Free at last

I dag var det skolavslutning! Inte för Alice, inte för Cecilia, men för mig! Ett fint diplom fick jag, som ni ser. Mitt namn är felstavat. Det är ju rätt komiskt att man stavar fel på föräldrarnas namn på en kurs som i grunden handlar om barns språkutveckling! (Sedan kan ju ni precis som jag fundera över hur de ämnen som vi har diskuterat på kursen och som jag har redogjort för här på bloggen har med språk att göra...)

     Man måste se komiken i vardagen, det blir roligare då. Så gissa om jag log när lärarinnan sa att hon hoppades att vi alla nu skulle läsa för och med våra barn och en mamma sa: "No. I don´t like to read. Least of all to my children.". I brist på kaffe höll det uttalandet mig uppiggad under återstoden av lektionen.

     När allt var över och vi hade fått våra diplom och tagit i hand och tackat varandra fram och åter kunde jag vandra ut i den ljumma Los Angeles-luften, blicka upp mot den blå himlen och den strålande solen och tyst för mig själv mumla avslutningen av Martin Luther King Jr:s I have a dream-tal: "Free at last! Free at last! Thank God Almighty, we are free at last!".