Ett annorlunda nyår

Ursäkta uppehållet - det har varit lite annat att göra än att blogga, tyvärr, men nu ska vi väl få upp ångan igen.

     Vi skulle ju fira nyår, var det tänkt, och köpte därför in både skumpa till oss och bubbeldricka till barnen, ordnade en fin lax och förberedde ett storstilat kalas. I Marina Del Rey utlovades även ett stort nyårsfyrverkeri!

     Men det ville sig inte riktigt. Vi hade inga amerikaner att fira med, eller expatrierade svenskar med amerikanska vanor, utan det blev en renodlad familjeföreställning, som besökare i främmande land. Redan strax efter kl. 15 på nyårsafton hade vi utbytt nyårshälsningar med vänner hemma i Sverige, där de vid det dagset hade firat i 5-6 timmar och passerat 12-slaget och hade hunnit en bit in på 2009. Vid 21-tiden, när vi höll på att avsluta vår middag, hade man firat in det nya året vid Times Square i New York. Då var det 3 timmar kvar till vårt nyår...

     Vi var av olika anledningar - dålig nattro, smärre infektioner m.m. - trötta lite till mans, så vid 22-tiden beslutade vi att inte vänta in 12-slaget, utan "kalla det en dag" som det heter här, och alla gick och lade sig.

     Väl i säng kunde i alla fall inte jag somna, så fram med datorn och leta fram en film - det blev det otroligt upplyftande och nyårsfestliga (ironi) eposet "Babel", om ett utarbetat par på semester i Marocko där kvinnan av misstag blir skjuten genom ett bussfönster, med ett gevär som skänkts till en marockan av en japansk affärsman, tillika fader till en deprimerad dövstum flicka i Tokyo som desperat söker bekräftelse av att hon duger som människa, allt medan det i Marocko semestrande parets barn tas med av sin nanny i San Diego över gränsen till Mexico och på återresan stoppas vid gränsen och flyr ut i öknen och håller på att dö av uttorkning och nannyn på grund av det inträffade blir utvisad på livstid trots att hon bott och arbetat i USA i 16 år... Festligt va?

     En bra bit in i filmen insåg jag att klockan faktiskt var nästan 12, så jag smög upp och tog mig ut på balkongen för att beskåda fyrverkerierna. Från havet hade dock dimman rullat in, så jag såg inte en enda raket - jag fick nöja mig med att lyssna till explosionerna. På takterrassen på huset mitt över gatan pågick en intensiv fest och som traditionen bjuder här borta stämde de alla upp i "Auld lang syne". I alla fall melodin - vid det här laget var det uppenbarligen ingen som kom ihåg texten. Förmodligen kom de inte ens ihåg år 2008.

     Efter ett stilla begrundande av de skilda villkor under vilka olika människor framlever sina dagar tog jag mig huttrande tillbaka till sängen för att se upplösningen av filmen. Gäsp. Sedan gick det bra att somna!