Så tappade jag rösten. Den bara försvann alldeles. Knutor på stämbanden. Det kanske hade att göra med att jag gick på Stockholms musikgymnasium och sjöng i kör där, sjöng i Adolf Fredriks Motettkör vid sidan av, sjöng och ledde i kör i Vallentuna, sjöng i en vokalgrupp och hade extra musikundervisning med mycket sång. Oavsett orsak så ledde det till att drömmen om Operan gick samma öde till mötes som guvernören Riccardo och dog.
Sedan dess har jag försökt få ordning på rösten. Jag har gått till logoped på Danderyds sjukhus, jag har gått hos de främsta halsläkarna i Sverige, jag har gått till välrenommerade sångpedagoger i Sverige, jag har läst böcker, facktidskrifter, internetartiklar, jag har övat och jag har slitit och jag har lagt ned tiotusentals kronor för att nå mitt mål. Allt utan att finna "det".
Tills nu. Tjugofem år senare är sökandet över. "Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.", som Churchill uttalade efter de allierades seger vid El Alamein i november 1942. The tipping point - när det vänder och allt går åt rätt håll. Hur kan man komma dithän som pappaledig i Los Angeles?
Förklaringen stavas Per Bristow. Sångpedagog, ursprungligen från Sverige men sedan länge verksam i Los Angeles. Det går inte att blogg-kort förklara vad det är han har gjort, men han har på två månader lyckats med det som inga andra under 25 år har klarat av.
Om min snart förlösta förmåga räcker hela vägen tillbaka till Operan får vi se. Men att något bra kommer av detta är givet. "Skicka en kopia av plattan!", sa Per när vi skildes åt efter sista lektionen. You bet!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar