Celebrations time, come on!

Men ursäkta, nu har vi hamnat efter igen. Vi har besök från Sollefteå och inte kunde vi väl ana att de hade sådant tempo i kroppen i det innersta av Ångermanland. Vi hinner knappt hålla jämna steg med besökarna från urskogen i flängandet mellan Kristallkyrkan i Garden Grove i söndags, helt andra sorters tempel i Las Vegas under veckan, spökstäder i öknen, sportpalats i form av NHL-hockey i the Staples Center i downtown Los Angeles i går kväll och 2 ggr strandliv vid Venice Beach i dag.

     I morgon väntar bilutflykt längs Pacific Coast Highway till Santa Barbara, men då får vi "locals" vackert återgå till vardagen, med morgonträning, skola och arbete. Det ska bli skönt att vila upp sig!

     Men i dag var det helg och högtidsdag, och Sara och jag gavs möjlighet att på tu man hand ge oss i väg ut och göra något för oss själva. Härligt! Men vad var det för en högtidsdag, kanske ni undrar. Åhh, inget annat än vår bröllopsdag - den 17:e i ordningen, själva bröllopsdagen oräknad. Vi har väl inte fullt ut anammat "Yes, dear!"-principen (se inlägg den 10 november 2008) ännu, men arbetar på det och har i alla fall kommit en bit på väg.

     Att sammanfatta 17 års äktenskap på en blogg skulle ta alldeles för mycket plats och är väl egentligen inte intressant för några andra än oss själva, så det låter vi bli. Vi kan bara konstatera att egentligen ingenting har blivit som vi föreställde oss, men att det har blivit bra ändå. "En får va gla att en ble som en ble, när en ente ble som en sulle", som en kär vän en gång så vackert uttryckte sig.

     Vi firade av oss själva på en av de mera "hajpade" krogarna här i Marina Del Rey - the Warehouse Restaurant ("Southern California's Most Celebrated Waterfront Eatery"), där vi utöver bubbeldricka avnjöt sniglar, skaldjursravioli, hawaiiansk kyckling med jätteräkor och krabbfylld lax med hummersås... Mmm, det var smarrigt!

     Och vet ni vad? Värmen har återvänt till L.A. - i dag har vi haft en bit över 20 grader i skuggan och temperaturen är stadigt på uppåtgående - så vi kunde sitta ute, på restaurangens veranda, med utsikt över de stilla knirkande båtarna i marinan och med en gigantisk och nästan gyllengul månskiva hängande över det spegelblanka vattnet. ("Vinden har somnat i båtarnas segel; ut över Marina Del Reys spegel tonerna ila, måsarna vila - tysta i månens ljus", som ju redan Evert Taube diktade när han var här, eller hur det nu var.) Det var första gången vi kunnat fira vår bröllopsdag i skön värme utomhus - kan det månne bli repriser i framtiden?

     Vi återkommer med reportage om Las Vegas, om spökstaden Calico (frågan är vilken av de nämnda städerna som är mest spöklik), om NHL-hockeyn m.m. framöver.

Ja, det var då ett välsignat julspel!

Som liten pingstvän läste jag min första självhjälpsbok (eller i detta fall kanske mer korrekt gudshjälpsbok), en bok av pastorn Robert H. Schuller som jag tror hette något med positivt tänkande (kanske den som på engelska heter Move Ahead With Possibility Thinking). Den berättade den fascinerande berättelsen om den enkle pastorn som började predika på en drive-in-biograf och som genom tro och positivt tänkande byggde upp en stor församling och en världskänd kyrkobyggnad i Californien. Du kanske har hört talas om Kristallkyrkan/Crystal Cathedral? Dit for vi igår för att bevittna det beryktade julspelet med levande kameler och änglar i taket. Familjen Lundström var ju där i november, och nu på julspelets sista dag var det vår tur. 

En timme - den tid det tar att fara någonstans överhuvudtaget på utflykt här i L.A. - sydost om oss låg härligheten. Ett stort område med massor av parkeringsplatser (församlingen erbjuder fortfarande drive-in-deltagande i sina gudstjänster för den som är förhindrad fysiskt eller annorledes att lämna sin bil) och utsmyckat med vattenspeglar, fontäner, planteringar, gångar med stenläggningar prydda av bibelord och skulpturer föreställandes bibelscener (tjejernas nyfikenhet ställde mina något dammiga bibelkunskaper på prov). Bara den enormt påkostade damtoaletten var värd en resa nästan: det mest marmor- och guldglänsande damrum jag någonsin sett. Möjliggjort av en anonym donator som ville visa församlingens damer hur vackra de är och vilken elegans de förtjänar i sina liv! 

Väl inne i den magnifika kyrkobyggnaden - vilken rymd! Nu var det mörkt ute när vi kom in, men jag kan tänka mig att det är härligt att sitta där en strålande dag när uterummet förenas med inne (om man nu tänker bort metallkonstruktionen som bär upp alla glasrutorna som utgör fasaden). 

