stort besvär till slut fick, när de lärt sig vad de kunde odla i det nya landet av den infödde amerikanen Squanto. I två veckor har de ritat kalkoner och "cornucopias", ymnighetshorn som flödar över av frukt och grönt.
     Efter alla bilköer var det ganska lätt att känna tacksamhet över att äntligen ha nått målet för resan, så även familjen Modig valde att inta en thanksgiving dinner i torsdags. På David's dinner ett par kvarter från hotellet beställde vi in den traditionella menyn och fick:

• Fantastiskt mört kalkonkött med traditionell, kryddig stuffing;
• Hemlagat potatismos med en god gravy (steksås) med persilja i;
• Kokt sötpotatis med pepparkakskryddor;
• Broccoli, blomkål, morötter;
• Tranbärskompott; och
• Pumpapaj - en pepparkakssmakande anrättning åt cheesekakehållet till - tjejernas absoluta favorit.

Mycket smarrigt och otroligt vällagat tyckte hela familjen inklusive Jesper! Hur 17 jag ska få till en sådan kalkon på juldagen återstår att se. "Köp in" sa Andreas.

San Francisco

Wow! Så lyder en kort rapport från en dag i San Francisco. Vilken häftig stad - och då har vi bara sett en bråkdel. Den har allt som Los Angeles saknar: en stadskärna, stämningsskapande arkitektur, fungerande allmänna kommunikationsmedel, atmosfär, gatuliv, folkmyller, fotgängare, bilfria stråk, shoppinggator värda namnet och, inte minst, cable cars och andra antikverade transportmedel.

     Men en "major drawback", som det heter, är klimatet. I alla fall om man jämför med Los Angeles. Men jämför man med Stockholm är det rätt trevligt även här - ungefär som i september hemma.

     Som vanligt är det en hel del saker man inte kan göra med så små barn som vi har - besöka Alcatraz till exempel. Jag fick hålla till godo med att se "The Rock" - filmen alltså! - på hotellrummet här i San Francisco, med filmens miljöer alldeles utanför hotellet. Rätt häftigt det med! Och faktiskt en riktigt bra rulle, med en av mina favoritskådisar. Inte Nicholas Cage och inte Sean Connery, utan Ed Harris, som den besvikne generalen som ockuperar Alcatraz, tar gisslan och hotar att ödelägga hela staden.

     Utförligare rapport kommer. Inte av filmen, nej, nej,nej, utan av vårt besök här!

Falling down...

Tänk dig att du normalt sett bor ca 10 minuters bilväg från 405:ans motorväg i Los Angeles, i Marina Del Rey. Tänk dig att den motorvägen normalt sett medger en framfart i ca 70 mph. Tänk dig sedan att du packar bilen full, slänger in hela familjen och sätter i väg norrut kl. 16.00, med målet att nå San Francisco. Var befinner du dig då kl. 22.00 samma dag?

Rätt svar: Santa Clarita, 35 miles norr om Marina Del Rey. Just det, 35 miles - som är lika med 5,5 svenska mil. Mmm, precis, alldeles rätt - det innebär en snittfart på mindre än 10 km/h, ungefär som ett raskt promenadtempo. I Santa Clarita tar du in på hotell, helt utpumpad, för att du helt enkelt ger upp - du kommer inte till San Francisco i kväll.

     Sedan vi kom till Los Angeles har vi inte tyckt att köerna som alla pratar om är så himla farliga. Visst, man kanske fastnar någon gång och resan hem tar en halvtimme längre, men vadå - så är det ju i Stockholm också. Men i går fick vi uppleva något helt annat.

     Vi har ju skrivit om hur mycket folk det bor här och i går var ALLA ute på vägarna. Varför då? Jo, för att i dag är det en av de absolut största högtiderna som firas här i landet, Thanksgiving. Det är en familjefest fullt i klass med jul, och familjefester innebär att familjerna ska samlas och det i sin tur innebär att stora delar av de stora familjerna måste resa till någon annan del av familjen. Och reser gör man med bil. Så också vi, som hade tänkt oss en liten tur 60 mil norrut.

     Det tog oss 2,5 timmar bara att ta oss ut på motorvägen. Efter ytterligare en dryg timme hade vi hunnit till Sherman Oaks, som det normalt tar 30 minuter att åka till hemifrån oss. Där fick vi ge upp första gången och se till att få lite mat i magen. Sedan ut på motorvägen igen - lika tjockt. Så efter sex timmars frustration tog vi in på hotell, för några ynka timmars sömn (Jesper stal en del av dem också) innan vi kunde fortsätta i svinottan i morse.

     Ni som har sett filmen "Falling down" med Michael Douglas i huvudrollen som psykopaten D-fens anar hur vi hade det. Det var faktiskt inte långt i från att jag hade klivit ur bilen och lämnat den på motorvägen och sedan med något härjat i blicken börjat ta mig till fots västerut mot havet...

