Bli vän med din ångest!

Vissa efterlyser ytterligare information om den ångestframkallande föräldrautbildningen, som jag tidigare har berättat om (se inlägg den 2 oktober). Det är svårt bara att tänka på den, men OK då.

     Efter den där första lektionen var det uppehåll en vecka, så i nästan två veckor gick jag och skruvade på mig och försökte hitta på den ena ursäkten efter den andra för att klara mig undan. Till slut kom jag på det! Jag letade upp lite professorsnamn på UCLA:s hemsida inom juridik och hittade på att jag gjorde en jämförande studie inom arbetsrätt och att jag omöjligen kunde kombinera forskargärningen med föräldrautbildning en gång i veckan. Ett formellt "excuse letter" med detta innehåll inlämnades till skolexpeditionen dagen före nästa lektion och sedan var jag hemma (d.v.s. skolkade) under lektionen och monterade tjejernas nyinförskaffade cyklar (en Dora-cykel och en prinsess-cykel, vad annars?). Skönt! "We did it!", som Dora & Co säger.

     Nästa dag kom Alices lärare och förklarade att om jag hade svårigheter att komma till föräldraklassen på torsdagseftermiddagarna så ges den även på torsdag förmiddag, på tisdag förmiddag, på tisdag eftermiddag och ... NEEEJ, vad är detta - det ingick inte i flyktplanen! I stället för att genomlida kursen med Alices klasskompisars föräldrar samtidigt som Alice gick i skolan skulle jag få genomlida den med fullständiga främlingar på helt andra tider, som passade ännu sämre! Fanns det ingen utväg? Som gäst i verkligheten borde jag väl kunna fuska mig undan det som de stackars Angelinos måste underkasta sig, inte sant? Nej, nej, nej. Alices Pre-K är "state funded" och som villkor för denna skattesubventionerade verksamhet gäller att föräldrarna skall genomgå föräldrakursen. Det är "state law", som gäller alla som vistas här och har barn i programmet i fråga.

     Bara att foga sig, således. Något som jag har svårt för. Men jag minns en föreställning med Viba Femba, där ett av numren var en sketch om "Mjölnarsonen". I sin jakt på råd om han ska ta med sig sina pengar till himlen eller inte springer mjölnarsonen villrådig och i djup förtvivlan skrikande genom en hemsk skog med talande träd, som vid något tillfälle börjar hoa "BLI VÄN MED DIN ÅNGEST! BLI VÄN MED DIN ÅNGEST! BLI VÄN MED DIN ÅNGEST!".

     Inspirerad av detta epos lade jag om min strategi. Ungefär som att le på tunnelbanan: om man bara ler när man är glad, lär man inte le så ofta på tunnelbanan, precis. Men om man tvingar sig att spricka upp i ett leende lite då och då, av ren och skär muskelkraft, så inträffar det märkliga att man faktiskt blir lite gladare. Testa någon gång! Det funkar faktiskt. Tills det kommer på tre dagisklasser, fyra skejtare i målbrottet, fem vaggande tanter med kroniskt lungemfysem, sex turister som ätit vitlökspizza till frukost och sju musikskoleelever som wailar Christina Aguilera ikapp. Då får ansiktsmusklerna jobba - extreme boot camp för nyllet!

     Men till saken, tycker ni kanske. Iklädd ett hårt ansträngt leende - modell drottning Silvia efter alla lyftningar - gick jag med rak hållning döden till mötes i torsdags. Ingenting skulle kunna rubba min nuvunna fasthet att klara alla prövningar jag utsattes för. Trodde jag. Denna gång lade läraren fram vita pappersark, en hel hög med mindre papper i alla möjliga färger, en flaska skollim och en sax. Utan hjälp av penna skulle vi nu - genom att klippa och klistra - förfärdiga två collage, med valfria motiv, dock gärna inkluderande vårt barn ...

     Pysslar ni med era barn? Jag gör det inte. Pysslar ni själva, för egen del? Jag gör det inte. Minns ni när ni sist klippte och klistrade collage med pappersark i olika färger? Jag gör det inte. Jag vill inte minnas. Men, men - det går väl fort över, hur länge kan man egentligen hålla på och pyssla med papper, tänkte jag? TRE lektioner, förklarade läraren... Leendet var nu helt utsträckt, bak mot nacken.

