Patience training...

Då var skolorna igång - för tjejerna och deras custodian, d.v.s. pappis, som Alice säger. Nervös över vad jag har ställt till med frågade jag Alice i dag, efter hennes andra skoldag, hur hon hade haft det. "Braaa!", sa Alice, närmast tjurigt. "Är det säkert?", frågade jag (jag är ju förälder, så tydligen måste jag dubbelkolla allt), "har det varit kul i skolan?". "Jaa!", svarade Alice, lite surare i tonen. "Men hur har det gått med språket då?", följde jag upp. "Braaa!", sa Alice, nu märkbart irriterad på sin pappis. Jaha. Bara att släppa utfrågningen och åka iväg till nästa skola och hämta Cecilia. Samma fråga till henne - hur har du haft det i skolan i dag? Och svaret: "Bra såklart! Vad annars?"

     Otroligt. De kastas rätt in i helt nya sammanhang på främmande språk och tycker att allt är toppen. Förklaringen är väl delvis att det äntligen händer något även för dem och att de inte längre är hänvisade till pappa och lillebror Jesper. Som Cecilia sa lite senare i dag: "Åh vad jag har längtat efter att få gå i skolan. Det blev ju lite tråkigt för mig att gå hemma hela dagarna." Ridå.

     Själv har jag haft min första "Parent Class" i dag. Som förälder till en elev i Pre-K på Grand View Boulevard Elementary School, som Alices skola heter, är man skyldig att delta i ett tioveckorsprogram om "parenting skills". Det är starkt ångestframkallande. Känsliga läsare får sluta läsa nu. Först leddes vi föräldrar in i ett trångt, instängt rum med dålig luft. Med vi föräldrar avses här tio kvinnor och en man. Tjong fick vi papper och penna och ombads att skriva ned huruvida vi ansåg oss ha varit tidiga i vår utveckling eller inte och hur vi kände oss när vi i unga år jämförde vår egen fysiska utveckling med andras. Sedan skulle vi skriva ned ett minne från barndomen då vi hade känt oss riktigt pinsamma. Sedan, om vi var kvinnor, skulle vi skriva ned när vi hade haft vår första menstruation och hur vi hade upplevt det och om vi hade haft möjlighet att tala om sådana upplevelser redan innan de inträffade med någon förtrolig vuxen. Om vi var män skulle vi i stället göra motsvarande anteckningar beträffande vår första "wet dream". Vi var nu ca 5 minuter in i lektionen och hade således två timmar och 15 minuter kvar. Vid det laget hade jag börjat stirra tomt ut i rummet. Den penna som jag hade i handen för att skriva ned lärarinnans frågor och mina svar med vilade i min hand, som var still i luften, ca 2 cm ovanför papperet. Lärarinnan noterade att jag inte skrev något och frågade vänligt: "Is it OK, Mr Modig? Are you understanding what we are talking about here?". Utan att göra någon ansats att skriva något mer svarade jag: "I have no problems with understanding the words, so please go on." Hon såg ut att förstå.

     Jag tror att sist jag kände sådan klaustrofobisk panik var en lördagmorgon 1996, då barnmusikledarna i Norrmalmskyrkan hade en fortbildningsdag som inleddes med att alla satte sig på kuddar i en ring på golvet i församlingssalen. Man vet direkt att man har hamnat helt fel och att man inte har någon chans att komma ur det.

     Så småningon fick vi reda på att syftet med den inledande minnesövningen var att få oss att förstå att vi har minnen från vår barndom och att våra barn givetvis också kommer att få det, så se till att ge dem trevliga minnen. Sjukt klokt. Nästa punkt på lektionen var att de föräldrar som hade närvarat vid förra tillfället redovisade sin hemläxa - att ta med sitt barns favoritleksak och berätta om hur barnet lekte med den. Utifrån detta skulle sedan slutsatser dras om vad man tror att barnet lär sig genom leken och vad man själv lär sig genom att iaktta barnet leka med leksaken ifråga. Sedan fick vi tips om barnböcker som lär barnen att man måste arbeta hårt och målmedvetet om man ska nå sina mål, att det är viktigt vilken självbild man har och att man ska älska inte bara sig själv utan även andra. Ur flera av dessa böcker läste lärarinnan högt. En bok läste hon från pärm till pärm.

     Jag har åtta lektioner kvar, om 2 timmar och 20 minuter vardera. Det skulle vara lättare att göra 10 000 armhävningar. Debriefing i Storlien blir nog helt nödvändigt. Eftersom jag har lite svårt med "anger management" tycker jag ändå att jag gjorde ett strålande jobb i dag, så jag har gett mig ett fint diplom, som ni ser. Vi får väl se hur det går att leva upp till kraven nu när Sara är i Washington D.C. på konferens i tre dagar och jag rattar barnen helt på egen hand. Jag får se till att ge dem trevliga minnen!