     Men nu är vi i alla fall framme! I väster, vid havet - i San Francisco! Jag har bara hunnit se lite av staden, för jag var så slut efter bilkörningen att Jesper och jag kastade oss på sängen efter middagen medan familjens kvinnor kastade sig ut i San Francisco-kvällen. Sara får väl berätta mer sedan om staden och givetvis om Thanksgiving och vad det är man firar och vad det är man äter. Vad gäller det senare kan jag berätta att den meny som jag slevade i mig kraftigt avvek från den som min drill instructor hade sagt åt mig att jag fick äta, så säg inget till honom!

Resfeber

Just nu råder lugnet före stormen här i huset. Utanför huset har det redan stormat, men ovädret har bedarrat. Hoppas vi. Vi ska nämligen fara norrut i dag, mot San Francisco. På "The Golden State Freeway", I-5:an, som ni ser en pytteliten bit av på bilden här intill.

     Efter att ha legat still i Los Angeles i 2,5 månader och knappt lämnat staden känns det lite pirrigt. Hur kommer det att gå för Jesper att åka 60 mil i bil? Hur gör man nu igen när man reser? Och framförallt: hur packar man?

     Vad som garanterat ska med i packningen är den splitternya dator som anlände med posten i går. Datorn har Wi-Fi och allt möjligt jox. Därmed ska vi förhoppningsvis kunna blogga under resan - vi får se! Den nya datorn hoppas vi ska ta oss in i det 21:a århundradet och göra det möjligt även för oss att besöka Second Life (det funkar, säger Sara), surfa trådlöst (det funkar, säger Sara) och använda Skype för kommunikation (vi får väl se - där måste bredbandsuppkopplingen vara pålitlig också).

     När vi har säkerställt att alla dokument m.m. som oundgängligen måste bevaras har sparats på ett säkert sätt till en extern hårddisk kommer den här datorn som jag nu slåss med - fungerar ungefär lika pålitligt som en gammal Volvo 850 - att lämnas in till "Laptop Repair" för en total återställning och lagning av en havererad piltangent. Sedan kommer förhoppningsvis även den här datorn att fungera normalt igen (det har den inte gjort på länge - ni anar inte vilka speciallösningar och omvägar man måste ta till bara för att hantera den här bloggen, särskilt bilderna). Sedan slipper vi slåss om en och samma dator inom familjen - det är svårt att ställa upp någon välgrundad prioritetsordning mellan att blogga, kolla dn.se, lägga Bamsepussel eller stajla Barbie.

     Men, varför sitter jag här och bloggar - skulle jag inte packa? Jo, men jag kommer ju inte på hur man gör. Jespers resesäng är klar, Jesper kläder och barnens necessärer. Men sedan då? Plötsligt ska man rusta sig för regn, betydligt kallare vindar och dimbankar som rullar in över ett isande hav. Bäst att konsultera den resvane i familjen. Och nu hinner jag inte packa - jag måste i väg till Alices skola nu. Och så slog jag i knät på träningen i morse, så jag måste ta det lite lugnt. Och det är ju ändå inte någon brådska. Förmodligen får jag en välriktad spark mot det onda knät av min fru i eftermiddag, men det är då det. Nu råder som sagt lugnet före stormen...

En lite lugnare utflykt

I söndags var alla lite trötta efter lördagen - Cecilia och jag för att vi hade varit på heldagsutflykt till Universal Studios Hollywood och resten av familjen för att de hade farit runt i halva West L.A. och letat vad det nu var. Så då åkte vi på en liten trevlig utflykt till Griffith Park, som ligger utanför norra änden av staden. Det är USA:s största vildmarksstadspark ("municipal park with urban wilderness") och där kan man vandra, hajka, cykla och göra lite allt möjligt. Som alltid finns det också ett "recreation center", vilket innebär att man har byggt basketplaner och tennisbanor och annat som gör sig bra i betong och asfalt.

     Men vi siktade in oss på en attraktion byggd redan 1948: Griffith Park & Southern Railroad - en miniatyrjärnväg som sträcker sig en mile (1,6 km) runt ett grönområde och som passerar broar, tunnlar, vilda västern-städer och djurfamiljer och konstigt nog även Snövit och några dvärgar. Hela familjen kunde åka det lilla tåget, som fullastat med folk är så tungt att loket spinner loss vid starten innan de sex drivhjulen får lite fäste och så sakteliga kan börja dra tåget från stationen.

     Då gick det undan värre på nästa attraktion: ponnyridning för Cecilia och Alice! Här var det inte som hemma, att barnet får en hjälm och får sitta upp på en sadel och försöka hålla i sig, medan en ansvarig går bredvid ponny och barn och håller ordning på hela ekipaget. Nej, inga hjälmar, däremot spändes barnen fast i sadeln med remmar och så kunde ponnysarna bara ta sig fram i särskilda banor/fållor, ungefär som en båt i flumeride på Liseberg. Men de satte direkt iväg i trav, så det var spännande! Cecilia sa efteråt att hon tyckte det var jättekul, men när hon for förbi mig där jag stod med Jesper såg hon ut som att hon helst ville få stopp på hästkraken och hoppa av.