     Vad vi ska göra med bilderna? Jo, vi ska visa dem för vårt barn och be barnet berätta en historia utifrån bilderna, en historia som vi ska skriva ned. Sedan ska vi göra en bok, med de vuxnas bilder och barnens historier, helst färgkopierad och inplastad genom något tryckeris försorg. Hooray - det blir något att lägga på soffbordet!

     Men jag gjorde det jag skulle. Skevt leende förfärdigade jag en bild på en flicka i en kärra på en strand och en bild med ett vitt spöke, en grön orm, en gul pil och en grå katt. Otroligt kreativt. Återstår att göra färdigt hela boken. Och att redovisa resultatet inför klassen. Can't wait!

Det är det jag alltid trott - motion är inte nyttigt!

Skrev ju för några veckor sedan om mitt besök i pilatesstudion och mina ambitioner att komma igång med träningen. Någon nyfiken själ undrar kanske hur det går med upprätthållandet av disciplinen. Jo, då! Jag har kommit igång bra med yoga och med - hör och häpna - personlig tränare på gymmet tvärs över jobbgatan. 

För dig som inte provat yoga (och som är lagd åt det förutsättningslöst nyfikna hållet; Andreas hävdar bestämt, utan att ha provat, att yoga minsann inte är något för honom och att jag måste hitta någon aerobisk träning) kan jag bara säga att det är värt minst ett försök. Jag har på nästan ingen tid alls blivit beroende av den träning i balans, stretch och kroppsmedvetenhet som yogan erbjuder. De två gånger som jag provat tidigare har instruktören på sedvanligt gympainstruktörssätt gjort övningarna själv samtidigt som hon instruerat. Tack vare tips från min kollega Karin har jag nu hittat en studio där instruktörerna för det första ger muntliga instruktioner, men istället för att försöka få sin egen träning avklarad på arbetstid går de för det andra runt och korrigerar alla yogis-wannabees via handpåläggning. Och då fattar man plötsligt - "jaha, var det så här downward-facing-dog skulle göras; tänk, trodde aldrig att jag kunde sträcka så mycket!". Dessutom får man faktiskt viss aerobisk träning (hör du det, Andreas!) genom ansträngingarna som får pulsen att öka och ligga högt under hyfsat långa perioder, åtminstone på det här soffmonstret.

Personlig tränare då, vad har hon nu fått för sig? Tja, ända sedan jag började planera för denna vistelse har jag funderat över hur jag skulle kunna cykla som träning (pga en strulande fot vill jag inte promenera/springa alltför mycket). Plan A: cykla till jobbet. Det finns ingen dusch på jobbet och det är 14 km:s uppförsbacke dit. Plan B: cykla på fritiden. Misslyckat cykelinköp=tappad lust. Plan C: köpa en motionscykel för att dra igång hemma samtidigt som Andreas körde sina morgonpass. Men vad köpa, och var få plats med en sån otymplig och ful möbel i denna estetiskt rena och vilsamma lägenhet? 

Lösningen: istället för en vara köper jag en tjänst, tänkte jag, yrkesskadad av mina studier i tjänsteinnovationspolitik. Sålunda gick jag till gymmet tvärs över gatan, efter att mina kollegor upplyst mig om att det inte alls behövde bli så kostsamt som jag föreställt mig. Där finns ju motionscyklar och spinningklasser, tänkte jag. Dag 1 blev jag medlem, och bokade tid för en genomgång av mitt träningsupplägg till dag 2 (det kan ju vara bra att få en genomgång av maskinerna typ). Dag 2 tog en mycket sympatisk Paul emot och utan att jag riktigt visste hur det gick till så hade jag köpt ett personligt träningsprogram med träning 2*30 minuter i veckan (pulsträning och uppvärmning får man sköta själv inför daten med PT:n). Paul och min designerade PT Antoine (en blandning mellan en amerikansk fotbollsspelare och någon av USA:s sprinterstjärnor typ) har lagt upp vad som känns som ett jättebra program som tar hänsyn till mitt behov av att bygga såväl styrka som balans. Det enda jag ångrar är, lite klyschigt, att jag inte gjort denna investering tidigare! Begreppet Accountability, "att stå till svars inför", är en del i konceptet personlig träning som den här "duktiga flickan" tydligen behöver...

