Vi konstaterade just att något oerhört har inträffat: vi har en sexåring i familjen! I går fyllde Cecilia sex år och hon var spänd som en fiolsträng inför sin stora dag. Att säga att hon hade svårt att somna kvällen före vore en grov underdrift. Hon låg i sin säng och ropade och frågade vad vi gjorde och vad det var som prasslade så. Hon lovade Sara att om Sara bara berättade vilka presenter hon skulle få så skulle hon glömma det med en gång! Ja tjena, som Cecilia själv brukar säga.
På den stora dagen låg hon och väntade och väntade på att pappa skulle komma hem från boot camp (javadårå, skulle jag missa det bara för att? Ja tjena...) och på att frukosten skulle bli färdig och för att vi skulle komma och sjunga för henne någon gång. Oj, vad glad hon blev när vi äntligen kom! Fort blåsa ut ljusen och sedan ryck! slit! riv! för att skala fram innandömet av presenterna: ett Nintendo DS, med liten Kitty-ryggsäck till, ett lego med bilar och en helikopter och lite annat som passar en sexåring. Färg på Nintendot? Rosa. Färg på Kitty-ryggsäcken? Rosa? Färg på Lego-helikoptern? Gul, ha, ha!
Men bäst av allt: en entrébiljett till Disneyland! Tanken var att vi skulle vara där när det öppnade, men Nintendot skulle provas, helikoptern byggas, den lilla Kitty-ryggsäcken packas med allt möjligt som kan vara bra att ha på Disneyland (som t.ex. en liten docka, några plåster och en dollar), så vi var inte innanför grindarna förrän vid 12-tiden.
Fort i väg till dagens första attraktion: lunchmaten... I vår familj lider i princip samtliga av åkomman att humöret går rätt ner i backen när blodsockernivån blir för låg, och värst av alla på den punkten är pappa Andreas. Så vi måste nästan alltid börja alla våra utflykter med att äta. En bit in i lunchen vänder sig den nyblivna sexåringen till sin far och säger: "Nu är du väl mätt, pappa, så du inte behöver bli så arg!". Hmm.
Lunchstället låg precis bredvid en av parkens stora attraktioner, Pirates of the Caribbean, så det föreslog Sara och jag att vi skulle börja med. Pirater är ju kul! "Aldrig i livet! Jag åker inte den! Jag gör det inte! Då går jag hem!", kom det då från sexåringen. Att övertyga Cecilia om att hon skulle tycka att det var kul och få henne att faktiskt åka hade krävts retoriska förmågor à la Obama och honom hade vi inte med oss, så det var bara att ge upp och gå vidare till något annat.
Men ibland är vi faktiskt inte så dumma som vi ser ut, så Sara och jag bestämde efter detta att ALLA attraktioner på något sätt hade med prinsessor att göra. På så sätt fick vi Cecilia och Alice att åka den hisnande flumeride-grejen "Splash Mountain", eftersom de var övertygade om att de skulle få träffa prinsessan Splash, som är kusin med den lilla sjöjungfrun Ariel. Pappa Andreas tog konceptet ett steg längre och fick Cecilia att åka "Indiana Jones Adventure: Temple of the Forbidden Eye", eftersom hon trodde att hon skulle få se prinsessan Indiana räddas av den stilige prins Jones. Cecilia tyckte efteråt att det var konstigt att man inte såg prinsessan en enda gång...
Ähum, vi får väl erkänna att vissa attraktioner inte är avsedda för sexåringar. Blev Cecilia livrädd, fick hon panik, började hon tokgråta?, undrar man. Nja, det var kanske nära ett par gånger. Men som hon sa efter Indiana Jones: "Alltså pappa, dom där bilarna körde helt galet. Den här grejen var alldeles för läskig för mig. Men den var lagom lång!". Och lite senare sa hon: "Pappa, nu har jag åkt TVÅ grejer som egentligen är för läskiga för mig. Men jag gjorde det. Vilken cool tjej jag är!". Hatten av!
Vi lurades inte hela tiden, det går ju bara inte. Så Cecilia och Alice fick minsann träffa Tingeling och en massa andra älvor. De fick givetvis även träffa prinsessorna Belle, Ariel och Jasmin. Och nytt för i år: de fick gå in i Törnrosas slott! De fick även träffa Nalle Puh och alla hans vänner samt Musse Pigg och hans kompisar i Toonland. Där hade även Jesper sin bästa stund: i Långbens trädgård fanns en rutschbana som Jesper kunde klättra och åka på helt själv och inne i huset ett helt galet piano, som han kunde banka på oavbrutet i nästan en halvtimme.
Tiden gick fort, så på slutet fick vi skynda oss mellan berg- och dalbana på Matterhorn, ubåtsäventyr med Nemo och de tokiga bilarna som puttrar fram i Tomorrowland. Sedan stängde parken. Åtta timmar bara försvann!
När vi gick mot bilen suckade Cecilia: "Vilken dag... en HEL dag på Disneyland!" Och hon var såååå lycklig.
Inlägg
