Santa Clarita

Jag måste erkänna att jag har gjort mig skyldig till lämnandet av en felaktig uppgift på den här bloggen. När vi inför Thanksgiving satt i bilköer i över sex timmar för att ta oss de fem milen från Marina Del Rey till Santa Clarita, norr om Los Angeles, påstod jag efteråt att den sträckan normalt skulle ta blott 30 minuter att köra. Fel. Den tar 35 minuter!

     Det upptäckte vi i går, när vi for från L.A. till San Francisco. Med kaliforniska mått mätt var motorvägarna nästan tomma, så det var bara att plugga in farthållaren på 70 mph och sedan försöka få tiden att gå, medan Suzukin slukade mil efter mil. Sara jobbade med datorn, Jesper slogs mot sina strumpor, tjejerna spelade Nintendo och jag lyssnade på Dream Theater på mp3-spelaren. Med hörlurar, givetvis; det är ju inte alla, inte ens i vår bil, som uppskattar musiker som måste spela minst två olika sorters mollskalor i varje takt, där alla takter f.ö. är olika långa, och en trummis som måste hinna få in 16 bankningar på varje fjärdedelsslag - på bastrummorna!

     Om man mot förmodan ändå tyckte att det blev långtråkigt kunde man titta ut. Mellan Los Angeles och San Francisco är det drygt 50 mil att köra längs I5:an. Under minst 30 av dessa mil - nej, jag tror inte att jag överdriver nu - är vägen kantad av körsbärsträdsodlingar. Och nästan samtliga av dessa hundratusentals träd står nu i full blom, med vita, rosa och lilaaktiga blommor. Så i flera timmar kändes det som att vi åkte genom Körsbärsdalen - en sagolik upplevelse.

     Väl framme i San Francisco vräkte regnet ned, så vi fick en god ursäkt att göra det som vi vid förra besöket inte alls hann med: upptäcka varuhusen och det gigantiska köpcentrumet längs Market Street, "Westfield San Francisco Centre". Ett helt makalöst köpcentrum, med långa svepande och alltså svängda rulltrappor vid atriumet i ena ändan av köpcentrumet och en gigantisk kupol med marmorgolv under i köpcentrumets andra ända. Kupolen är helt enorm - man får känslan av Panteon eller en något mindre version av S:t Peterskyrkan i Vatikanen, dock utan religiösa överlagringar (om man inte ser shopping som en religion) och med en trevlig "feature", som det heter här: bekväma lounge-möbler i skinn utställda här och där på marmorgolvet och med en av kaffekedjan Seattle´s Bests butiker alldeles intill. Så en stor mugg latte, plums ned i en vräkig fåtölj och sedan släppa loss Jesper som får springa som han vill på de enorma ytorna, så har man ordnat sig en trivsam eftermiddag!

     Under tiden satt tjejerna i en jättelik bokaffär och läste böcker - något som här är helt accepterat och t.o.m. uppmuntras - medan Sara forsade fram mellan hyllorna och frossade i böcker om "developing skills" och annat som uppmuntrar barns läsande och lärande.

     På kvällen middag på en 50-talsklassisk "diner" och lite Cable Car upp och ner för Nob Hill, så har man återigen blivit charmad av denna verkligt coola stad!