Ja, det var då ett välsignat julspel!

Som liten pingstvän läste jag min första självhjälpsbok (eller i detta fall kanske mer korrekt gudshjälpsbok), en bok av pastorn Robert H. Schuller som jag tror hette något med positivt tänkande (kanske den som på engelska heter Move Ahead With Possibility Thinking). Den berättade den fascinerande berättelsen om den enkle pastorn som började predika på en drive-in-biograf och som genom tro och positivt tänkande byggde upp en stor församling och en världskänd kyrkobyggnad i Californien. Du kanske har hört talas om Kristallkyrkan/Crystal Cathedral? Dit for vi igår för att bevittna det beryktade julspelet med levande kameler och änglar i taket. Familjen Lundström var ju där i november, och nu på julspelets sista dag var det vår tur. 

En timme - den tid det tar att fara någonstans överhuvudtaget på utflykt här i L.A. - sydost om oss låg härligheten. Ett stort område med massor av parkeringsplatser (församlingen erbjuder fortfarande drive-in-deltagande i sina gudstjänster för den som är förhindrad fysiskt eller annorledes att lämna sin bil) och utsmyckat med vattenspeglar, fontäner, planteringar, gångar med stenläggningar prydda av bibelord och skulpturer föreställandes bibelscener (tjejernas nyfikenhet ställde mina något dammiga bibelkunskaper på prov). Bara den enormt påkostade damtoaletten var värd en resa nästan: det mest marmor- och guldglänsande damrum jag någonsin sett. Möjliggjort av en anonym donator som ville visa församlingens damer hur vackra de är och vilken elegans de förtjänar i sina liv! 

Väl inne i den magnifika kyrkobyggnaden - vilken rymd! Nu var det mörkt ute när vi kom in, men jag kan tänka mig att det är härligt att sitta där en strålande dag när uterummet förenas med inne (om man nu tänker bort metallkonstruktionen som bär upp alla glasrutorna som utgör fasaden). 

Ett magnifikt orgelpreludium på den väl- och högljudande orgeln inledde. Cecilia tyckte att den lät alldeles för mycket och höll för öronen och blundade. Sedan kom trumpetare ackompanjerade av en mycket välljudande, men förinspelad, orkester. Dansare och Robert Schuller himself (också förinspelad) inledde berättelsen om Josef och Maria, som snart kom ridande på en riktig åsna mot Betlehem. Fast först hade romerska soldater på riktiga hästar (som kom in alldeles bredvid oss i sidogången) förklarat att alla måste bege sig till sin släkts stad för att skattskriva sig. Och det hördes på soldatens röst att det här med SKATT, det är ett otyg av motsatsen till himmelskt ursprung, om du förstår... Och jag glömde, en ängel som kom flygande på vajrar i taket hade berättat för Maria att hon skulle föda Jesus. Då tinade även Cecilia och lät sig fascineras. 

När Jesusbarnet väl var fött kom de tre vise männen på riktiga kameler (återigen travade inte bara en utan två stycken mindre än en halvmeter förbi mig - det luktade kamel, så att säga...) för att hylla honom. Även olika sångare bar fram sina hyllningar i versioner som blev mer och mer pompösa. Versionen av O helga natt med en gospelbaryton fick Gustav Holsts Planeterna att framstå som rena kammarmusiken. Och änglaskaran som lovade Gud för den nyfödde fredsprinsen uppgick till slut till sju änglar som flög fram under det höga taket. 

Alla var nöjda och lyckliga när vi åkte hemåt igen. Alice flög omkring som den mörkhåriga ängeln resten av kvällen, medan Cecilia var den ljushåriga. Cecilia undrade förresten i bilen på vägen hem varför vi inte fick se när Maria födde Jesus. Tja, vad säger man? "Det där med kvinnoblod och snippor, det är inte riktigt rumsrent att visa för allmänheten. Blod som kommer från knivhugg eller skottsår - det är dock inte lika kinkigt."

Tindrande barnaögon inför julevangeliet - en liten motvikt mot den annars rätt så kommersiella julen. Så därför far vi till Las Vegas i morgon...