Running for a good cause

Det händer märkliga saker här borta. En sådan märklig sak är att vissa av oss har lagt om dygnsrytmen helt. Jag som tidigare alltid var vaken till 1-2 på natten och som sedan sur och vresig släpade mig upp vid 9-10-tiden på morgonen därpå släcker nu lamporna, TV:n och datorn redan vid 22, med påföljd att jag vaknar vid 06.00. Och nu talar vi om helgerna!

     Så i dag, söndag, steg herrn i huset upp strax efter kl. 6, kliade sig i huvet och ställde sig frågan: efter yogurt med müsli och en mugg kaffe, vad göra? I går hade blicken fastnat på en annons i tidningen om ett 5-kilometerslopp till förmån för fyra public elementary schools i närområdet. Registrering från kl. 7 och start kl. 8. På morgonen. Perfekt! På med träningskläderna igen, snöra dojorna, hälla i sig så mycket vatten som gick och så iväg till loppet.

     Efter registrering och uppvärmning ställde jag mig rätt långt fram i startfältet - man vet ju aldrig, förmodligen blir jag omsprungen av en hel massa folk, tänkte jag. Men någonstans ska man ju stå. När loppet väl startade kom jag i väg som nummer 3. Den placeringen höll jag i en kilometer - det är ju faktiskt inte klokt. Jag insåg att jag egentligen sprang för fort, men det är svårt att dra ner på tempot så där lite lagom så att det blir perfekt. Dessutom vet jag inte längre hur fort jag ska springa för att orka runt och ändå få en hyfsad tid. Dessutom var det kul att ligga trea! Efter två km gick det inte att hålla samma tempo längre - jag låg då femma, vilket även det måste betraktas som en sensation. Jag tror att jag sprang de första två kilometrarna på 3.50 per km, dvs. ungefär lika snabbt som i fredags, när jag bara sprang 1,6 km totalt. Det håller ju inte i längden - i alla fall inte ännu. Så de avslutande tre kilometrarna sjönk tempot till ca 4.20 per km, vilket fortfarande är snabbt jämfört med hur jag sprang förut. Med en sluttid på 20.39 sprang jag efter 5 km i mål som tolva. Nr 12! Helt otroligt. Det var tretton deltagare...

     He, he - nej, det var faktiskt flera hundra som sprang loppet, så jag känner mig riktigt nöjd. Man ska inte underskatta tillfredsställelsen som kommer av att prestera bra. Och för att prestera bra måste man, utöver att äta riktigt och sova rikligt, tro att man kan prestera bra. Vid registreringen inför loppet fyllde jag i rutan för "estimated running time" på fullt allvar i 20 minuter. Det kan gå, tänkte jag. Och jag nådde nästan ända fram - nästa gång går det!

     Så efter att på nytt personligt rekord ha sprungit ihop en massa stålar till nya skolbibliotek och annat bra till ungarna häromkring kändes det som att söndagen var en riktigt härlig dag! Jag vet inte när jag kände det kl. 08.25 en söndagsmorgon senast. Jag hade nästan kunnat börja dansa på biltaken och ta ut en gammal tjock tant med stora glasögon på en svängom i gatukorsningarna och sjunga "we´re gonna have fun in the sun". Nej visst nej, det var High School Musical 2... Till och med känslolivet blir Hollywoodifierat här borta, tydligen!