Nåja, allt hade väl varit frid och fröjd om inte... den sedvanliga "nu-ska-jag-komma-igång-och-träna"-dunderförkylningen hade dykt upp i fredags. Så nu ligger jag här i sängen och jobbar (tur att jag har mycket att läsa in fortfarande) och sover om vartannat. På torsdag ska jag dock träffa Antoine har jag tänkt, för att prata om hur jag ska göra i framtiden för att hålla mig frisk när jag väl börjar träna. Förhoppningsvis klarar jag några asanas på kvällen oxå. Savasana/Dödsstilla borde vara något jag kan träna på... 

The happiest place on earth?

Igår morse styrde familjerna Bjessmo och Modig ut sina motoriserade hästar i det vackra motorvägslandskapet (jag älskar de rena linjerna av en betongpåfart mot den klarblå himlen) för att möta Lundströms i Anaheim för en tripp till "the happiest place on earth". Mer än 515 miljoner besökare sedan invigningen 1955 kan ju inte ha fel! Häromkvällen grät Cecilia för att hennes dröm om Disneyland aldrig gick i uppfyllelse. Ack, så lite hon visste om den snara framtiden - två dagar senare var det redan dags för drömmen att gå i uppfyllelse.

 

Och nog blev det en riktigt sagolik dag för familjens prinsessor, från Cirkuskarusell i megaformat via kröningsceremoni med Törnrosa (Alices favoritprinsessa), Askungen (Saras favoritprinsessa) och Snövit till sagoparad med fantastiska blomsterprydda kortegevagnar med bland andra Belle (Cecilias favoritprinsessa) och Odjuret (Andreas favoritprins), Ariel och Sjöhäxan, Alice i underlandet med flera. 

De tre västerortsfamiljerna gjorde sina egna resor genom parken, med regelbundna avstämningar. Vår resa var av det mer begränsade slaget - att i 95 grader F/35 grader C synka närings- och vätskeintag för två vuxna, två barn och en småtting gjorde att vi tillbringade ganska mycket oproduktiv tid, åtminstone i termer av nyttjande av parkens attraktioner. Andreas åkte tåg två gånger runt parken, en gång med bara Jesper, en gång med hela familjen. Monorailståget gav oss en överblick över inte bara Disneyland, utan även resten av Disney resort: Downtown Disney och Disney's California Adventure. Jesper hittade sin favoritattraktion i form av en välvd bro som han målmedvetet gick fram och tillbaka över med en tålmodig förälder i handen säkert 15 gånger...

Men även utan hisnande åkupplevelser för oss vuxna så var det en upplevelse att vara där. Det är oerhört välarbetade miljöer - Cecilia och Alice spann loss av lycka över att få gå igenom Törnrosas slott - , vänliga medarbetare och vackra planteringar. Så medelålders det låter... Får väl ta igen själva åkandet när ungarna blivit större. Nu var den största behållningen glittret i tjejernas ögon när de såg prinsessorna på scen och i paraden. 

Nu har vi varit på Disneyland för första gången i vårt liv, som Cecilia lyckligt suckade när vi gick ut genom grindarna. Och vad är väl en dag på Disneyland - den kan vara uttorkande (värmen...), frustrerande (att bli avvisad vid StarWarsattraktionen efter 20 minuter i kö för att Alice är för kort när kollegor till den nitiske medarbetaren redan godkänt längden vid entrén till kön; timslånga köer till de skojiga attraktionerna; den ohöljda kommersialialismen i form av prylar, prylar, prylar - i och för sig förväntat), vråldyr... och alldeles, alldeles underbar!  

Vill du se fler bilder från vårt besök på Disneyland, se Picasaweb.