Falling down...

Tänk dig att du normalt sett bor ca 10 minuters bilväg från 405:ans motorväg i Los Angeles, i Marina Del Rey. Tänk dig att den motorvägen normalt sett medger en framfart i ca 70 mph. Tänk dig sedan att du packar bilen full, slänger in hela familjen och sätter i väg norrut kl. 16.00, med målet att nå San Francisco. Var befinner du dig då kl. 22.00 samma dag?

Rätt svar: Santa Clarita, 35 miles norr om Marina Del Rey. Just det, 35 miles - som är lika med 5,5 svenska mil. Mmm, precis, alldeles rätt - det innebär en snittfart på mindre än 10 km/h, ungefär som ett raskt promenadtempo. I Santa Clarita tar du in på hotell, helt utpumpad, för att du helt enkelt ger upp - du kommer inte till San Francisco i kväll.

     Sedan vi kom till Los Angeles har vi inte tyckt att köerna som alla pratar om är så himla farliga. Visst, man kanske fastnar någon gång och resan hem tar en halvtimme längre, men vadå - så är det ju i Stockholm också. Men i går fick vi uppleva något helt annat.

     Vi har ju skrivit om hur mycket folk det bor här och i går var ALLA ute på vägarna. Varför då? Jo, för att i dag är det en av de absolut största högtiderna som firas här i landet, Thanksgiving. Det är en familjefest fullt i klass med jul, och familjefester innebär att familjerna ska samlas och det i sin tur innebär att stora delar av de stora familjerna måste resa till någon annan del av familjen. Och reser gör man med bil. Så också vi, som hade tänkt oss en liten tur 60 mil norrut.

     Det tog oss 2,5 timmar bara att ta oss ut på motorvägen. Efter ytterligare en dryg timme hade vi hunnit till Sherman Oaks, som det normalt tar 30 minuter att åka till hemifrån oss. Där fick vi ge upp första gången och se till att få lite mat i magen. Sedan ut på motorvägen igen - lika tjockt. Så efter sex timmars frustration tog vi in på hotell, för några ynka timmars sömn (Jesper stal en del av dem också) innan vi kunde fortsätta i svinottan i morse.

     Ni som har sett filmen "Falling down" med Michael Douglas i huvudrollen som psykopaten D-fens anar hur vi hade det. Det var faktiskt inte långt i från att jag hade klivit ur bilen och lämnat den på motorvägen och sedan med något härjat i blicken börjat ta mig till fots västerut mot havet...

     Men nu är vi i alla fall framme! I väster, vid havet - i San Francisco! Jag har bara hunnit se lite av staden, för jag var så slut efter bilkörningen att Jesper och jag kastade oss på sängen efter middagen medan familjens kvinnor kastade sig ut i San Francisco-kvällen. Sara får väl berätta mer sedan om staden och givetvis om Thanksgiving och vad det är man firar och vad det är man äter. Vad gäller det senare kan jag berätta att den meny som jag slevade i mig kraftigt avvek från den som min drill instructor hade sagt åt mig att jag fick äta, så säg inget till honom!