Gränslösa möjligheter

I dag var en stor dag: första dagen med några timmars barnvakt för Jesper. En bekant vid svenska skolan tipsade om sin "nanny", som de hade varit jättejättenöjda med när deras barn var små. Ett telefonsamtal senare var det bestämt att hon skulle komma i dag kl. 11. Så blev det också - mitt i Jespers sovtid...

     Jag fick väcka Jesper, som sömndrucken skulle försöka fatta att den här nya människan inte var farlig, att pappa inte skulle försvinna för alltid och att någon fortfarande skulle se till att mat serverades när det behövdes. Det gick ju såklart inte, så jag lämnade en storgråtande Jesper i lägenheten med nannyn för att själv skjutsa Alice till skolan.

     Vad gör man med sin nyvunna frihet? Hela Los Angeles öppnar sig plötsligt, med alla sina möjligheter! Det finns hur mycket som helst man kan göra! Man kan ..., alltså man kan ju alltid ..., jag menar, det är ju inget som hindrar att man ... Nähänä, inte i dag, just. Det hanns visst inte med.

     Nej, i dag bidde det inte så mycket. Jag ville kolla var nannyn bor någonstans, för jag hade den idén att jag skulle lämna Jesper hos henne, i stället för att hon kommer hit och är med Jesper här i lägenheten. Så jag ägnade mig åt det som är en så stor del av livet här i L.A. - jag åkte bil!

     Jag kollade området och huset där nannyn bor och det var helt OK. Så från och med måndag lämnar jag Jesper där för ca tre timmars passning, medan båda tjejerna går i skolan. Detta upplägg kommer att tillämpas måndag-onsdag varje vecka och kommer att ge mig 2,5 timmars egen tid mitt på dagen dessa dagar. Lysande!

     Men varför lämna bort Jesper till nannyn i stället för att låta nannyn komma hit? Det är väl mycket enklare att hon får göra jobbet? Kontroll, mina vänner, kontroll. Inte över Jesper eller hur han har det, där handlar det om förtroende. Men över tiden! Jag behöver inte vänta på någon som kommer för sent, eller vara beredd att öppna för någon som kommer för tidigt. Jag behöver inte heller låta nannyn vara kvar i lägenheten och vänta på sin make som ska komma och hämta... Dealen i dag var att nannyn skulle passa Jesper mellan kl. 11 och 14. Det gjorde hon också. Sedan lekte hon med Jesper och Alice och Cecilia, i väntan på makens ankomst. Den inträffade kl. 15.30. Sådana förseningar klarar jag inte av mentalt - då är jag hellre utan barnvakt. Men genom att vända på kuttingen får jag det som jag vill, samtidigt som nannyn inte behöver åka buss i 50 minuter i vardera riktningen eller vara beroende av sin make. Också kan JAG komma för sent i stället!

     Nå, efter att jag hade kollat in var nannyn bor tog jag en sväng för att utforska omgivningarna. Då inträffade det märkliga: jag blev trött på den här staden... Det ser mer eller mindre likadant ut vart man än åker - ett rutnät av gator som försvinner i horisonten, asfalt, asfalt, asfalt, fyrkantiga kartongliknande och rätt låga hus och byggnader i flagnad puts i olika färger, med firmanamnen målade direkt på putsen, reklamskyltar i storlek XXXXXXXXL, XXXXXXXXXXXXXXXXXL och XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXL, lutande telefonstolpar med hundratals ledningar, någon öde park i countyts regi med ett otroligt långt namn, liquor store efter liquor store, kemtvättar, bilverkstäder, hamburgerbarer, donutställen, pizzaställen, sandwichställen, psycich palm readers, bankkontor, små köpcentra i spansk-mexikansk stil (som i San Augustin på Gran Canaria, för er som upplevt det), gigantiska parkeringsplatser utanför shoppingcentra stora som internationella flygplatser, skolor, skolor, skolor och kyrkor, kyrkor, kyrkor och så vidare i all evighet amen. Det tar helt enkelt aldrig slut!

     Jag var tvungen att styra ut mot havet igen, för att få andas frisk (hmm, nåja) luft, få ett naturligt slut på vägarna och få se något som än så länge är helt obebyggt. Jag sprang även på ytterligare ett Le Pain Quotidien och kunde avnjuta min lunch där, vilket förhöjde känslan av trivsel. Och sedan kunde jag runda av med en kaffe från Peet's (så ska det stavas, inte Pete's som jag skrev förra gången). Som jag naturligtvis avnjöt - i bilen. Det var redan dags att ta motorvägen tillbaka till Alices skola!

