Nya personliga rekord i solen!

I morse var mina två harar tillbaka på boot camp - de saknades på examensdagen, när jag sprang engelska milen på 6:11. Så i dag kunde jag ta rygg på Brian under första halvan av loppet - den halva då Andrew försvann som ett skott i fjärran - för att under andra halvan ta mig förbi Brian och försöka jaga ikapp Andrew, som började krokna mot slutet. Sluttiden blev i dag 6:06 - en förbättring på fem sekunder på 1,5 vecka. Snart är jag under 6 minuter - det ska gå!

     Men mina prestationer bleknar i jämförelse med mina barns. Jesper som går och springer och sedan på ett ben lutar sig lite utåt och roterar kroppen runt en fixpunkt i hälen och utan att egentligen stanna upp bara springer vidare åt rakt motsatt håll. Alice som i bilen från skolan - där hon säger att hon inte förstår något och inte kan prata någon engelska alls - spontant börjar sjunga "I am special, I am special! Yes I am! Yes I am! I am very special, I am very special! Yes I am! Yes I am!" på Broder Jakob-melodin och sedan följer upp med "There was a farmer who had a dog and Bingo was his name-oh!".

     Men Cecilia tar nog priset. Hon kom hit till USA utan att kunna engelska och utan att kunna läsa - över huvud taget. Nyss kom hon in till mig med en liten bok och sa "Pappa, jag kan läsa - vill du höra?". Klart att jag ville! Och så läste hon: "Here is the flag. I see the boys. I see the girls. I see the tables. I see the chairs. I see the books. I see the crayons. Here is the teacher. Here is the school." Jag blev helt stum. Men frågade till slut om hon visste vad det betydde, det som hon läste. Då tog hon boken från början och översatte till svenska.

     Det är säkert så här alla femåringar fungerar. Det gör det inte mindre fantastiskt! Äventyret här borta har verkligen gett oss nya insikter i hur kompetenta dessa små människor faktiskt är, på precis det sätt som Jesper Juul har beskrivit och skrivit om i flera böcker. Han har rätt på fler punkter än den - han skriver ju också om att "den perfekte föräldern" inte är något att sträva efter, eftersom barnet behöver få se och lära sig att det är OK att försöka men inte nå ända fram. Där slår vi också nya rekord, dag efter dag...