Fordon nr 2 införskaffat!

Vi har ju berättat om vårt första fordonsköp (se inlägg den 11 september). I dag blev fordonsaffär nr två klar - det hett efterlängtade bilköpet! Vi har ägnat veckor åt att leta bilar, jämföra innerutrymmen och kolla mått så att vidundret inte blir för stort för garaget. Så tyvärr fick Lincoln Navigator stryka på foten (se inlägg om drömfabriken inför resan hit), likaså Cadillac Escalade och Ford Expedition. Men vi hittade på nätet ett par Ford Explorer, som vi trodde skulle göra jobbet. Så iväg till Airport Marina Ford för att kolla. Väl där visade de sig dock inte ha de funktioner vi behövde, så slokörade lommade vi omkring bland bilarna på väg mot vår trista hyrbil. Har jag förresten berättat om hyrbilens (en Ford Fusion) motor och växellåda? Om man t.ex. ska köra in på motorvägen och behöver öka farten för att inte bli påkörd bakifrån trampar man ordentligt på gasen - naturligt, eller hur? Men det enda som då händer är att växellådan växlar ner 2-3 steg och att motorvarvet stiger till ett plågat skrik. I övrigt ingenting! Möjligen slukar motorn bensin, men tji fartökning. Det är en riktigt sur bil.  För att inte tala om den som tvingas köra eländet.

     Men nu är det slut med det - för precis när vi hade gett upp hoppet om att hitta något som passade oss glimmade det till bland dollargrinen. Och minsann, hade det inte smugit sig in en japanare på parkeringsplatsen! Inklämd bakom en rad med splitternya Ford Shelby GT 500 Limited Edition (mmm...) stod hon och väntade på oss, klädd som i finaste brudklänning i skimrande pärlemor. "You like? Very good car! We'll give you good price, we'll make you happy, allright, okey?" bräkte säljaren Ali på sin finaste iranska skolengelska, medan han log, gnuggade händerna, svettades och dreglade, allt på en gång. Utgångspriset var $21 888, vilket var över vår gräns på $20 000. Efter kohandel och ojanden och pustanden från båda parter enades vi om $20 500, inklusive första månadens försäkring. Händer skakades, kontrakt skrevs, alla var glada. "A really good price for this car!" sa Ali - gladast av alla - och underströk igen att "we'll make you happy, no problem, allright, okey?". Sedan började strulet - inte gick det att betala med våra "no limit"-kreditkort inte! Kundtjänsterna runtom i Europa upplyste om att visst var det ingen övre köpgräns, men större inköp måste meddelas i förväg så att kreditavdelningarna kan förbereda köpen. Jaha. Och med tidskillnaden hade det nu hunnit bli miss i nassen i Europa och sedan var det lördag och söndag och, ja ni förstår. No 24-hour service in Europe. Det bidde inget att åka hem i på fredagen. Förutom i, ja ni vet... Ja, ja.

     Väl hemma tänkte jag kolla om det låg några bilder på bilförsäljarens hemsida om bilen, så att jag kunde ladda ned dem och göra något med på bloggen. Så jag surfade in på hemsidan och fick se att de hade bilen till försäljning för det rabatterade priset $15 888. MEN VAD I H-E!!! Fylld av ohelig vrede kunde jag knappt somna på kvällen, studsade upp på morgonen och ringde Ali. Jag inledde samtalet så här: "Ali, you said yesterday that you would make us happy. Well, we are not happy." Vi fick bilen för $15 888.

     Så nu är hyrbilen återlämnad och en sjusitsig 2007 års Suzuki XL7 som gått mindre än 2 000 mil står i garaget. Under huven spinner en 3,6-liters V6:a - hästkrafternas antal skrivs med samma siffror som för Lundströms X3:a, men i en annan ordning. Nu kan vi äntligen köra far- och morföräldrar och besökande kompisar m.fl. till och från flygplatsen och till allt kul som finns här. Men var är ni? När kommer ni?