Ett magnifikt orgelpreludium på den väl- och högljudande orgeln inledde. Cecilia tyckte att den lät alldeles för mycket och höll för öronen och blundade. Sedan kom trumpetare ackompanjerade av en mycket välljudande, men förinspelad, orkester. Dansare och Robert Schuller himself (också förinspelad) inledde berättelsen om Josef och Maria, som snart kom ridande på en riktig åsna mot Betlehem. Fast först hade romerska soldater på riktiga hästar (som kom in alldeles bredvid oss i sidogången) förklarat att alla måste bege sig till sin släkts stad för att skattskriva sig. Och det hördes på soldatens röst att det här med SKATT, det är ett otyg av motsatsen till himmelskt ursprung, om du förstår... Och jag glömde, en ängel som kom flygande på vajrar i taket hade berättat för Maria att hon skulle föda Jesus. Då tinade även Cecilia och lät sig fascineras. 

När Jesusbarnet väl var fött kom de tre vise männen på riktiga kameler (återigen travade inte bara en utan två stycken mindre än en halvmeter förbi mig - det luktade kamel, så att säga...) för att hylla honom. Även olika sångare bar fram sina hyllningar i versioner som blev mer och mer pompösa. Versionen av O helga natt med en gospelbaryton fick Gustav Holsts Planeterna att framstå som rena kammarmusiken. Och änglaskaran som lovade Gud för den nyfödde fredsprinsen uppgick till slut till sju änglar som flög fram under det höga taket. 

Alla var nöjda och lyckliga när vi åkte hemåt igen. Alice flög omkring som den mörkhåriga ängeln resten av kvällen, medan Cecilia var den ljushåriga. Cecilia undrade förresten i bilen på vägen hem varför vi inte fick se när Maria födde Jesus. Tja, vad säger man? "Det där med kvinnoblod och snippor, det är inte riktigt rumsrent att visa för allmänheten. Blod som kommer från knivhugg eller skottsår - det är dock inte lika kinkigt."

Tindrande barnaögon inför julevangeliet - en liten motvikt mot den annars rätt så kommersiella julen. Så därför far vi till Las Vegas i morgon...

Ett annorlunda nyår

Ursäkta uppehållet - det har varit lite annat att göra än att blogga, tyvärr, men nu ska vi väl få upp ångan igen.

     Vi skulle ju fira nyår, var det tänkt, och köpte därför in både skumpa till oss och bubbeldricka till barnen, ordnade en fin lax och förberedde ett storstilat kalas. I Marina Del Rey utlovades även ett stort nyårsfyrverkeri!

     Men det ville sig inte riktigt. Vi hade inga amerikaner att fira med, eller expatrierade svenskar med amerikanska vanor, utan det blev en renodlad familjeföreställning, som besökare i främmande land. Redan strax efter kl. 15 på nyårsafton hade vi utbytt nyårshälsningar med vänner hemma i Sverige, där de vid det dagset hade firat i 5-6 timmar och passerat 12-slaget och hade hunnit en bit in på 2009. Vid 21-tiden, när vi höll på att avsluta vår middag, hade man firat in det nya året vid Times Square i New York. Då var det 3 timmar kvar till vårt nyår...

     Vi var av olika anledningar - dålig nattro, smärre infektioner m.m. - trötta lite till mans, så vid 22-tiden beslutade vi att inte vänta in 12-slaget, utan "kalla det en dag" som det heter här, och alla gick och lade sig.

     Väl i säng kunde i alla fall inte jag somna, så fram med datorn och leta fram en film - det blev det otroligt upplyftande och nyårsfestliga (ironi) eposet "Babel", om ett utarbetat par på semester i Marocko där kvinnan av misstag blir skjuten genom ett bussfönster, med ett gevär som skänkts till en marockan av en japansk affärsman, tillika fader till en deprimerad dövstum flicka i Tokyo som desperat söker bekräftelse av att hon duger som människa, allt medan det i Marocko semestrande parets barn tas med av sin nanny i San Diego över gränsen till Mexico och på återresan stoppas vid gränsen och flyr ut i öknen och håller på att dö av uttorkning och nannyn på grund av det inträffade blir utvisad på livstid trots att hon bott och arbetat i USA i 16 år... Festligt va?

     En bra bit in i filmen insåg jag att klockan faktiskt var nästan 12, så jag smög upp och tog mig ut på balkongen för att beskåda fyrverkerierna. Från havet hade dock dimman rullat in, så jag såg inte en enda raket - jag fick nöja mig med att lyssna till explosionerna. På takterrassen på huset mitt över gatan pågick en intensiv fest och som traditionen bjuder här borta stämde de alla upp i "Auld lang syne". I alla fall melodin - vid det här laget var det uppenbarligen ingen som kom ihåg texten. Förmodligen kom de inte ens ihåg år 2008.

     Efter ett stilla begrundande av de skilda villkor under vilka olika människor framlever sina dagar tog jag mig huttrande tillbaka till sängen för att se upplösningen av filmen. Gäsp. Sedan gick det bra att somna!