Bli vän med din ångest!

Vissa efterlyser ytterligare information om den ångestframkallande föräldrautbildningen, som jag tidigare har berättat om (se inlägg den 2 oktober). Det är svårt bara att tänka på den, men OK då.

     Efter den där första lektionen var det uppehåll en vecka, så i nästan två veckor gick jag och skruvade på mig och försökte hitta på den ena ursäkten efter den andra för att klara mig undan. Till slut kom jag på det! Jag letade upp lite professorsnamn på UCLA:s hemsida inom juridik och hittade på att jag gjorde en jämförande studie inom arbetsrätt och att jag omöjligen kunde kombinera forskargärningen med föräldrautbildning en gång i veckan. Ett formellt "excuse letter" med detta innehåll inlämnades till skolexpeditionen dagen före nästa lektion och sedan var jag hemma (d.v.s. skolkade) under lektionen och monterade tjejernas nyinförskaffade cyklar (en Dora-cykel och en prinsess-cykel, vad annars?). Skönt! "We did it!", som Dora & Co säger.

     Nästa dag kom Alices lärare och förklarade att om jag hade svårigheter att komma till föräldraklassen på torsdagseftermiddagarna så ges den även på torsdag förmiddag, på tisdag förmiddag, på tisdag eftermiddag och ... NEEEJ, vad är detta - det ingick inte i flyktplanen! I stället för att genomlida kursen med Alices klasskompisars föräldrar samtidigt som Alice gick i skolan skulle jag få genomlida den med fullständiga främlingar på helt andra tider, som passade ännu sämre! Fanns det ingen utväg? Som gäst i verkligheten borde jag väl kunna fuska mig undan det som de stackars Angelinos måste underkasta sig, inte sant? Nej, nej, nej. Alices Pre-K är "state funded" och som villkor för denna skattesubventionerade verksamhet gäller att föräldrarna skall genomgå föräldrakursen. Det är "state law", som gäller alla som vistas här och har barn i programmet i fråga.

     Bara att foga sig, således. Något som jag har svårt för. Men jag minns en föreställning med Viba Femba, där ett av numren var en sketch om "Mjölnarsonen". I sin jakt på råd om han ska ta med sig sina pengar till himlen eller inte springer mjölnarsonen villrådig och i djup förtvivlan skrikande genom en hemsk skog med talande träd, som vid något tillfälle börjar hoa "BLI VÄN MED DIN ÅNGEST! BLI VÄN MED DIN ÅNGEST! BLI VÄN MED DIN ÅNGEST!".

     Inspirerad av detta epos lade jag om min strategi. Ungefär som att le på tunnelbanan: om man bara ler när man är glad, lär man inte le så ofta på tunnelbanan, precis. Men om man tvingar sig att spricka upp i ett leende lite då och då, av ren och skär muskelkraft, så inträffar det märkliga att man faktiskt blir lite gladare. Testa någon gång! Det funkar faktiskt. Tills det kommer på tre dagisklasser, fyra skejtare i målbrottet, fem vaggande tanter med kroniskt lungemfysem, sex turister som ätit vitlökspizza till frukost och sju musikskoleelever som wailar Christina Aguilera ikapp. Då får ansiktsmusklerna jobba - extreme boot camp för nyllet!

     Men till saken, tycker ni kanske. Iklädd ett hårt ansträngt leende - modell drottning Silvia efter alla lyftningar - gick jag med rak hållning döden till mötes i torsdags. Ingenting skulle kunna rubba min nuvunna fasthet att klara alla prövningar jag utsattes för. Trodde jag. Denna gång lade läraren fram vita pappersark, en hel hög med mindre papper i alla möjliga färger, en flaska skollim och en sax. Utan hjälp av penna skulle vi nu - genom att klippa och klistra - förfärdiga två collage, med valfria motiv, dock gärna inkluderande vårt barn ...

     Pysslar ni med era barn? Jag gör det inte. Pysslar ni själva, för egen del? Jag gör det inte. Minns ni när ni sist klippte och klistrade collage med pappersark i olika färger? Jag gör det inte. Jag vill inte minnas. Men, men - det går väl fort över, hur länge kan man egentligen hålla på och pyssla med papper, tänkte jag? TRE lektioner, förklarade läraren... Leendet var nu helt utsträckt, bak mot nacken.

     Vad vi ska göra med bilderna? Jo, vi ska visa dem för vårt barn och be barnet berätta en historia utifrån bilderna, en historia som vi ska skriva ned. Sedan ska vi göra en bok, med de vuxnas bilder och barnens historier, helst färgkopierad och inplastad genom något tryckeris försorg. Hooray - det blir något att lägga på soffbordet!

     Men jag gjorde det jag skulle. Skevt leende förfärdigade jag en bild på en flicka i en kärra på en strand och en bild med ett vitt spöke, en grön orm, en gul pil och en grå katt. Otroligt kreativt. Återstår att göra färdigt hela boken. Och att redovisa resultatet inför klassen. Can't wait!