     Efter dessa äventyr skulle vi avsluta besöket med en tur till observatoriet högre upp i parken, för att kanske kolla på planetariet eller kanske till och med kika i teleskopen. Men vi är som bekant inte ensamma i den här staden... Så efter att ha konstaterat att vi inte skulle få någon parkering i närheten av observatoriet och beslutat oss för att inte vilja gå upp från en lägre belägen parkering (det är brant) bestämde vi oss för att åka hem igen.

     Att åka hem är man dock inte heller ensam om att göra i den här staden, så det tog oss över två timmar - vi blev till slut tvungna att stanna och äta på restaurang för att klara oss hela vägen!

     Lite bilder hittar ni på http://picasaweb.google.com/sara.modig/GriffithPark23November#

Det var ett kalas, det!

I går var det födelsedagskalas för en av Cecilias klasskompisar, en numera sexårig herre vid namn Jett. Inbjudningskortet med Spiderman avslöjade redan tidigt var kalaset skulle hållas: Universal Studios Hollywood...

     Limousinbuss med drinkar (saft) och tilltugg avgick kl. 10.30 härifrån Marina Del Rey och tog hela sällskapet om ca 30 personer till festplatsen. Där gick vi direkt till en restaurang för utfordring av hela gänget, innan aktiviteterna skulle ta vid. Ett smart drag!

     Restaurangen visade sig vara en kombination av restaurang och spelhall. Inget för oss, tänkte jag, men vips hade på något magiskt sätt samtliga barn utrustats med spelkort laddade med tillräckligt med pengar för att de skulle kunna hålla sig sysselsatta under den tid det tog att ställa i ordning för lunchen, under den tid det tog att övergå från lunch till tårtkalas och en god stund därefter. Och märkligast av allt - alla barn verkade veta precis hur man skulle göra med spelkorten, hur de olika spelautomaterna fungerade och vad man skulle göra med de särskilda biljetter som automaterna spottade ur sig allteftersom spelen pågick. Även Cecilia, hmm.

     Efter lunchen/spelhysterin gick vi vidare till den väntande parken. Jag hade inbillat mig att det var något slags organiserad, kalasliknande gruppaktivitet som nu skulle vidta, under ledning av någon anställd festansvarig, men icke. In genom grindarna och sedan var det fri åkning! Helt fantastiskt, men kanske inte om man är en lite räddhågsen tjej på fem år... Vi åkte Jurassic Park, men den var alldeles för läskig. Så då hoppade vi över "Revenge of the Mummy", "Terminator 2", "Fear Factor", "House of Horror" och några till. Men vi åkte The Simpsons Ride - en simulator med tecknad jättefilm som var helt hysterisk och där man studsade runt som en pingpongboll alltmedan högtalaranläggningen vrålade ur sig ljudeffekter i 120 decibel. Efter den turen mådde både jag och Cecilia dåligt.

     Vi tänkte att vi skulle lugna ner tillställningen med ett besök i Nicke Nyfiken-landet, men det var stängt för julförberedelser. Samma visa i Nickelodeon-anläggningen, där vi tänkte kolla in Dora och hennes kompisar. Och först när det var för sent kom vi på att vi hade kunnat åka "Studio Tour" - en 45 minuter lång rundtur i ett långsamt gående turisttåg, det hade ju faktiskt varit perfekt. I stället blev det "Shrek 4D", där man blev vattnad i ansiktet och kittlad på benen, alltmedan bänkarna skakade och det såg ut som att det regnade spindlar i hela lokalen. Cecilia och jag smög ut efter 4-5 minuter...

     Vi avslutade med att gå in i en affär, där man kunde bygga sin egen Svampbob Fyrkant, köpa allt som har ens avlägsen relation till någon TV-serie eller bara titta. Cecilia hittade en liten plånbok med Dora på ena sidan och hennes kompis Boots på den andra och den ville hon köpa till Alice, så det gjorde vi.

     Sedan var det dags att ta limousinbussen hem igen - genom alla köerna på 405:an. Med ungarna parkerade längst bak i bussen med videon påslagen kunde föräldrarna umgås i lugn och ro i sällskapsutrymmet fram i bussen och då gjorde det inget att det var kö, tvärtom. Som en förälder uttryckte det: det här var det bästa sättet han nånsin hade upplevt köerna på 405:an, i en bekväm buss, efter en rolig dag på Universal, med trevligt sällskap och med en kall öl i näven!

     Och när vi klev av fick alla varsin "treat bag", som var så välfyllda att jag tror att klasskompisarna fick fler presenter än Jett, som fyllde år. En toppendag för Cecilia i L.A.! Lite bilder från äventyret finns på Picasaweb: http://picasaweb.google.com/sara.modig/JettSBirthdayPartyAtUniversalStudiosHollywood22November2008#