     Jag tänker inte använda varje ledig minut åt att åka bil, det är en sak som är säker. Men vad jag ska göra, det återstår att se. Kommer jag att utnyttja UCLA Aquatic Centers faciliteter här i Marina Del Rey, i form av kanoter, segeljollar, windsurfingbrädor? Kommer jag att vågsurfa mer? Kommer jag att blogga mer...? Kommer jag att kolla på CNN Live och käka popcorn? Kommer jag att sitta på stranden och lata mig? Kommer jag att läsa någon bok? Kommer jag kanske till och med att sjunga en stump? Kommer jag att studera något intressant här i USA när jag ändå är här?

     Ja, förhoppningsvis allt det där!

Röd sol

Det brinner i Los Angeles igen. Den här gången är det värre än någonsin. Som framgår av även svenska nyheter har hundratals hem brunnit upp. Rik som fattig har drabbats av de urskiljningslösa lågorna, som slukat såväl mobil homes som mångmiljonsvillor.

     Bränderna orsakar en kraftigt försämrad luftkvalitet. Det märks inte minst genom de askflagor som flyger omkring även här ute vid kusten. Efter att Andreas nya mp3-spelare legat kvar en kvart eller så efter morgontidningsläsningen (vi är numera prenumeranter på LA-times) på balkongen var den täckt med svarta och gråvita partiklar. Så bra då att hela familjen varit ute på morgonträning just idag - inte. Inte bra, alltså, för tränade gjorde både Andreas och tjejerna i omgångar, med mamma som vallade de senare.

     En annan effekt av brandröken är den röda solen. När vi igår åkte till Manhattan Beach för att titta på solnedgången och folklivet vid piren insåg vi snart att luften närmast horisonten var täckt av rök. Den sol vi såg var lika eldröd som lågorna.

     I dag styrde vi söderut, mot vad som såg ut som en stor brungråröd vägg av brandrök. Vårt mål var kusten, närmare bestämt Long Beach, och Aquarium of the Pacific . Ett häftigt ställe, med informativa utställningar som berättar om Stilla havet och dess invånare. Många interaktiva moment, t.ex. klappa rockor, klappa sjöstjärnor och havsanemoner, klappa ormar och mata papegojor. Sådana aktiviter är väl främst tänkta att roa barnen. I vår familj bangades dock de flesta aktiviteter av döttrarna (Jesper släpper vi inte lös på några levande varelser) , ja, utom att bli kramad av den rocka i plysch som gick omkring på två ben i den stora entréhallen - en mutation till följd av övergödning och försurning?

     Namnet Modig fick idag hedras av den enda i familjen som inte är född, utan bara ingift, i namnet (det fakumet är annars mitt standardssvar när jag får någon käck kommentar om vad jag har att leva upp till). Tyvärr hade Andreas med fågelfobin försvunnit med kameran när jag stod där med en papegoja på vardera handen och en på axeln.

     Häftiga djur finns det iallafall på den här planeten och visst får man sig en tankeställare när man ser utställningen om vad människans nycker ställer till med för ekobalansen. Extra skrämmande då när det sker mot bakgrund av en rökgrå himmel... Sen sätter man sig iallafall i bilen, ger sig ut på motorvägarna med alla andra och undrar hur sjutton den livsstilsförändring som är nödvändig enligt många bedömare för att klara hållbarhetsvillkoret ska kunna komma till stånd.

"Jo det är bra, men jag är lite trött"

Här i USA hälsar man på alla, enligt följande modell: "Hi, how are you doing?" vilket följs av repliken "Hi, fine, thank you, and you?". Hemma motsvaras det av "Hej, hur står det till?" följt av "Tack, bra, och själv?". Men på 80-talet, när jag gick i gymnasiet, såg inledningskonversationen ut så här: "Tjena, läget?" följt av "Jo, det är bra, men jag är lite trött".

     Va? Vad är det för sätt att hälsa? Obegripligt, tycker jag nuförtiden, för det mesta - ända tills i dag...

     Väckarklockan ringde igår kl. 05.20 för femte dagen i rad, kroppen sa ifrån, delar av hjärnan ropade "ligg kvar!", men någon annan del av hjärnan var redan igång och lyckades styra benen ut över sängkanten och plötsligt stod jag där på sovrumsgolvet och svajade osäkert, samtidigt som ytterligare hjärnaktiviteter kopplades på och ett halvöppet öga fick order om att leda kroppen förbi säng, byrå och sovrumsdörr ut i korridoren mot köket och den väntande kaffebryggaren. Allt i kompakt mörker.

     En timme senare hade jag redan hunnit med ett par hundra upphopp, djupa knäböj, utfall och allt annat man kan komma på för att suga musten fullständigt ur ett par 40-åriga lår, och det började dra ihop sig till veckans stora boot camp-final: trapplöpning i 4th Street Stairs i Santa Monica (L.A.:s bästa trappor, enligt någon tok på nätet). En vindlande betongtrappa med 189 trappsteg. Varje trappsteg är 8 tum högt, vilket ger en totalhöjd för trappan på 38 1/2 meter... Den springer man ner, upp, ner, upp, ner, upp, ner, upp och heter man Brian, Andrew eller Andreas springer man den också ner, upp, ner, upp, ner, upp.

     Efter detta träningspass var det svårt att på ett trafiksäkert sätt kontrollera gas- och bromspedalerna under bilresan hem till lägenheten, det kan jag lova! En stadig frukost måste man ha, att avnjutas tillsammans med L.A. Times, som sedan i tisdags dimper ned inplastad på förstukvisten varje morgon. Sedan iväg till nästa pass...

     Klockan 10.00 strålade jag samman med Erik (Saras kollegas Karins käre make) på parkeringen vid Manhattan Beach, för mitt livs andra surflektion. Denna gång var läraren en 46-årig surf- och snowboardinstruktör, som själv hade börjat surfa vid 10 års ålder. Han kunde sina grejer... Under en liten paus i lektionen skulle han visa Erik och mig hur man fångar en våg, och då passade han på att springa runt lite på brädan, hoppa runt 360 grader samt ställa sig på huvudet. "Jamen, perfekt, då vet vi precis hur vi ska göra nästa gång", tänkte vi, där vi satt som strandade sälar och flämtade i sanden och längtade efter en kopp kaffe eller ännu hellre en öl (det kanske inte sälar gör, jag vet inte så noga).

     Klockan nio hade det varit dygnets högsta flod, "high tide", på en nivå av över 7 fot. Det innebär att havet når mycket längre in mot land, något som i sin tur innebär att vågorna inte bryter förrän precis vid stranden - s.k. shore pounders. Det är sådana vågor vi har här vid Marina Del Rey och de är inte roliga att surfa i. Kommer man snett slungas man rätt ner i botten, som jag tidigare har berättat om. Dessutom är vågorna redan ett par meter ut i vattnet axelhöga, vilket gör det fruktansvärt jobbigt att ta sig ut genom dem.

     Erik och jag slogs mot vågorna i dryga två timmar och var sedan helt slut. Vi hade dock fått en riklig belöning: precis när vi gick ut genom en våg kom det en ännu större våg strax utanför den - kanske 20 meter utanför oss - och precis när den bröt kom en otroligt vacker, magnifik, fantastisk och fullständigt gigantisk delfin och gjorde ett makalöst hopp upp genom vågens högsta topp och till synes viktlös gled flera meter genom luften innan den med ett perfekt nedslag med bara lite väs försvann iväg längs med stranden. Förra gången vi surfade simmade en haj precis framför fötterna på oss, så våra surflektioner är riktigt spännande!

     Efter surflektionen lyckades vi på något sätt släpa oss uppför de branta backarna i Manhattan Beach till en pub, där vi fick vår efterlängtade öl och min standardbeställning "Burrito Grande". Ytterligare några höjdmeter senare hade vi varsin kopp nybryggt kaffe från Pete's i nävarna och kunde börja sammanfatta dagens intryck.

     Och i dag när jag vaknade - utan väckarklockans hjälp, men däremot med benäget bistånd av Jesper - var hela kroppen och hjärnan i viloläge. Många koppar kaffe senare är det fortfarande inte mycket som är igång, utöver signalsubstanserna som rusar fram och tillbaka mellan musklerna och hjärnan och skriker "ONT!". Men gårdagens aktiviteter har lämnat ett leende som inte vill gå bort, och en känsla av frid (även om döttrarna gör vad de kan för att få bort den också...).

     Så om någon frågar mig i dag hur det står till kommer jag säkert att svara: "Jo, det är bra, men jag är lite trött!"